Har börjat på ett nytt jobb. Tillbaka i skolans korridorer. I den lilla gruppen. Med soprumsbarnen. Jag vet, det fanns en tid när jag var jättebra på det. En tid när jag hade hur mycket ork som helst. Jag brukar tycka om dem. Det är det som är hemligheten. Kärlekspedagogik. En omtanke så uppriktig och sann att skräcken för att bli kränkt nästan automatiskt försvinner. Så brukar jag lyckas i bokstavslandet. Men det kräver ork. Och jag är numera en överviktig tant utan den energi jag hade för tjugo år sedan. Då, när jag var bra.

Nu måste jag ta det här jobbet för att jag inte får något annat. Det är kul. Ska inte påstå något annat. Så kul det nu kan vara att vikariera i ett soprum. Med ungdomar som är så kränkta av livet att de blivit till små osäkrade handgranater. Färdiga att brisera i stort sett varje sekund. Svikna av alla samhällets vuxna. Av alla lärare som slängt ut dem, alla behandlare som inte lyssnat, alla fältare som låtit sig luras, alla soc.arbetare som förmanat. Rektorer som polisanmält, Maria Poolsköterskor som avkrävt pissprov, speclärare som daltat, bup-psykologer som stämplat, och så vidare. Det är hos dem jag vickar nu. Och det kan jag säga, det sista de behöver är en tant till.

Men det går bra. De flesta av dem har släppt in mig. De låter mig hjälpa dem. De hälsar i tunnelbanan. De bryr sig om att komma ihåg vad jag heter. Kanske kan jag inte räkna med att de gör som jag säger. Att jag har nån chans att stoppa dem när de går och röker mitt i lektionen. Eller svarar på sms mitt i samhällskunskapsprovet. Men det är faktiskt inte så viktigt. Jag skulle nog inte kunna stoppa dem om jag kände dem jätteväl heller. Huvudsaken är att de har låtit mig komma in. Ingen djävlas, ingen driver med mig. Tvärt om.

Jag är oändligt trött när jag kommer hem på kvällarna. Fullständigt utmattad. Det ser inte ut som om vi gör så mycket där i soprummet, men koncentrationen är hundraprocentig. Varje sekund. Man måste vara ständigt beredd på precis allting. Och det tar på krafterna.

Den här gången visste jag i alla fall vad jag gav mig in på när jag började jobba där. Trodde inte att jag skulle ha en möjlighet att förändra någons liv. Skaffade mig inte ambitioner som jag riskerar att gå sönder av. Jag vet hela tiden. Denna lilla stavade grupp ungdomsmänniskor huserar i skolans soprum för skolans skull. För att trötta lärare ska slippa dem. För att andra barn inte ska bli störda. De undervisas inte i liten grupp för att det är bra för dem. Det är inte alls särskilt bra för dem. Detta är en lösning för skolan! Ett soprum för kasserade elever. Och jag vet det från början. Så det kommer inte att knäcka mig. Om verksamheten var till för dem, då skulle det se helt annorlunda ut. Jag kan bara göra mitt bästa, några veckor i deras liv.

I min värld fungerar facebook som ett nyckelhål jag kan kika genom. Det är inte som att tjuvkolla i någons dagbok, eftersom alla bestämmer själva vad de ska lägga ut. Men nästan. Varje gång någon taggar min pojke på en bild kan jag ju gå dit och titta. Vad har han gjort? Hur såg han ut? Bara att nån har brytt sig om att fotografera honom är ju kul. Sen att jag kan titta också, och se hur glad han ser ut, hur kul han har. På kollo eller på scoutlägret. Det är guld värt för mig.

För ett tag sedan såg Syster stor att AC/DC-pojken var ”taggad” på en filmsnutt. När man taggar sätter man en etikett , en tag, med namnet på den som är med på bilden man lägger ut. Om personen har facebook får hans vänner veta att han är med på en bild. Syster stor är lika nyfiken som jag, så hon kollade omedelbart vad det var. Och fick se nåt hon inte har förutsättningar att förstå. Hon är på tok för vuxen. Det föreställde några nior som flamsade på en rast. Fnissade och retades och var konstiga. Jag tror ingen vuxen skulle kunna fatta vad de egentligen gjorde. Vad som blev filmat. Alla på filmsnutten var taggade med sina namn. Och AC/DC-pojkens namn hade prefixet Äckel-

Syster stor kunde inte låta det passera. Hon mejlade omedelbart till tjejen som la ut filmsnutten och protesterade. Jag vet inte exakt hur hon formulerade sig men det gick ut på att hennes lillebror inte heter så. Tjejen svarade att ”han heter så för mig”, men tog i alla fall bort det där Äckel-. Syster stor trodde nog inte hon skulle lyckas med att få väck det olyckliga prefixet, hon ville bara sätta ner foten.  Säga att ”så behandlar ingen min lillebror. Aldrig mer!” Men uppenbarligen verkade hon tillräckligt vuxen och beslutsam, för det blev en omedelbar förändring.

Sen gick det en tid innan hon berättade alltsammans för mig. För när jag såg filmsnutten fanns det inget Äckel-, så jag visste ingenting. Men blev desto mer oroad när jag fick veta. Tänkte att ”FAN, nu börjar det igen. Nu håller han på och bränner sina broar. De tycker att han är äcklig! Han har klarat sig så bra att de vuxna har släppt kontrollen och då halkar han ner i gropen igen. Direkt. Vad gör jag nu?”

Började med att tvinga ner AC/DC-pojken på en stol i köket föratt höra hans version. Sen tänkte jag ta kontakt med lärarna och kanske åka ut till skolan. Började snickra på en desperat handlingsplan. Men pojken ville inte prata med mig. Han halkade runt på stolen, himlade med ögonen och gav mig inga vettiga svar över huvud taget.

– Jag ringer din lärare, både i samverkansklassen och 9c. Det här måste jag ta tag i.

– Men ÅÅÅH, sa AC/DC-pojken

– Berätta vad som hände, då! Håller du på och gör knäppa saker så att du får tillbaka samma gamla roll som du hade på mellanstadiet?

– Hon sa till mig att min syrra hade mejlat henne. Fatta vad pinsamt!!!

Hade tjejen berättat om Syster stors mejl?? Det satte annat ljus på händelsen. Plötsligt luktade det inte alls lika mycket mobbing.

– Jag måste få veta varför hon kallade dig Äckel-, envisades jag. Antingen berättar du vad som är på gång, eller så måste jag be lärarna om hjälp att stoppa det här, innan allting blir som förut.

– Ringer du lärarna sticker jag hemifrån och kommer aldrig tillbaka, försökte AC/DC-pojken hota. Fast det skulle väl du bara tycka var skönt…

– Om du inte låter mig hjälpa dig måste jag prata med skolan. Jag måste! Fattar du inte? Jag kan inte stå här och bara se på, medan allting rasar igen!!!

Då lugnade han ned sig. Tittade mig i ögonen. Tänkte noga efter hur han skulle säga.

– Mamma, jag rapade jättehögt. Därför skrev hon så. Jag rapar på filmen.

Jag har jobbat som lärare sedan 1976. Jag har sett och hört otaliga tonårspojkar rapa högt under årens lopp. Aldrig fattat varför det är så himla roligt. Varför de envisas med att göra så. Och gärna i någons öra, dessutom. Men jag vet att det är så de gör. Att det är ganska äckligt dessutom. Så jag behöver faktiskt inte ta kontakt med skolan. Det som hände var nog ganska normalt. Ändå.

Fattar ni hur livrädd jag blev?? För en klassisk äckelrap?

Jag tänkte att den dagen han får en tjej… den dagen han har någonstans att lägga all den där omtänksamheten och kärleken han bär på… den dagen kommer han att må mycket bättre. När någon är kär i honom. Någon som vill ha och njuter av hans kärleksbetygelser. De där lyften och nypen och hårda kramarna som vi i hans familj ganska sällan tar emot, för att vi inte orkar eller kanske ens förmår.

Lillasyster hade köpt honom en cool halsduk i Paris. För han vill så gärna se snygg ut. Och han har alltid, alltid halsduk numera. Det är tydligen ett litet mode bland ungdomsmänniskorna med halsduk. Det är bara det att systrarna underkänner hans halsduk. Den kanske kan passa till någon enda av hans tröjor, men rödrutigt rimmar illa med en lila skjorta. Med de flesta av hans kläder, tydligen.

AC/DC-pojken tog emot. Både halsduken och kritiken. Fast han gillar sin rödrutiga.

- Kan jag ha den till den här luvtröjan då? undrade han.

-  NEJ, fräste hans syster med eftertryck. Du kan bara ha den halsduken till den där tröjan. Men nu har du fått en snygg, svart som du kan ha till nästan allting annat.

Pojken tittade tveksamt på henne. Som om han inte hade bestämt sig för om han skulle bry sig om vad hon sa eller inte.

- Lyssna, sa hon. Killarna i min skola har sånadär halsdukar. Det är snyggt. Och nu har du också en. Från Paris! Det är jättecoolt!!

Och orden sjönk in. Han gjorde dem till sina. Lindade halsduken runt halsen och såg glad ut. Ända inifrån glad, om du förstår vad jag menar.

Fem minuter senare upptäckte hon att han ätit upp hennes glass. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Kanske femhundrasextioelfte. Hon hade fått sin dyra favoritglass i födelsedagspresent innan hon åkte till Paris. Och den hade inte varit i fred i frysen. Trots att lillebror kom hem från sportlovet bara en halv dag före henne. Jag vet inte om han skämdes. Han började skrika och gapa på mig i alla fall. Det är ofta jag som är dummast när han blir ertappad med att ha misslyckats. Av nån underlig anledning. I alla fall orkade hon inte vara irriterad. Hon bjöd honom på franska kakor i stället.

Han är snygg, våran AC/DC. Syrrorna gör sitt bästa för att förvalta det åt honom. Och han tigger varje helg om att få klippa sig. Sen sover han tills frisören har stängt. Så det blir ju inte av. Och så har han stulit sin pappas läsglasögon. Inte vet jag om han ser dåligt, det kanske han gör. Men framför allt är han väldigt snygg i de där brillorna.  Borde ta honom till optikern och se till att han får ett par ordentliga glasögon istället för ett par för femtio kronor på OK. Jag lovar att jag ska ta tag i det där, snart.

Åkte och hämtade AC/DC-pojken efter sportlovet. Båda två. Hade efter åtta dagar börjat känna att det skulle bli roligt att se honom igen. Fyra skulle han plockas upp där pappan lämnade honom för en vecka sedan. Men vid lunchtid ringde han och sa att de nog skulle vara nere i Stockholm redan vid tre. Så vi lovade att vara där till tre.

När vi körde upp på parkeringen såg jag honom direkt. Trött såg han ut, men glad. Klev ur bilen och gjorde mig beredd att ge honom en stor kram. Men då fick han syn på mig och skiftade omedelbart ansiktsdrag. Åskmolnet lägrade sig i hans panna.

– Alltid försena! fräste han och kastade sin ryggsäck på mig.

Jo, för de hade anlänt redan halv tre, och då hade han trott att klockan var tre. Så han hade stått där och eldat upp en besvikelse över att vi inte kom och hämtade honom, i nästan trettio minuter.

– Du bad oss komma tre, sa jag, och klockan är fem i, titta får du se.

Men han svarade inte. Bara vände på klacken och hämtade nästa väska.

Vi småpratade lite med ledarna, som var trevliga och alerta och berättade att allt hade varit bra. Men pojken hade bara åkt skidor hela tiden, fast det fanns många andra aktiviteter att välja på.

– Ja, vi pratade igenom det innan han åkte och han skulle absolut inte testa något annat, det var bara skidor som gällde, berättade jag.

För jag hade verkligen suttit en hel kväll med honom och tittat på hemsidor och förevisat att man kan åka till en björnpark, prova att köra skoter, pimpla och så vidare. Men dels var det nästan omöjligt att få honom intresserad av den allra minsta research, han tittade inte på sidorna jag letade fram, och dels var han helt fokuserad på att han minsann inte skulle hålla på med en massa barnsligheter, det var skidor han var där för att åka.

– Du förklarade inte för mig att man kunde välja enskilda saker, gnällde pojken där på parkeringen.

– Jag trodde att man måste göra alla sakerna om man anmälde sig.

Han tror så mycket hela tiden. Istället för att lyssna.

Sen berättade han för personalen att han minsann aldrig tänkte komma tillbaka om det blev någon mer skidresa. Av sju deltagare hade fyra varit i tjugoårsåldern och det tänkte han inte vara med om igen. Han ville umgås med jämnåriga. Bara. Jag hade kanske önskat att han hade varit lite artigare. Jag hade önskat att han sa:

– Tack så jättemycket för den här veckan. Jag har haft det hur bra som helst och jag vill väldigt gärna följa med nästa gång också!!

Jag hade velat att han sa så även om han inte ville åka med nästa gång. För att de ska tänka på honom som en trevlig och väluppfostrad kille. Men han varken tackade eller var trevlig. Han klagade och sen satte han sig i bilen.

– Hur har du haft det då? undrade vi.

Och så fick vi veta att han hade fått lägga fickpengar på att hyra en hjälm, det hade han inte räknat med. Det var han missnöjd med.

– Men jag la ju fram en hjälm till dig när du packade, sa pappan.

– Mamma sa att jag inte behövde ta den, svarade pojken.

Men det sa jag verkligen inte. Han hade glömt den helt enkelt.

Maten var värdelös, skidglasögonen hade gått sönder, och så vidare. Det fanns en hel del att vara sur på.

När vi kom hem bad jag honom att ta hand om sin packning. Pappan ställde sig och lagade middag. Jag ställde mig i tvättstugan och tog hand om en maskin. Då kom pojken in och ville kramas. Bad om ursäkt för att han var så otrevlig och ville visa att han tyckte det var skönt att vara hemma. Men då hade jag faktiskt redan hunnit tröttna på honom igen. Han slevade i sig sin middag och sen satte han sig och spelade tv-spel.

–Ska du börja direkt med att strunta i vad jag säger. Der första du gör när du kommer hem, undrade jag.

– Jag struntar inte i vad du säger, protesterade AC/DC-pojken.

– Jag bad dig ta hand om din packning. Och du struntar i det, fortsatte jag.

– Orka! var hans kommentar.

Sen satt han på muggen en lång stund, låste in sig på sitt rum resten av kvällen. Men nån packning tog han inte hand om. Så man undrar ju vad han ska ha för kläder i skolan i morgon...

Nu ramlar det in nya läsare här hos AC/DC-pojken och mig. 

Ville bara önska er hjärtligt välkoma!! Jättekul att ni har hittat hit.

Ni får väldigt gärna länka till mig om ni vill det.

I övrigt önskar jag er trevlig läsning och hoppas att ni får användning av min berättelse.

Det har ju hunnit bli rätt mycket text sedan november 2006 när jag började skriva. Läser du från början så startar berättelsen när pojken går i lågstadiet, men när jag öppnade bloggen gick han i sjätte klass.

Det har hänt rätt mycket under åren. Många erfarenheter och tusen blåmärken i själ och hjärta.

AC/DC-pojken själv har blivit en av mina viktigaste läsare. Det händer både att han skriver egna inlägg och kommentera mina.

Än en gång, varmt välkomna alla nya vänner!

Och en stor kram till alla gamla trogna!

Jag är ingen telefonperson. Det är inte lätt för mig att ringa upp, bara sådär. När jag var liten kallade min pappa mig för ”maratonsnackare”, men han lärde mig också att telefonen är ett redskap. Man använder den för att meddela sig med, och man ringer när man har ett ärende. Inte för att man vill umgås. Men detta var på den tiden då alla telefoner satt fast i väggen med krulliga sladdar.

Jag vet ungdomar som får tio-tolv samtal om dagen från sin mamma. Jag ringer bara mina barn om jag vill dem något. Och när jag avklarat det lägger jag på. Kallprat tycker jag inte om. Jag vill ha ungen framför mig, på armslängds avstånd, för att kunna umgås avslappnat.

- Det är skönt att du inte ringer hela tiden, säger Lillayster. Då får jag ta kontakt när jag verkligen behöver dig. Ansvaret blir mitt eget.

Jo, det är ju sant. Men inte sjutton har jag tänkt ut att jag ska låta bli att ringa henne för att hon ska träna sig i att ta ansvar för sig själv. Jag låter inte ens bli att ringa. Jag har bara inget jag måste säga som inte kan vänta tills vi träffas. För det mesta.

AC/DC-pojken är inte särskilt lätt att ta kontakt med ens om jag skulle vilja. Hans mobil är alltid sönder, eftersom han saknar förmåga att handskas försiktigt med saker. Och skulle den mot förmodan inte vara sönder, den kan ju vara helt ny till exempel, så har han inte laddat telefonkortet. Han är med andra ord inte oavbrutet möjlig att få tag på som andra ungdomar är numera.

Sen är jag lite rädd för att få kontakt med honom också. Just nu. Han är ju som bekant alltid så negativ. Tänk om han talar om för mig hur hemskt han har det i Orsa. Då skulle jag bli väldigt besviken. Du vet, jag har den där naiva förhoppningen att han ska bli glad att höra min röst och sprudla lite över hur kul han har det i skidbacken. Men han brukar ju bara klaga. Berätta hur korkade alla är, hur missnöjd han har blivit med precis allting. 

Jag ringde i alla fall ett mobilnummer till en av ledarna. En Fredrik som lät både ung och entusiastisk på rösten. Han sa att min pojke är glad och har kul. Att han är uppe sent och ligger och snackar halva nätterna. Att han far som en spottloska i slalombacken. Att allting är bra. Bara sånt som jag verkligen vill höra. Som jag blir glad för. Jätteglad. Tänk att han äntligen får vara med om storheten att ligga och snacka en hel natt. Med en kompis. Hoppas det finns nån som han kan behålla kontakten med och träffa ibland hemma också. Åh, vad jag hoppas det!

Jag bad den där Fredrik hälsa AC/DC att hans mamma har ringt, och nöjde mig med det. Det kanske räcker för honom också. Jag menar, han har ju inte ringt mig heller.

Med världens bästa timing skulle pappan jobba på lördagen. Så även själva Lillasyster. Det låg på mig att handla, förbereda förtäring och städa undan, alltså. Tänkte att det borde vara en baggis. Jag har ju en stor, stark AC/DC-pojke till hjälp. Fast jag borde väl ha vetat bättre.

Jag fick gå tre gånger till systembolaget eftersom jag inte kunde handla mer än jag kunde bära varje gång. Medan AC/DC bara sov. Jag lyckades storhandla på Willys på en effektiv timme eftersom jag tillverkade en inköpslista medan jag åt frukost. Jag hann skala 58 potatisar till soppan, medan pojken sussade vidare. Ja, jag fick det mesta gjort innan han släntrade ner till köket vid halvtretiden. Skitsur för att ingen väckt honom. Han hade behövt service, och tyckte jag var väldigt taskig som inte gett honom det. Dessutom hävdade han att han hade varit vaken i minst två timmar redan. Det var ämnat att göra mig mindre irriterad. Han hade minsann inte sovit så länge som det såg ut! Men jag blev ju ännu mer tokig på honom. I min värld blev det att han hade suttit och gömt sig i två timmar istället för att komma ner och hjälpa till! Skitunge!!

Som tur var dök Syster Stor upp, och mannen hon har sällskap med. De ställde sig till förfogande, uträttade ärenden och lagade soppa så att det stänkte i köket. Härliga människor. AC/DC-pojken fick rumsarrest. Jag var stenhård.

- Du kommer inte ut från ditt rum förrän du är färdig. Det ska vara städat och klart. Jag tänker inte lägga energi på att bråka med dig. Den här dagen är din systers, håll dig borta!!

Det var ju ord och inga visor! Surt blev svaret. Motsträvig blev reaktionen.

- Du får inte vara med på kalaset heller om du inte är klar. Stanna på ditt rum!!

- Spela roll! svarade han. Jag har ätit äckliga våfflor i skolan den här veckan.

Men sen retirerade han till sitt rum med omedelbar verkan.

Jag hittade honom framför datorn någon timme senare, men han gick omedelbart tillbaka till sitt rum när han såg mig i dörren. Och han höll sig där, fast det kom massor av folk han gillar och egentligen ville träffa. Först långt fram på kvällen visade han sig i köket. Storligen intresserad av både soppa och våfflor. Men jag var hård som flinta.

- Okej, ät då. Men sen lämnar du inte ditt rum förrän du är klar!

- Jag är klar, svarade han med världens drygaste leende i mungipan.

- Bra, då kan du ställa packningen i bilen direkt, så är det klart i morgon bitti. 

- Vilken packning? Va?? 

- Har du missat att du ska åka på sportlovsresa i morgon?? Jag som trodde att jag hade bett dig förbereda din packning varje dag. Hela veckan!!

Jag kan minsann vara precis lika dryg som han. Och det var han som började.

Inga fler protester. AC/DC-pojken kan packa. Det kan man om man är en riktig scout, och det är ju han. Packlistan hängde dessutom på kylskåpet och det visste han. Så den slet han åt sig innan han rann upp för trappan igen.

Lillasysters kompisar var jättetrevliga. Gick runt och hälsade i hand på varenda tant i köket. Satt med oss vuxna och slevade i sig lite soppa. Konverserade nån förälder, innan de landade på golvet i vardagsrummet i en stor, fnissig, kramande tonårshög. Eftersom det var artonårsfest fanns det lite öl och lite vin, men de flesta ville inte ens ha det. De hade trevligt ändå.

En av Lillasysters nya vänner stegade en trappa upp för att kolla på AC/DC-pojkens berömda graffitivägg. Sen blev han kvar där i pojkrummet i nästan en timme. Den nyfikna mammann blev tvungen att smyga upp och kolla vad som egentligen hände. Kunde konstatera att AC/DC plockade ihop en sportlovspackning medan han konverserade Lillasysters kompis. Och båda verkade ha jättetrevligt med varandra!!

Lite senare satt AC/DC i kanten av tonårsgänget i vardagsrummet. Lite yngre, lite osäkrare, men han var med. Och det verkade vara okej för alla, inklusive hans syster.  

Så där dubbelt är mitt AC/DC-liv. Jag tycker det ska bli så skönt när han åker iväg på sportlov. Annars vill jag helst att han håller sig på sitt rum så att jag slipper se honom. Men när någon annan klarar att stå ut med honom i över tjugo minuter. Och behandlar honom som en medmänniska. Då blir jag så glad och rörd att jag nästan gråter. Jag älskar Lillasysters nye vän.

Det har varit en oroligare och surare kille över huvud taget, de senaste två veckorna. När jag frågade honom om det sa han att han inte ätit piller under en period. Det har visat en ganska tydlig skillnad i hans prestation både vad gäller humör och skolarbete. Jobbet med matematiken har bromsat in avsevärt. Men framför allt har hans koncentrationsförmåga och arbetsminne blivit klart påverkat. Hoppas att det bara är en tillfällig svacka och att han äter sina piller nu igen, för de verkar onekligen ha stor betydelse!

Det här mailet kom alltså ett bra tag efter att han börjat äta piller igen. Och jag tror inte att det har så mycket med piller att göra. Det behöver i alla fall inte ha det. Min erfarenhet  är att tonåringar ofta har deppiga perioder. Alla mina andra barn har i alla fall haft det. Och jag minns tydligt hur nedstämd jag själv var de där åren. Det är väl helt åldersadekvat att man har huvudet fullt av existentiella tankegångar. Hastiga humörsvängningar är väl också allmänt bekant. Det hör hormonerna till.

I min värld är det inte så underligt att AC/DC-pojken sviktar då och då. Särskilt när han varit på scoutfest… och sett hur det borde vara. Smakat på hur hans jämnåriga umgås, jämt. Påmints om vad han är utestängd från. Inte är det konstigt att han deppar efteråt. Ju roligare det var, ju större anledning att bli ledsen över sina trista omständigheter.

Dataspel i all ära, men de ersätter inte riktigt umgänge, irl. Han sitter i sitt rum och snackar och skriker, skrattar och umgås. Högt och mycket och på engelske. Men han sitter ensam, det är ingen som inbillar sig något annat.

Vi ska inte förklara allting i hans känsloliv med bokstäver. Han är världens ensammaste pojke. Lång, snygg, med tjock, härlig kalufs och riktiga sammetsögon. Med kroppen full av kärlek och tanken full av vilja att bli omtyckt och accepterad. Men hur han än försöker misslyckas han. Han måste väl få vara genuint ledsen för det ibland! Utan att vi bortförklarar det på tusen sätt.

Hoppas han får en riktigt lyckad sportlovsvecka. Min lilleman.

- Du måste fixa ny Concerta, mamma.

Visst, tänkte jag. Jag mailar bup-doktorn. Och sen glömde jag det. Efter ett några dagar till kom det för tredje gången.

- Kan du inte ta helgpiller så länge, föreslog jag.

För han har ju en burk Ritalin som han kan använda på helgerna. När han inte behöver ha piller i kroppen tolv timmar i streck.

- Ja, det är Ritalin som är slut nu, svarade AC/DC då. Jag har verkligen ingen lust att gå till skolan utan medicin!

Äntligen fick jag ändan ur vagnen och mailade bup. Fick svar inom en liten timme.

” Kul att allt är bra. Ringer in nytt recept på en gång. Hörs senare om en tid att träffas igen”. Man kan lugnt säga att jag uppskattade den snabba responsen. Och nästa dag såg jag till att ta mig till apoteket så fort jag fick en möjlighet. Men det fanns ingen medicin inringd. Ojdå!

Jag gick till apoteket två gånger på torsdagen, och på fredagen och lördagen och måndagen med. Men ingen medicin. Psykiatern hade ju svarat att han tog tag i det direkt. Skickade nytt mail. Berättade att burken är tom och läget akut. Men ingenting hände i alla fall.

Kunde se väldigt tydligt hur AC/DC-pojken påverkades. Kortare tålamod. Kortare stubin. Förstås. Många, många gånger kommenterade han sin medicinbrist.

- Jag kanske inte ska åka, jag har ju inga piller, tvekade han inför scoutfesten till exempel.

Men sen vågade han i alla fall, som tur var.

På måndagskvällen ringde bup-psykiatern vid sjutiden på kvällen. Han hade ingen minnesbild alls av att han mailat mig att han skulle ringa in ett recept. Han hade bara äntligen hittat mitt andra mail om att jag var på apoteket utan att det fanns nåt att hämta ut. Det säger en del om arbetsbelastningen på bup! Men jag hade ju glömt själv till att börja med, så jag kunde inte annat än förstå att han också kan råka glömma när det blir för mycket. Så mycket att han satt kvar på jobbet till sju.

Gick in till min unge och förklarade läget. Nu ska det äntligen bli medicin i alla fall.

- I morgon kan man hämta din Concerta på apoteket.

Ingen reaktion. En axelryckning. Trots att han nu varit utan sina piller i en hel vecka.

- Hur har du klarat skolan nu då? Utan medicin? Har det varit väldigt jobbigt? undrade jag.

- Jag tycker att jag blir mycket socialare.

- Socialare? Med piller?

- Nej, utan Concerta. Jag blir mer social, och mycket mindre blyg liksom.

- Men, då kanske det är bra  för dig att vila från medicinen ibland!

- Mmmm.

- Du har inte hamnat i bråk då, i skolan? Blivit stökig, som förut?

- Nä. Inte alls faktiskt. Men jag är mera mig själv.

På något sätt är jag väldigt glad över att han gjorde den reflektionen. Över att han råkade vara utan piller tillräckligt länge för att märka att de faktiskt förändrar honom. Inte bara lugnar ned honom och ger honom bättre möjlighet att kontrollera sitt handikapp, utan också påverkar hans personlighet. Han behöver veta det för att kunna förhålla sig till det. För att vilja prova att vara utan Concerta ibland. För att vilja akta sig för att vara ett piller hela tiden.

På flera sätt är jag väldigt glad över att han är så klok, så uppmärksam och så reflekterande. Särskilt glad är jag över att han berättar vad han tänker.

I helgen var det en scoutgrej här i Stockholm. Seniorscouter skulle träffas på nåt allahjärtansdags-tema. AC/DC-pojken har snackat om det där då och då. Undrat om vi skulle låta honom gå på det. Och vi har svarat att vi vill att han presenterar information. Vem håller i det? Vad kostar det? Finns det vuxna där? Vad går det ut på? Visa oss information, gärna skriftlig, så tar vi ställning till om det är aktuellt att delta!

Vi har inte sett skymten av nån information. Och eftersom vi har sprungit på gymnasieinformation hela januari så har pojken ännu inte varit på scouterna den här terminen. Så det har inte kommit några papper därifrån heller. Men i helgen skulle det ske. Fick han åka? Den frågan kom vid femtiden på lördagseftermiddagen. För då hade han snackat med någon på nätet, som just var på väg.

Det är klart att vi ville att han skulle vara med på scoutfest, det är inte snack om saken. Jag satte mig i soffan med min unge och försökte förklara.

- Normalt sett åker folk tillsammans. Bestämmer vilket tåg och har sällskap. Ingen ungdomsmänniska kommer ensam till en fest. Vem ska du åka med?

- Han ska åka, en från min avdelning. Han sa det på facebook, men jag har ju inte hans nummer.

- Frågade du inte när du pratade med honom på facebook, då?

- Jag hann inte, han skulle äta.

- Har du pengar i mobilen?

- Nä.

- Hur ska du göra om du inte hittar då? Var är det nånstans?

- I Bergshamra. Det är snitslad bana från stationen.

- Men Bergshamra har två uppgångar, vet du vilken uppgång som gäller? Hur ser snitslarna ut? Var börjar de?

Min unge hade inte en susning. Inte om var inte om hur inte om någonting. Och verkligen inte om hur man planerar i förväg, åker tillsammans och delar planerna i stora gäng. Han såg bara förvirrad ut. Så vi hjälpte honomatt leta reda på numret till en gammal scoutledare från förut. Hon hjälpte honom att leta fram telefonnumret till scoutkompisen. Och han berättade vilken tunnelbana han skulle åka med. Sen kunde pappan stuva in ungen i bilen, åka och fylla mobilen med samtalspengar och passa samma tunnelbana som kompisen skulle ta. För AC/DC-pojken vet inte hur man sköter logistiken när man är 15 år och ska på fest.

Tidigt nästa morgon kom han hem. Hade sovit i en soffa i en och en halv timme. Ville inte berätta någonting om vad han hade gjort. Sen kom det fram att det hade varit sugmärkes-stafett och tävling i att knäppa upp en bh med en hand. Men han hade inte orkat vara med... Hm. Förmodligen hade han lite kul i alla fall. Åt lite chips, drack lite läsk och snackade lite skit.

Jag önskar att jag kunde hjälpa honom, men det går ju inte. Morsor kan inte fixa kompisar åt sina tonåringar. Även om de vill.