167. Utvecklingssamtal igen.
13 05 09 - 19:59
I dag skulle vi ha utvecklings-samtal AC/DC-pojken och jag, med lärarna. Körde dit genom ett uppfriskande vårregn, full av tillförsikt. Det har hänt så mycket positivt med min unge. Jag behöver inte köra den där halvtimmen till skolan med magen full av oro längre. Tre år har gått och alla villkor har faktiskt förändrats på vägen.
Vi satte oss i samverkansklassens samlingsrum. En trulig AC/DC-pojke och jag. Sur såg han ut. Inte ett leende bjöd han på under hela samtalet. Tvärt om. Han låg med huvudet på bordet, gömde ansiktet i händerna, vände ryggen åt den som pratade, halvlåg i stolen, snurrade med håret, mumlade, började snacka om helt andra saker. Och så. Kort sagt uppförde han sig som en äkta AC/DC-pojke. Så att vi inte skulle glömma varför han går där i puckoklassen. Eller kanske för att han var lite nervös inför vad som skulle sägas.
Läraren hade en ängels tålamod. Ledde varsamt tillbaka honom till rätt fokus gång på gång. Förklarade, lirkade försökte få respons. Och fick såna där svar som man får från tvättäkta tonåringar.
- Vet inte...
Nej, det låter mer såhär:
- Vännä...
Och på det ett helt ointresserat ansikte som är ämnat att dölja osäkerheten. Glädjen över uppmärksamheten, rädslan för att inte räcka till i sammanhanget och oron att göra fel och få kritik.
De började med att fråga honom vad han själv tycker att han har blivit bättre på. Det kunde han inte beskriva alls. Jag målade upp bilden av den spretiga tolvåring som började där för tre år sedan, men han känner inte igen sig i min minnesbild. Han kommer inte ihåg hur svårt det var. Och det kanske är tur, egentligen. Men efter en stund kunde han formulera att han nog har mognat en hel del sen dess.
- Du brukar ju säga att jag är mognast av alla här, sa han till läraren med uppfordrande röst.
Och det var han ju sannerligen inte från början.
Jag fick veta att han nu har lektioner ute i stor klass varje dag. Utan att ha med sig nån elevassistent! Helt själv går han till en helt vanlig åttondeklass. En bra klass där han fungerar väl med både lärare och elever.
- Jag kan ju kommunicera med dom andra utan att nån tycker att jag är konstig, sammanfattade han det hela.
Vilken seger det måste vara för honom att formulera de orden!
Sen var det ett ganska normalt utvecklings-samtal faktiskt. Såna där saker som jag också har sagt till elever genom åren. Du vet;
- Du kan bättre än såhär!
- Om du gjorde läxorna i engelskan skulle du klara VG-nivå galant.
- Det är bara du själv som kan vända på det här och ta ansvar för att det ska bli bättre.
Sånt som man säger för att sparka igång ungar som är lite trögstartade. Vilket AC/DC-pojken ju är.
I stort sett ligger han nu runt godkänt i alla ämnen. Hänger inte på gärdsgården någonstans. Visserligen har han ju fortfarande inte riktigt alla ämnen, men det är hemkunskap, slöjd och idrott som fattas, inte svenska och samhällskunskap. Ett stort kliv framåt för oss. Och över alltsammans lyser ett VG i bild. Förståss.
Bild: fortsätter att följa arbetet i stor klass. Arbetar bra självständigt och med stor kreativitet. Det vi hört är att arbetet fortsätter att vara i nivå med VG
Så skriver lärarna på papperet med omdömen som vi får med oss hem. Inte illa.
Det är ju det här med matten bara. De säger att han inte har något korttidsminne. Det har jag berättat för er förut. Även om han fattar allt och kan använda logiken han lär sig i dag, så finns den inte kvar i morgon. När det gäller matematik måste han lära sig allting på nytt, hela tiden. Han förstår, det är inte svårt för honom, men han kommer inte ihåg! Det är inte visuellt, det är bara logik, och det stannar inte i honom. Han kan absolut inte klara av en stor skrivning som sammanfattar hela terminens arbete. En sån skrivning som man utgår ifrån när man sätter betyg.
Orättvist, tycker pojkens lärare. Orättvist att AC/DC-pojken inte har en sportslig chans att klara sig. Så de diskuterade saken med rektorn. "Den här pojken har ett funktionshinder som består av teflonminne, hur ska man ändå kunna ge honom ett godkänt mattebetyg?"
Jo, nu gör de såhär att pojken pluggar sig igenom ett kapitel i matteboken och får en skrivning direkt efteråt. Inte bara en diagnos, som de andra eleverna får. Sen kommer nästa avsnitt som avslutas med nästa skrivning. När han tagit sig igenom bokens alla kapitel, med skrivning i direkt anslutning, så har han bevisat att han tillgodogjort sig kursen, och har rätt till åtminstone ett G i matte. Visst är det en bra konstruktion?
Min unge, min struliga alfabetshög, kanske kommer han att få ett betyg i år med godkänt i alla ämnen! Och ett VG som grädde på moset. De är rätt bra i den där skolan!