mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

generic (120. Annorlunda): What is viagraferx.com/ ,…
generic (122. Hälsning frå…): What is viagraferx.com/ ,…
pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Text 11-20 om AC/DC-p… | Home | Text 31-40 om AC/DC-p… »

Text 21-30 om AC/DC-pojken

25 04 08 - 23:13

21. Onda aningar

Publicerad: 2007-01-01
Äntligen var det klart med AC/DC-pojkens skola. Samverkansklassen hade en plats för honom. Det var mycket att ordna plötsligt.

Först skulle vi dit och träffa lärarna. Sen skulle lärarna åka till AC/DC-pojkens vanliga skola och intervjua hans gamla lärare. Och träffa pojken i hans invanda miljö. Därefter skulle en två veckor lång inskolning påbörjas. En vecka när assistenten skulle följa med varje dag och sen en långsam inslussning till den nya vardagen.

Eftersom AC/DC-pojkens pappa hade oturen att arbeta på annan ort just då tog jag med mig en av de vuxna systrarna på det första mötet med de nya lärarna. Har ju lärt mig att det är dumt att gå själv på alla möten som handlar om pojken. Jag behöver alltid reflektera efteråt. Man måste vara två i sitt lag, det är verkligen alltid nödvändigt. Även om det tyvärr inte alltid hjälper.

Nya skolan ligger ganska långt bort. Det tog en halvtimme att köra. Vi lärde oss det som skulle bli AC/DC-pojkens skolväg i taxi varje morgon. Och jag kände mig verkligen nervös. Full av onda aningar och misstänksamhet. Sex års misslyckanden för oss skulle förhoppningsvis äntligen bytas ut mot nåt som fungerade, men jag vågade inte ta någonting riktigt för givet.

Vi gick runt där på skolan och tittade på matsalen och på slöjdsalen och allt sånt. En förskollärare och en elevassistent lotsade oss runt. De var så trevliga och positiva hela tiden. Varma och leende och välkomnande. Sen satte vi oss i samverkansklassens lokaler. Där satt Läraren också. Han såg ut som en klassisk mellanstadiemajje. Lite gråhårigare bara, och mycket tröttare.

Jag berättade att jag kände mig orolig. Att jag själv jobbat i en sån liten grupp och väl känner till svårigheterna. Att jag gärna ville hjälpa till om det behövdes. Hade till och med lite praktiska förslag. Och förskolläraren sa "Jättebra" till allting, men Läraren svarade inte alls. Han var fruktansvärt avvisande. Det enda han frågade oss var om pojken spelar schack. Det gör han inte.

Både storasystern och jag tyckte att Läraren visade ett regelrätt ointresse för vad vi hade att säga. Och ju mer ointresserad han var, ju mer sa förskolläraren "Jättebra". Men vi bestämde oss för att det säkert inte fanns nån större anledning till oro. Det här handlade ju om specialutbildade människor i en special-special-klass. Vi skulle inte låta alla gamla besvikelser stå i vägen. De här tre vuxna människorna skulle ta hand om fyra annorlunda pojkar och det kunde säkert verkligen bli "Jättebra". Vi lyssnade inte på våra onda aningar.

Nästa dag skulle lärarna träffa AC/DC-pojken i hans gamla skola. Frågade honom när han kom hem hur det varit. Han sa att de bara gått förbi! Han hade gått fram för att hälsa på sin nya Lärare, men Läraren hade vänt på klacken och gått därifrån.

Till oss hade Läraren sagt att det var så viktigt att möta pojken i hans vanliga miljö, för att få "bilder". Bilder av hur våran pojke haft det, hur han blir bemött av barn som känner honom. Det första mötet med AC/DC-pojken skulle ske på hans planhalva liksom. Det kan ju alla förstå att mammann tyckte lät jättebra.

AC/DC-pojkens upplevelse av det första mötet var dock ett regelrätt avvisande. De nya lärarna pratade med de gamla, de hade inte brytt sig om pojken alls. Men vi fortsatte att inte lyssna på våra onda aningar. Tyvärr.

No 1 daughter
Jag var med på det där mötet med nya skolan. Om man ska vara lite vidskeplig så fanns det alla möjliga andra dåliga omen också, som vi ignorerade. Det var ett jättelångt möte, och det framgick att det fanns ett upplägg, en rutin, en strategi, han skulle få riktig undervisning, till och med lära sig att ta lite ansvar själv! Varför skulle jag tvivla på det mottagandet?
Åsa @ kattarsis.blogg.se/
Jätteintressant läsning. Ska fortsätta en annan dag.

22. Tur att han är arg!

Publicerad: 2007-01-03
När assistenten var med AC/DC-pojken i nya skolan första veckan hade de ungefär en timme varje dag då de satt ensamma i hennes bil. En halvtimmes reflekterande på vägen dit och en halvtimmes reflekterande på vägen hem.

Förutom att han pratade väldigt mycket om film, som han brukar hade AC/DC-pojken frågat henne om han fick komma tillbaka till sin gamla klass sen. Då blev hon lite ledsen. Hon tyckte att det kändes jättesorgligt.
– Men sen när jag blir vanlig, får jag komma tillbaka till er då?

Jag blev ju inte ledsen alls, jag blev glad när hon berättade det för mig. Hur taskigt allting än har varit så har han uppenbarligen en tro på framtiden! Han har en så stark tro på att han ska få ordning på sig själv att han vill försäkra sig om att han kan komma tillbaka sen. Är det inte fantastiskt? De gör allt de kan för att bli av med honom och han har ändå inte brutits ner.

Efter andra veckan i samverkansklassen berättade han en kväll att en gammal elev som gått där förut hälsat på under dagen.
– Han har lärt sig hantera sig nu, så han går i en vanlig klass på gymnasiet! sa AC/DC-pojken imponerat. Det ska jag också göra sen!

Jag är faktiskt glad för att han fortfarande är arg! Han försvarar sig när han känner sig orättvist behandlad. Han argumenterar för sin rätt att vara han. Visst blir han oftast mer förbannad än situationen kräver, men han blir fortfarande arg. Han har inte gett upp. Han tror på sin framtid. Han tänker lära sig hantera sig själv och komma tillbaka och slå sin gamla värld med häpnad. Vad alla andra än må säga, han vet ju att han inte är knäpp.

Det kommer att ta ännu några år innan han är i närheten, men ännu har han sitt självförtroende, sin självrespekt och sin envishet. Han har sina begåvningar, sin humor och sin värme. Sin förmåga att se folk och bry sig om dem, även om ingen i världen bryr sig om honom. Det kommer att bli en tuff match att ändra världens bild av honom, men ÅÅÅ vad jag hoppas att han lyckas!

Linda
Det hoppas jag också.

23. Det här går ju inte!

Publicerad: 2007-01-06
När AC/DC-pojken hade gått fyra veckor i den nya skolan blev vi kallade till krissamtal. En måndag halv ett skulle vi träffas i skolan. I bilen på väg dit försökte vi peppa varandra. Vi sa sånt där som "två steg fram och ett steg tillbaka". Att vår pojke kanske måste backa lite först, för att ta sats och sen gå framåt med stormsteg. För vi var nervösa. Vi hade ingen aning om vad som skulle komma, och vi var inte riktigt beredda på att det skulle bli krissamtal i skolan med specialutbildade lärare.

Vi satte oss i soffan. AC/DC-pojken var redan där. Han satt still och var tyst. Såg väldigt spänd och ledsen ut. Läraren tog till orda.
– Det här går ju inte, sa han.
– Pojken förstör hela tiden.
– Han kan ju inte sitta still och delta i någonting.
– Han följer ju inte reglerna!
– De andra pojkarna blir arga och vill slå honom. Vi kan inte skydda honom.
– Det syns mycket bättre i en sån här liten klass hur konstig han är. I en vanlig skola sticker han inte ut lika mycket.

Pappan och jag tittade frågande på varandra. AC/DC-pojken låg i mitt knä och gömde ansiktet. Vi fattade ingenting.
– När vi ska titta på nyheterna på morgonen så stör han, fortsatte Läraren.
– Han försöker få uppmärksamheten, retas och deltar inte alls i tv-tittandet.
– Men, sa jag försiktigt, det är ju därför han går här. Hade han klarat allt det här som du säger, då hade han ju kunnat gå kvar i sin gamla klass.
– Ni är tre vuxna på fyra barn, sa pappan, det är ju för att de ska kunna få hjälp med sånt här.
– Nej, det här går inte, sa Läraren.

Vi visste inte riktigt vad vi skulle tänka. Jag frågade om han också ville bli av med pojken. Rent ut frågade jag det. Men han svarade inte på frågan.
– Varför har han inte med sig sin assistent hit? För det är ju hans assistent och inte skolans, hon borde ha följt med honom hit, var det enda svaret jag fick.
– Det här barnet måste ha En till En Undervisning och sitta i ett eget rum med en egen lärare om han ska ha nån skolgång värd namnet, sa Läraren bestämt.
– Men det är ju kontakten med andra barn han behöver hjälp med, protesterade jag ändå.
– Han har ju redan suttit ensam med en vuxen i stort sett hela sin skoltid. Han går ju här för att få hjälp att fungera i ett socialt sammanhang.
– Han använder inga av de sociala strategier jag har gett honom, svarade Läraren då.

Det gick inte att komma någonstans. Allting var omöjligt. AC/DC-pojken var bara helt fel i Lärarens ögon. Så vi backade. Pappan var mellan jobb just då, vi föreslog att pojken skulle titta på nyheterna hemma och komma med taxin efteråt, lagom till att rasten var slut. Då skulle han få sitta i ett annat rum och plugga och sen skulle han kunna vara med på slöjd och idrott och andra saker på eftermiddagen. Jo, det var ett förslag som Läraren kunde acceptera. Men AC/DC-pojken skulle bara få vara med på utflykterna om pappan också följde med.

Jag hade en förtvivlad pojke i knäet. Han sa inget, rörde sig knappt, men han höll hårt i min hand och tryckte in näsan i sofftyget. Han är AC/DC-pojken som är så pucko att han inte ens klarar att gå i puckoklass!! Tre vuxna och fyra barn och det blev ändå precis samma igen. Som när han gick i vanlig klass. Fast han är jättesmart och aldrig någonsin har slagit någon. Fast han är vänlig och bara vill vara rolig. Fast han hade hoppats så mycket på att det skulle bli bra här. De ville ändå bli av med honom efter bara en månad.

Jag sa nåt om att vi bara kunde tänka oss att ta över undervisningsansvaret så här för en kortare tid. Att vi ändå måste ha som målsättning att få allting att fungera såsmåningom. Vi bestämde att vi skulle träffas igen om fyra veckor för att diskutera hur det hade gått.

– Och det kortsiktiga målet är att du kan gå i skolan en hel dag utan att nån blir arg på dig, varken barn eller vuxna, sa Läraren till AC/DC-pojken.

Herregud, tänkte jag. Är de ARGA på honom! Den specialutbildade personalen som tar emot annorlunda barn med stora problem att fungera. I samverkan med BUP och föräldrarna. Blir de ARGA när barnen inte klarar situationen? Men vad ÄR det här?? Fast det vågade jag inte säga högt.

Och i bilen hem satt vi och teg alla tre. Ledsna, uppgivna och lite förvirrade.

Veronica
Ja, du Mammann- jag blir så ledsen när jag läser din blogg men samtidigt så glad att se att det finns andra vuxna människor som orkar vara vuxna och stå upp för sina barn! För en sak är säker- skolan gör det inte! Jag har precis hittat in hit och inte hunnit läsa allt, men jag återkommer...
Ps Har mycket tid just nu för min son har ingen skola för tillfället sedan det sprack med Resursskolan nummer 2.
Sandra
Jag tycker verkligen att du ska visa din sons lärare denna blogg så dom faktiskt ser hur dom beter sig, det kan vara lättare att förstå "svart på vitt"
Kim @ kimmsan.blogspot.com/
Jag är fast i din blogg. Du skriver starkt och sant (?) om det som vi utan AC/DC barn i vår närhet inte kan förstå. Kim
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Men herregu´vilken värld vi lever i alltså...

24. Vilken situation

Publicerad: 2007-01-09
AC/DC-pojken såg på nyheterna hemma på morgnarna. Det gick jättebra. Det handlade om allt från världspolitiken till lokalpolitiken och alla möjliga andra nyheter. Han kollade i kartboken var länderna ligger och slog upp svåra ord i uppslagsboken. På kvällen förhörde jag honom när jag kom hem från min skola.

– Vad handlade nyheterna om i dag?
– Man ska äta medelhavsmat, det är bra, kunde han rapportera.
– Jaha, varför det då?
– Då får man inte outsiders, eller vad det hette.

Han hade rätt bra koll på vad allting hade handlat om även om han inte kommer ihåg vad det heter när man har Alzheimers. Inte en enda gång sa han att han inte visste.

Första veckan med den nya ordningen skulle samverkansklassen på utflykt till tekniska museet, och pappan skulle följa med, som bestämt var. Men det var visst inget vidare. AC/DC-pojkens pappa vet ju av erfarenhet att när jag ska åka på museum med mina elever, då har jag varit på museet själv helgen innan. Då har jag förberett en slinga vi ska gå tillsammans och uppgifter som hör till. Då vet jag precis hur utflykten ska transformeras till positiv undervisning som alla har nytta av några veckor framöver. Pappan trodde att det är så vi lärare gör. Men AC/DC-pojkens lärare bara gick planlöst omkring. Grabbarna sprang mellan montrarna som de ville och nån undervisning var det alls inte tal om.

Jag vet nog att utflykter kan se ut på det sättet ibland. Då tycker jag att man har slösat bort väldigt bra förutsättningar för positivt lärande. Men ibland får en utflykt bara vara en utflykt helt enkelt. Fast pappan tyckte att det var ett ganska meningslöst museibesök och var inte särskilt motiverad att följa med igen.

Veckan därpå verkade det inte bli nån utflykt. Läraren skulle höra av sig och göra upp om tid och plats hade han lovat, men pappan hörde inget. Så vi trodde att det inte blev av den veckan. Vi hade naturligtvis fel. Samverkansklassen åkte till Skansen, men AC/DC-pojken fick inte följa med. Han hade blivit dumpad hos en tjugoårig kille som jobbade extra i skolan, med de vanliga barnen, inte med samverkansklassen. De två hade varit i centrum och köpt en akvariefisk. Gissningsvis utan att det var ett dugg kopplat till undervisning det heller.

På kvällarna försökte jag höra mig för med pojken om han klarade sina kortsiktiga mål som han fått av Läraren. Frågade varje dag om han lyckats undvika att göra någon arg. AC/DC-pojken svarade alltid undvikande. Och för var dag som gick såg han allt ledsnare ut.

Två dagar innan höstlovet ringde samverkansklassens elevassistent och sa att Läraren var sjuk. Förskolläraren hade opererat ett knä, så assistenten var ensam med grabbarna. Det vore bra om AC/DC-pojken kunde stanna hemma helt. Och det var ju självklart att han kunde få stanna hemma om det inte fanns nån som kunde ta hand om honom i skolan. Pappan och AC/DC-pojken åkte till landet flera dagar tidigare än planerat och förlängde lovet. Det kändes som en vinst. Ett härligt lov blev det också. Lugnt och skönt. Vi läste bra böcker och spelade spel och hade jättemysigt. Det behövde både vi och pojken.

Måndagen efter lovet skulle vi ha uppföljningsmöte med Läraren. Halv ett. Vi åkte dit, med goda förhoppningar om att AC/DC-pojkens situation hade blivit bättre under de veckor som gått.

När vi kom fram möttes vi av en hysterisk elevassistent och en förtvivlad pojke. Hon trodde att vi kom dit för att skälla på henne för att hon inte klarade situationen. Situationen? Vilken situation?

Att Läraren "gått in i väggen" och sjukskrivit sig för att aldrig komma tillbaka, elva dagar tidigare. Att förskolläraren var lång-tidssjukskriven för sitt knä. Att assistenten varit helt ensam med eleverna utan nån hjälp alls, vilket resulterat i att de andra tre pojkarna anföll AC/DC-pojken och hon förmådde inte skydda honom. Att hon tvingats låsa in honom ensam i ett rum för att han inte skulle få spö.

Nåt uppföljningsmöte hade inte hon hört talas om. Då tog vi vår AC/DC-pojke och hans skolböcker och åkte därifrån.

Malin @ malinakrocko.blogspot.com

Det gjorde ni helt rätt i tycker jag..

25. Pappamagister

Publicerad: 2007-01-11
Jag vände mig om i bilen och tittade på AC/DC-pojken där han satt i baksätet. Vi var på väg hem från det inställda uppföljningsmötet i skolan. Jag kände mig arg, ledsen, chockad, förvirrad. Upprörd på det hela taget, inbegripet varenda synonym man kan komma på. AC/DC-pojken, han sken som en sol.

– Varför ser du så glad ut, frågade jag förvånat.
– Det var inte mitt fel, myste AC/DC-pojken och log med hela ansiktet.
– Vilket då var inte ditt fel?
– Det var inte jag som var dum, det var han!

Ja, så kunde man ju verkligen se på saken. Det kändes väldigt skönt för mig också att tänka så. Det var Läraren som inte klarat av sitt jobb, inte AC/DC-pojken som inte kunde gå i skolan. Solklart. Vi blev alldeles glada alla tre.

Men sen började allvaret. Vad skulle vi göra nu? Ställa in taxin är ju inte svårt, men sen då? Man måste ju gå i skolan!! Vår pojke har tur i valet av familj. Eller om det är skicklighet...

Hans mamma har en egen sjätteklass precis nu och full tillgång till skolmaterial. Hans pappa är mellan jobb och har både tid och råd att leka magister ett tag. Hans systrar kan spanska och andra spännande saker som de kan lära ut. Vi bestämde oss helt enkelt för att ta över undervisningen tills skolan hade ordnat upp saker och ting.

Det var ett lätt beslut att ta, som var mycket svårare att genomföra. Svårt för pappan särskilt. Han skulle vara magister, pappa och klasskompis, allt på samma gång. Jag menar, jag la upp lektionerna för dagen, la fram böcker och planering, och sen gick jag. Det var pappan som skulle klara att förvandla köksbordet till skolbänk efter frukosten, medan pojken ringde till mig och klagade över vilken dålig lärare han hade hemma. Det var pappan som skulle klara att köra ut pojken ur huset för att ha rast, och få in honom igen efter en halvtimme. Så brukar man väl aldrig göra hemma!

En del av AC/DC-pojkens problem är ju att han inte gör skol-arbete frivilligt. Han orkar inte hålla på tills han blir färdig och han skickar gärna boken i väggen eller bryter av pennan. Ofta skäller han och skriker också. Det är ju inte för inte han ska gå i samverkansklass. Lärarna i hans första skola klarade inte av att hjälpa honom. Lärarna i hans andra skola klarade inte av att hjälpa honom. Det är inte underligt om en vanlig pappa inte heller klarar av det så bra.

Jag gick noga igenom de böcker jag tog med från samverkansklassen för att få reda på vad vi skulle börja jobba med. Eller, jag trodde att jag skulle få reda på det. Det visade sig att de gett honom särskolematerial hela hösten. Min pojke, som klarade nationella proven i femman med glans, han hade ett hemsnickrat mattekompendium med särskolematerial.

"Vad kan du köpa för 12 kr.", det satt han och räknade. Hans storasyster har just lärt honom hur man gör ekvationer, för han tyckte det verkade spännande, och i skolan får han räkna 36-9! Det var ju mycket värre än jag någonsin trott!!!

Säga vad man vill, den undervisning pappan gav de följande månaderna var mycket, mycket bättre än AC/DC-pojken fått på flera år.

Men han hade inget liv. Han fick aldrig lämna hemma och gå bort, för att komma hem igen sen. Han fick inga nya intryck. Pappan och han blev så himla trötta på varandra att de inte kunde hålla sams till slut. Inte undra på.

26. I skolan igen

Publicerad: 2007-01-15
Jag vet inte hur jag ska kunna berätta om resten av hösten. Ingenting har varit riktigt klokt. Vi har ordnat massor av möten. Eller vi och vi, det är AC/DC-pojkens pappa som har suttit i telefonen några veckor och skällt på folk. Telefonsamtalen har resulterat i möten med rektorn på AC/DC-pojkens skola. Han som var personalansvarig för samverkansklassen. Och med hans chefer, tjänstemannen i vår kommun som köper in den här skolverksamheten för en dyr skolpeng, BUP-psykologerna, tjänstemännen i skolkommunen som säljer platsen till vår pojke, de som är ansvariga för samverkansklasserna från BUP hållet. Ja, listan kan göras längre, det är en herrans massa folk.

Undan för undan uppdagades det saker. Först bekräftade Förskolläraren och Elevassistenten att Läraren motarbetat AC/DC-pojken. Han har uteslutit honom, talat illa om honom, låtit bli att utvärdera honom för att undervisningen ska bli på rätt nivå. Låtit bli att undervisa också. AC/DC-pojken har suttit utanför i ett rum med en assistent, precis som alla andra år.

Men det stannade ju inte vid Läraren. Han hade inte ens sökt tjänsten utan blivit tvingad att ta den av Rektorn. Det visade sig att det inte funnits nån lärare på lärartjänsten i samverkansklassen på över fyra år. De har hankat sig fram på starka killar från vikariepoolen, som är allt annat än specialutbildade. Och ju mer vi har grävt, ju mer upprörda har cheferna och tjänstemännen blivit. Allting vi har fått fram har nämligen luktat ganska illa.
Nu har vi en situation där vår kommun inte vill betala skolpengen till skolkommunen eftersom vi inte har fått den tjänst vi betalar för. AC/DC-pojken har inte haft en lärare med specialkompetens. Inte på flera månader.

I över två månader fick AC/DC-pojken undervisning hemma. Det fanns periodvis vikarier i samverkansklassen, men mest var det bara Förskolläraren och Elevassistenten som drev verksamheten. Då träffade pojken och hans pappa dem ute på stan när de gjorde utflykter. För att grabbarna inte skulle tappa kontakten med varandra. En gång åkte han till skolan och bakade pepparkakor innan jul. Men all undervisning skötte vi.
Nu har han precis börjat skolan igen. Det var inte någon lärare anställd ens när vårterminen började. Ingenting är klart i tid på det där stället. Men nu är det äntligen en kille som jobbar där. Han har inte den utlovade specialkompetensen förståss... men han verkar rätt bra ändå.

AC/DC-pojken går i en skola som får priser för sitt lyckade arbete med dyslektiska barn, och som är vida känd i hela länet för sin lyckade teknikundervisning. De åker runt och föreläser på andra skolor för att sprida sina pedagogiska läror. Samtidigt visar de med all önskvärd tydlighet att de inte tycker det är värt att bry sig om annorlunda barn. De har valt att ha en enhet, en samverkansklass, inom sina lokaler, men de skiter i vilka som jobbar där. För de ungarna är ingenting att satsa på. Det är den här historien ett solklart bevis på. Skolan hade aldrig kunnat göra på det här viset mot ett "normalt" barn.

I tre dagar har taxin kommit på morgonen och AC/DC-pojken har åkt iväg och varit borta hela dagen. Det har varit himmelskt. Men vi tar ingenting för givet. Vad som helst kan hända när man lever i bokstavslandet. Och det händer!

27. Han är dum i huvet

Publicerad: 2007-01-15
Ibland gör jag inhopp i andra klasser än min egen. Olika special-kunskaper jag har gör att jag gärna gästspelar lite här och var. Så kom det sig att jag hade en lektion i en sexa där flera av AC/DC-pojkens klasskamrater från lågstadiet går. Jag tänkte att några nog skulle känna igen mig, men att jag är proffsig nog att klara av det.

Jag hann bara in i klassrummet, men inte starta lektionen. En av killarna längst fram satte igång och frågade ut mig.

– Visst bor du på Kantarellgatan?
– Ja, det gör väl du också, svarade jag.
– Du har en son, va? fortsatte han.
– Ja, just det, han har varit klasskamrat med flera härinne.
– Han är psykiskt sjuk och dum i huvet, konstaterade killen iskallt.
– Nej, det är han verkligen inte, sa jag naturligtvis då.
– Joo, det vet jag att han är! Blev det tvärsäkra svaret.

Och jag blev svettig och förvirrad och ville bara slå ungen. Den tunna, tunna gränsen som går mellan privat och personlig, som jag alltid försöker hålla mig på rätt sida om när jag undervisar, den var plötsligt spräckt. Sprängd. Existerade inte. Jag tappade fotfästet helt. Men jag är ju proffs, så jag tvingade mig att ignorera den sista kommentaren och bara fortsatte lektionen. Jag kunde ju inte gärna stå där och diskutera min unge med dem. Och verkligen inte på den nivån.

Ett sånt påstående! Om jag inte besvarade detta och bara lät det falla till golvet, då blev det ju sant! Att inte döda konstaterandet att AC/DC-pojken är dum i huvudet, det blev som att gå med på det.

Jag kunde naturligtvis inte somna den kvällen. Spelade upp situationen i huvudet tusentals gånger och provade olika varianter på vad jag borde ha svarat. Det gick inte att släppa det. Somnade först när jag bestämt mig för att omedelbart nästa morgon gå tillbaka till den där klassen och fortsätta samtalet.

Så jag gick direkt dit. Utan att passera gå. Självkänslan som jag brukar ha, att jag vet vad jag gör och att jag är bra på det, existerade inte. Jag darrade i knäna och var genomsvettig när jag gick in i klassrummet.

– Min pojke klarade nationella proven i femman mycket bättre än de flesta härinne, började jag med. Han är verkligen inte dum i huvudet. Men han har aldrig haft en kompis i hela sitt liv, för han vet inte hur man är en kompis. Hur mycket vi än försöker lära honom, så fattar han inte hur man gör. Det är ett handikapp som han inte rår för och han är världens ensammaste pojke.

– Han är inte psykiskt störd, han är annorlunda. Det är tillåtet att vara annorlunda. Annorlunda barn får både finnas och gå i skolan.
Det som händer är att de ofta blir mobbade. När AC/DC-pojken sätter sig vid ett bord i matsalen så reser sig alla och går därifrån. Om han råkar nudda någons bänk blir han undanknuffad och åthutad.

– Han har aldrig blivit bjuden på kalas. Ingen ringer honom. Ingen vill komma till honom. Ingen vill cykla med honom. Ingen väljer honom. För att han inte vet hur man uppför sig.

Klassen satt dödstyst. De rörde sig inte ens. Flera av barnen var alldeles röda om kinderna innan jag ens hunnit halvvägs in i mitt försvarstal.

– Han vet inte hur man uppför sig. Det är faktiskt inte hans fel. Men ni vet inte heller hur man uppträder bland folk. Man kan ju inte säga till någons mamma att hennes unge är dum i huvudet och psykiskt störd!!
Barnen skruvade sig generat. De flesta visste nog redan dagen innan vilken gränsöverskridande kommentar det var. Men ingen sa nåt. Bara pojken som fällt kommentaren. Han måste liksom försvara sig.
– Men han är ju störd, sa han. Det vet jag. Han slåss med kniv.
– Han låter arg och han skäller för ingenting, men han slåss inte och aldrig med kniv, sa jag så lugnt jag kunde. Fast rösten stockade sig i halsen på mig.
– Jag vet att han gör det, han drog kniv mot Daniel förra året, envisades killen.
– Ja, Daniel och AC/DC-pojken var jätteosams, det är sant. Men det var ingen kniv inblandad. Den konflikten hjälptes vi åt att lösa och både Daniel och AC/DC-pojken har lämnat det bakom sig för länge, länge sedan. Det finns ingen anledning till att du ska hålla liv i det bråket här, i en annan skola, ett helt år efteråt. Det är bara dumt av dig.
– Men jag träffade honom och stannade för att snacka och då stack han en pinne i mitt cykelhjul, fortsatte killen indignerat. Sen kom han liksom av sig och tystnade. Insåg väl själv hur töntigt det började bli och flinade lite generat.
– Precis som om du aldrig gör nåt taskigt, sa en av tjejerna ironiskt bakom honom.

Han sa inte mer sen. Men jag fick upp farten. Pratade om annorlundaskap över huvud taget. Om tolerans, empati, solidaritet mellan människor. Det var ju de här barnen som var med och hade kompissamtal om AC/DC-pojken i ettan. Äntligen fick jag saker sagda som jag velat säga redan då.
(Se "Han andades på mig)

- Och vem är egentligen normal, på en skala?! sa plötsligt klassens coolaste tjej från sitt hörn längst bak. Med en röst full av förtrytelse. Och det blev startsignalen. Sen viftade händerna i luften så man kände vinddraget. Alla hade någonting att säga.

– Jag bråkade jättemycket med AC/DC när han gick här, sa Matti med ångerfullt ansikte, men jag visste ju inte då att han var annorlunda.
– Ni var åtta år, då bråkar många barn med varandra. Det kommer inte han ihåg, så det kan du också glömma, svarade jag.
– Jag tycker att vi drar ner till AC/DC-pojkens skola och spöar upp alla som har mobbat honom, kom Henrik på. Han var alldeles upprörd.
– Då är ju vi precis lika knäppa, konstaterade Anna torrt.

Sen behövde jag inte vara kvar längre. Mitt budskap hade gått fram. Samtalet fortsatte långt efter att jag gått därifrån berättade klassens lärare efteråt. Och det kändes så skönt!!!

Malin
När jag läser det här så rinner tårarna. Min dotter har oxå varit så ensam, är så lycklig över att hon har kompisar nu. Men jag är så jävla rädd att hon ska bli så där ensam igen på heltid. Nu är hon det när det är helg och lov men hon klarar det eftersom hon vet att hon får komma tillbaka till Bollnäs snart. Men jag har redan ont i magen för hur det kommer att vara om ca 3,5 år när hon slutar där uppe...
Dumpad
Bra gjort!
Kim
Jag får Gåshud! Tänk om någon pratat med den här klassen tidigare (de hade kanske inte varit mottagliga på samma sätt men kanske förstått delar iaf) då hade kanske din pojke haft vänner ur den här klassen idag. Stå på dig!
Hanna
jag hamnade på din blogg helt slumpmässigt och har suttit nu en stund o läst lite gamla inlägg också (eg. fastnade jag efter första o läste mig bakåt). Jag blir helt upprörd av hur dåligt ni, framför allt er son, blir behandlade! Jag hoppas verkligen att det bättrar sig på nåt sätt, att det ordnar sig. kämpa på, jag tror på er och jag tror på ac/dc-pojken!

28. BUP-samtal

Publicerad: 2007-01-18
Ända sedan vi förstod att AC/DC-pojken blev mobbad har vi sökt hjälp på BUP. Vi fick stödsamtal i perioder under lågstadiet. Vi föräldrar pratade i ett hörn med en socionom av nåt slag och AC/DC-pojken pratade med en psykolog i ett annat rum. Och ibland pratade alla tillsammans.

Det ska ju ganska mycket till innan man får gå i långtidsterapi på BUP. Barnet ska ha rätt grova problem eller i alla fall en diagnos. Annars får man nöja sig med en kortare stödterapi på sådär tio gånger. Vi har fått gå tio gånger vid upprepade tillfällen under åren. Min uppfattning har varit att min pojke har mått gott av BUP. Kanske har vi vuxna inte fått ut precis lika mycket, men han har använt sig av sina samtal på ett konstruktivt sätt. Tyvärr har han inte fått träffa samma psykolog. Den första psykologen fick ett annat jobb, den andra slutade för att hon flyttade, den tredje fick barn. Det är synd, men alla har varit rätt bra.

Det var våra goda erfarenheter som gjorde att vi valde det här med samverkansklass. Skolgång i samverkan mellan hem, skola och BUP. AC/DC-pojken är bra på att gå på samtal. Det är skönt att han har den förmågan. Det betyder att han kan tillgodogöra sig hjälp att förstå sig själv, acceptera sig själv och hantera sig själv. Det är bara det att vi vuxna också måste gå på BUP...

Under denna kaotiska höst är AC/DC-pojkens samtal med psykologen det enda som har fungerat bra. Det är en äldre man som pratar med honom och båda är nöjda med varandra. Något vi är väldigt glada över. När de pratar sitter vi i ett rum bredvid och ska också prata. Med en socionom som ska hjälpa oss att bli bättre föräldrar.

Det första AC/DC-pojkens pappa sa när vi gick därifrån första gången var att han verkligen inte hade något förtroende för henne. Men vad gör man inte för sina barn!!!

Det som händer med mig när jag träffar henne är att jag blir någon som jag inte har varit på 26 år. Jag blir den där dryga tonåringen som satt längst bak i klassrummet och himlade med ögonen och tyckte att alla vuxna i hela världen var dumma i huvudet. Jag kan inte ens titta på människan, jag blir så...

Hon pratar jääääääääättelångsamt. Hon upprepar allt man säger. Hon använder en kvart till att repetera allt som hände förra gången. Det kan börja såhär:
- Nu har vi ju inte setts sedan före jul.
– Det är tre veckor sedan ni var här sist.
– Mmmm.
– Ja, det är ju ganska lång tid sen.
– Och pojken har inte heller varit här på tre veckor.
– Mmmm
- Men vi sa ju att vi skulle ses i början på januari igen.
– Så nu ses vi här, efter tre veckor.

Vi vet inte vad vi ska svara. Sitter bara och tiger medan hon maler på. Tror människan att vi är dumma i huvudet? Eller finns det nån sorts familjeterapimanual där det står att man måste upprepa allt ett visst antal gånger? Om man bara tjatar om tillräckligt så bryter folk ihop och då kan man börja bearbeta dem terapeutiskt sen?
Jag blir tokig! Hon brukar säga att vi är duktiga ett par gånger varje träff, lite rutinartat sådär. I övrigt upprepar hon bara vad vi har sagt. Man undrar om hon ens lyssnar på oss. Jag kan berätta något för henne, och när jag berättat klart frågar hon precis om det jag berättat. AC/DC-pojkens pappa och jag tittar på varandra med höjda ögonbryn och har svårt att hålla oss för skratt.
– Jag tycker att vi behöver jobba på att samarbeta bättre med varandra om regler, sa jag sist.
– Samarbeta, ja. Vad skulle ni samarbeta om då?, säger hon.
– Kanske om regler, fortsätter pappan.
– Jaha, hur skulle det kännas för dig?, fortsätter hon och vänder sig till mig.
– Han säger att han vill samarbeta med dig om regler.
Det blir ju rena parodin.

Det värsta var när vi just hade insett att vi skulle bli tvingade att ha AC/DC-pojken hemma från skolan resten av höstterminen. Det var ju tungt på många sätt. En kompis tipsade oss om att man kan få vara hemma för vård av barn, med lite ersättning från försäkringskassan, om skolan inte tar hand om ens barn. Vi kollade det och man kan ju inte "vabba" i vanlig mening med en
12-åring, man måste ha nån sorts intyg på läget, varför man är hemma. Så vi bad våran BUP-människa att hon skulle sjukskriva AC/DC-pojken.

– Det här krisläget medför ganska mycket merkostnader för oss, med luncher och material och allting, sa jag.
– Och jag är förhindrad att både söka jobb och ta de jobb som uppstår just nu, eftersom jag är ansvarig för AC/DC-pojkens skolgång, sa pappan.
– Jag hör att ni vill att er pojke ska bli sjukskriven, svarade vår BUP-tant.
– Jaa, sa vi då.
– Jag undrar, hur kommer det sig att ni betraktar honom som sjuk?

Vi fick naturligtvis inget intyg. Vi har över huvudtaget inte fått nån hjälp av henne. Vi sitter av tiden. För AC/DC-pojkens skull.

Lillasyster
Får jag skratta? Hahaha! Vilken blåst jävla människa :o
dumpad @ dumpad.blogsome.com/
vilken idiot...Eller...hon gör säkert så gott hon kan, men man kan ju undra hur hon tänker...
Veronica
Men denna blogg är helt underbar! Jag blir så lycklig. Jag tror att jag hädanefter ska hänvisa folk att läsa din blogg i stället för att berätta om vad som sker i våra liv... Det är liksom samma sak. Och det i sig är ju inte på något sätt roligt. En av de undrbaraste människorna jag har träffat pga sonens skolknas jobbar faktiskt på soc., men de övriga...ack, ack, de är mer som parodier på sig själva. Soc.Tant: "Berätta hur han har det just nu, hemma och i skolsituationen" Jag: "Han är mycket ledsen, bla, bla, inte bra i skolan, bla, bla, otrygg, bla, bla, orolig osv..." Soc.Tant: Hur mår han nu? Jag kan lova att jag kämpar hårt med att inte förvandlas till en galning som strimlar henne genom dokumentförstöraren. Jag försöker att tvinga fram ett litet leende, man vill ju inte gärna att någon från soc. ska få för sig att man inte kan behärska sig eller att man skulle vara argsint på något vis. Så man sitter där och känner sig som en trotsig tonåring och försöker att ha det allra vuxnaste mognaste sätt och bara försöker svara på en miljon kryptiska frågor utan att egentligen fatta vad de är ute efter...

29. Kanske läskisk

Publicerad: 2007-01-19
Eftersom jag har ett annorlunda barn har jag pratat ganska mycket med mina ungar om olika annorlundaskap. Om tolerans mellan människor. AC/DC-pojken har råkat ut för mycket intolerans och varje gång det har hänt så har vi haft långa samtal om hur vi tycker att det skulle vara. Hur människor borde uppföra sig mot varandra.

En gång i somras när jag och mina två yngsta barn var på väg till landet så började AC/DC-pojken konversera sin yngsta storasyster i baksätet.
– Om din man dog, skulle du kyssa honom då? var frågan han ställde.
– Va, vaddå? mumlade hon, försjunken i KP som hon var.

Jag flinade lite framme vid ratten. Förstod på en gång att det var sagan om Snövit som cirkulerade i huvudet på honom. Hur ska man kunna upptäcka om man kan återuppliva nån med en kyss om man inte försöker kyssa??

– Alltså, om din kille skulle dö, fortsatte AC/DC-pojken.
– Eller... du kanske blir läskisk och jag kanske blir bög... men om den du gillar dör, skulle du kyssa den då?
– Vaddå, eh, näej, svarade hans syster och återvände till KP.

Säga vad man vill om AC/DC-pojkens oförmåga att uppföra sig bland folk, han är tolerant, han är fördomsfri och han har alla sina dörrar på vid gavel. Snart borde väl världen upptäcka vilken himla fin vän han har förutsättningar att bli.

Lillasyster
Det är nog tack vare att han har en sån bra mamma <3 (det ska föreställa ett hjärta ;P)
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Det hoppas jag verkligen att dom gör, det är han väl värd!

30. Dumma unge!

Publicerad: 2007-01-22
Jag har aldrig tyckt att det är någon idé att hymla med AC/DC-pojken. Inga fina omskrivningar av verkligheten eller så. Jag säger som det är, även om det är jobbiga saker att höra.

Så när jag gav honom en studsmatta i födelsedagspresent, sa jag rent ut vad det var. En chans för honom att nån klasskompis skulle vilja ringa på dörren och vara med honom en stund. Inte för att han plötsligt inte är så knäpp längre, utan för att ingen annan hade skaffat studsmatta.

Det funkade också. Ungarna vallfärdade hit några sensommarveckor, och sedan en hel vår. Vi sa åt AC/DC-pojken att förvalta situationen väl. Vi gav honom en möjlighet att få vara med lite, sen var det upp till honom att vara så pass trevlig att de ville komma tillbaka nästa dag.

Det gick både bra och mindre bra. Han var väldigt otrevlig mot sin syrras kompisar när de kom. De fick minsann inte hoppa på hans studsmatta. Och vissa kvällar hade han svårt att inte försöka bestämma över varenda unge som kom, men då fick vi hjälpa till lite. Vi bjöd på saft också, och andra förnödenheter. Som glass till exempel.

AC/DC-pojken ansträngde sig verkligen så långt som det är möjligt. Han tyckte att det var så himla kul att det ringde på dörren och faktiskt var till honom. Det riktigt lyste om honom. Och jag var alltid extra uppmärksam på ungarna här på gatan som kom och var med honom en timme då och då. Det gällde för oss alla att göra vårt bästa för att de skulle vilja komma hit.

En eftermiddag satt jag under en buske i skogen här intill och plockade trumpetsvamp. I skolan var det friluftsdag och mellanstadiet orienterade. En flåsig och fnittrig skara passerade precis intill mig.
– Är du AC/DC-pojkens mamma, frågade nån av dem.
– Javisst, sa jag, och tyckte det var jättetrevligt att de hälsade på mig. Tänk vilka väluppfostrade barn!
– Säg åt honom att han ska ge fan i att snacka med min lillasyrra! fortsatte ungen då.

Jag blev alldeles kall. Och arg, och ledsen. Ville bara rusa upp och skrika och skälla, precis som AC/DC-pojken gör när han känner sig kränkt. Sparka lite på den där oförskämda ungen, så han började grina. Det ville jag göra. Han kan väl bara säga till sin dumma lillasyster att AC/DC-pojken inte är farlig. Han har ju känt AC/DC i hela sitt liv. De har gått på samma dagis och i samma klass. Han vet precis vem min pojke är och ganska bra hur man tar honom.

För det är ju så att AC/DC-pojken faktiskt finns. Han har rätt att finnas. Vi kan inte gömma undan honom i en källare för att folk ska slippa stöta ihop med honom. Han bor här och han lever här. Han pratar med alla grannar, både barn och vuxna. Och även om han gör det lite underligt och konstigt, så har han sin fulla rätt att vara han och bli respekterad ändå. Jag kommer aldrig att säga åt honom att han inte ska snacka med någons lillasyrra.

Plötsligt upptäckte jag att jag stod där i skogen och grinade. Dumma unge, du ska aldrig mer få hoppa på våran studsmatta!!
Scoutfröken
Eftersom jag har blivit uppringd av föräldrar som anser att en AC/DC-pojke inte borde få gå på samma scoutavdelning(!) som deras barn, kan jag ju tyvärr bara bekräfta att de dumma ungarna har lika dumma föräldrar...
dumpad @ www.dumpad.sprayblog.se
Är det verkligen så här?? Jag har följt din blogg ett tag nu, och jag kan bara inte inse att det faktiskt är så! Jag har aldrig träffat på ett elakt barn, varken på min praktik eller annars (jag går BF), men jag fattar ju ändå att det måste vara så här eftersom du skriver om det...
Mina lärare här på BF upprepar hela tiden att det inte finns dumma barn, utan bara dumma föräldrar...vad säger barnens föräldrar om det här?
Ofelia @ www.ofelia.tk
Åhhh vad jag känner igen mig i allt du har skrivit...


inga kommentarer

  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump