160. Livsfarligt
06 04 09 - 14:25 Det var ju det där med att släppa taget, då. När AC/DC-pojken kom hem från sitt äventyr med scouterna sist, efter att för första gången i sitt liv ha fått lov att åka iväg och träffa kompisar utan att en enda vuxen vaktade honom. Då satt vi i köket och hade ett samtal om vårisar.(se 157. Jag behöver träna)
Vi har åkt väldigt mycket långfärdsskridskor i vinter. Långt ut på havsisarna. Och det har varit supermysigt. Fast pojken har alltid valt att inte följa med. Men nu, nu skulle han ut på isen minsann. När den absolut inte håller längre.
- En våris är porös, den kan man inte ge sig ut på. Det är livsfarligt, sa jag.
- Sist jag var ute så gick jag ju igenom, påminde pappan. Jag hade aldrig kommit upp om jag inte haft dubbar och folk omkring mig som kastade livlinor och sånt.
- Jag vet det nu, svarade pojken. Jag kommer inte att gå ut på isen igen.
- Ingen kan hjälpa en om man går igenom nu, fortsatte jag. Man kommer inte tillräckligt nära, för isen bara brister och brister. Det är för varmt nu.
- Men sluta tjata, jag går inte ut på isar mer, snäste AC/DC-pojken.
Så då fick jag släppa ämnet.
Lite senare läste jag hans dagbok. Han skriver ju i den till mig, men ibland tror jag han glömmer att jag ska läsa allt han skriver. Såhär stod det:
Jag och en annan kille skulle visa oss på styva linan ett tag när vi gick ut på isen för att Spela coola inför tjejerna. Vi blev snarare hånade än hyllade!
Isen brast och vi stod på ett isflak som höll på att typ sjunka!
Isen brast mellan benen på mig så att jag blev tvungen att kasta mig på ett annat mer hållbarare isflak. Vi kom tillbaka med blöta blöta fötter.
Så det blev ju nödvändigt med ytterligare ett samtal om den där händelsen. Det visade sig att han hade lyckats ta sig nästan hundra meter ut på Mälarens is. Som brast under honom ett flertal gånger. Kan du tänka dig, vad hemskt!! Livsfarligt!
- Du hade ju kunnat dö, förstår du inte det? var jag tvungen att säga.
- Ja, det gör väl inget, svarade han lakoniskt.
Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Blev alldeles stum.
- Sluta nu! befallde pojken. Nu vet jag att jag inte ska gå ut på isen. OK! Släpp det nu!
- Men jag måste ju kunna lita på att du inte gör andra livsfarliga saker också.
Det förstod han inte. Ögonbrynen åkte upp i hårfästet och blicken blev tom.
- Det var första gången du fick förtroendet att göra något själv, och så tog du ett sånt idiotiskt beslut. Hur ska jag kunna lita på att du inte tar dumma beslut nästa gång?
Det kunde han inte svara på. För det kan jag inte lita på.
- Det finns tusentals dumma grejor man kan göra. Som kompisar föreslår att man ska prova, sa pappan. Ska du göra allting en gång, då? Så att du fattar att det är farligt?
AC/DC-pojken svarade fortfarande inte.
- Då får du ju hålla på tills du dör en för tidig död, fortsatte jag. Eller så får vi se till att du alltid, ALLTID har nån med dig som vaktar dig och hindrar dig att vara farlig för dig själv.
- Men, jag ska ändå dö, det spelar väl ingen roll när, försökte pojken slå ifrån sig.
- Jag skulle inte klara av att polisen stod utanför min dörr här, och berättade att du var död, nästan skrek jag.
Och då såg han plötsligt lite tagen ut.
Tänk allt livsfarligt man kan göra om man är AC/DC-pojke på egen hand. Om vi nu bortser från drogerna så kan man ju åka mellan tunnelbanevagnar och dö. Man kan klättra på utsidan av broräcket och dö. Åka på tågtak, och dö. Man kan hoppa från Ålandsbåten och dö. För att bara ta några av de saker som mina barndomskamrater i bokstavslandet har dött av. Sen kan man alltid prova att råna en tant, eller en bank. Eller elda upp en skola. Man kan köra bil utan körkort. Sno en moppe. Skrämma slag på en sjuåring, eller bara knuffa nån i vattnet som inte kan simma. Det finns hur mycket som helst man kan ta sig för om man får en dum impuls. Eller om nån som man tror är en kompis utmanar en. Ska han göra allting en gång innan han förstår? Det kommer hans liv inte att räcka till.
När mina döttrar var små sa jag alltid till dem att de skulle vända sig till den mamman de har i huvudet.
- Tänk att jag var där. Att du frågade mig om du fick. Tänk vad du tror att jag skulle svara. Och så gör du så! sa jag till dem.
Det räckte. Den strategin fungerade för dem. De klarade att prata med mig fast jag inte var där. Och sen tog de precis det beslut som jag hade velat att de skulle ta. Så långt som jag känner till i alla fall. Men den strategin fungerar inte för AC/DC-pojken. Impulserna är starkare än min röst inne i hans huvud. Mycket starkare.
Jag vet inte hur jag ska göra nu. Jag konstaterade att jag måste träna på att släppa honom. Att låta honom försöka. Men det kanske är för tidigt i alla fall. Eller tycker du att jag är feg?
två kommentarer