mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 159. Uppdateringar | Home | 63. På förskolan »

160. Livsfarligt

06 04 09 - 14:25 Det var ju det där med att släppa taget, då. När AC/DC-pojken kom hem från sitt äventyr med scouterna sist, efter att för första gången i sitt liv ha fått lov att åka iväg och träffa kompisar utan att en enda vuxen vaktade honom. Då satt vi i köket och hade ett samtal om vårisar.
(se 157. Jag behöver träna)

Vi har åkt väldigt mycket långfärdsskridskor i vinter. Långt ut på havsisarna. Och det har varit supermysigt. Fast pojken har alltid valt att inte följa med. Men nu, nu skulle han ut på isen minsann. När den absolut inte håller längre.
- En våris är porös, den kan man inte ge sig ut på. Det är livsfarligt, sa jag.
- Sist jag var ute så gick jag ju igenom, påminde pappan. Jag hade aldrig kommit upp om jag inte haft dubbar och folk omkring mig som kastade livlinor och sånt.
- Jag vet det nu, svarade pojken. Jag kommer inte att gå ut på isen igen.
- Ingen kan hjälpa en om man går igenom nu, fortsatte jag. Man kommer inte tillräckligt nära, för isen bara brister och brister. Det är för varmt nu.
- Men sluta tjata, jag går inte ut på isar mer, snäste AC/DC-pojken.
Så då fick jag släppa ämnet.

Lite senare läste jag hans dagbok. Han skriver ju i den till mig, men ibland tror jag han glömmer att jag ska läsa allt han skriver. Såhär stod det:

Jag och en annan kille skulle visa oss på styva linan ett tag när vi gick ut på isen för att Spela coola inför tjejerna. Vi blev snarare hånade än hyllade!
Isen brast och vi stod på ett isflak som höll på att typ sjunka!
Isen brast mellan benen på mig så att jag blev tvungen att kasta mig på ett annat mer hållbarare isflak. Vi kom tillbaka med blöta blöta fötter.


Så det blev ju nödvändigt med ytterligare ett samtal om den där händelsen. Det visade sig att han hade lyckats ta sig nästan hundra meter ut på Mälarens is. Som brast under honom ett flertal gånger. Kan du tänka dig, vad hemskt!! Livsfarligt!
- Du hade ju kunnat dö, förstår du inte det? var jag tvungen att säga.
- Ja, det gör väl inget, svarade han lakoniskt.
Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Blev alldeles stum.
- Sluta nu! befallde pojken. Nu vet jag att jag inte ska gå ut på isen. OK! Släpp det nu!
- Men jag måste ju kunna lita på att du inte gör andra livsfarliga saker också.
Det förstod han inte. Ögonbrynen åkte upp i hårfästet och blicken blev tom.
- Det var första gången du fick förtroendet att göra något själv, och så tog du ett sånt idiotiskt beslut. Hur ska jag kunna lita på att du inte tar dumma beslut nästa gång?
Det kunde han inte svara på. För det kan jag inte lita på.
- Det finns tusentals dumma grejor man kan göra. Som kompisar föreslår att man ska prova, sa pappan. Ska du göra allting en gång, då? Så att du fattar att det är farligt?
AC/DC-pojken svarade fortfarande inte.
- Då får du ju hålla på tills du dör en för tidig död, fortsatte jag. Eller så får vi se till att du alltid, ALLTID har nån med dig som vaktar dig och hindrar dig att vara farlig för dig själv.
- Men, jag ska ändå dö, det spelar väl ingen roll när, försökte pojken slå ifrån sig.
- Jag skulle inte klara av att polisen stod utanför min dörr här, och berättade att du var död, nästan skrek jag.
Och då såg han plötsligt lite tagen ut.

Tänk allt livsfarligt man kan göra om man är AC/DC-pojke på egen hand. Om vi nu bortser från drogerna så kan man ju åka mellan tunnelbanevagnar och dö. Man kan klättra på utsidan av broräcket och dö. Åka på tågtak, och dö. Man kan hoppa från Ålandsbåten och dö. För att bara ta några av de saker som mina barndomskamrater i bokstavslandet har dött av. Sen kan man alltid prova att råna en tant, eller en bank. Eller elda upp en skola. Man kan köra bil utan körkort. Sno en moppe. Skrämma slag på en sjuåring, eller bara knuffa nån i vattnet som inte kan simma. Det finns hur mycket som helst man kan ta sig för om man får en dum impuls. Eller om nån som man tror är en kompis utmanar en. Ska han göra allting en gång innan han förstår? Det kommer hans liv inte att räcka till.

När mina döttrar var små sa jag alltid till dem att de skulle vända sig till den mamman de har i huvudet.
- Tänk att jag var där. Att du frågade mig om du fick. Tänk vad du tror att jag skulle svara. Och så gör du så! sa jag till dem.
Det räckte. Den strategin fungerade för dem. De klarade att prata med mig fast jag inte var där. Och sen tog de precis det beslut som jag hade velat att de skulle ta. Så långt som jag känner till i alla fall. Men den strategin fungerar inte för AC/DC-pojken. Impulserna är starkare än min röst inne i hans huvud. Mycket starkare.

Jag vet inte hur jag ska göra nu. Jag konstaterade att jag måste träna på att släppa honom. Att låta honom försöka. Men det kanske är för tidigt i alla fall. Eller tycker du att jag är feg?
två kommentarer

Nej, jag tycker inte att du är feg. Du är rädd att det ska hända AC/DC något och det är en helt annan sak än feghet.

Jag pratade idag med en vän som har en son som i helgen åkt Ålandsbåt, det var s k studentkryssning. Hela båten full av studenter. Min väns son har inga bokstäver men hon hade ändå varit väldigt orolig för honom. Han hade fått en smäll uppe på dansgolvet av en okänd kille men han valde att gå därifrån istället för att slå tillbaka. Det skulle min son aldrig göra. Får han en smäll så slår han tillbaka och det är ju inte helt ovanligt att han är den som slår först heller.

Alla föräldrar är ju rädda för att det ska hända deras barn något men vi som har barnen i bokstavslandet har ju ofta en större anledning till att oroa oss eftersom våra barn inte har den där spärren.

Ändå måste vi låta dem försöka för att de någon gång ska få känna att de lyckas.
Ann-Sofie B () (Webbadress) - 06 04 09 - 19:02

Nä fy för bövelen, nu får han aldrig mer gå ut för MIG! Jag ska ta mig tusan säga upp mig och flytta tillbaks till Sverige och punktbevaka ungen resten av livet. Hans liv.
Twisted sister - 10 04 09 - 14:40


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump