157. Jag behöver träna
29 03 09 - 12:37
I helgen var det återträff för alla scouter som var på patrull-ledarkursen i julas. För första gången någonsin kunde AC/DC-pojken säga till sin mamma att han skulle ut på lördag. Utan att mammann hade en aning om nånting. Det var nog härligt för honom. Men jag fick spader.
- Är det vuxna där? var min första fråga.
- Ja, det måste det väl vara, svarade han. Man ska ha med sig 30 kronor, för vi ska göra middag tillsammans.
Det lät alldeles lagom scoutigt för att jag skulle lugna ner mig. Middag med scoutkompisar, det skulle han nog klara utan större katastrofer. Kul för honom.
Men så visade det sig att sammankomsten gick av stapeln på motsatta sidan av stan. Och då gick jag igång igen. Då måste han ju åka hem själv en lördagkväll, kommunalt. Hur skulle det gå? Min pojke som inte vet när han ska gå undan. Som inte fattar när han inte ska svara. Som är total analfabet när det gäller alla sorters lägen. Och som dessutom gärna skyltar med sin iPod, sina fina lurar och sin nya mobiltelefon. Han är ju värsta lockbetet för alla som vill råna och vara aggressiva. Jag tvingade honom följdaktligen att lämna iPoden hemma. Gissa om han tyckte att jag var både knäpp och elak!
Han for här, upp och ned för trapporna halva dagen, som en helt vanlig tonåring. Duschade. Fixade en evighet med håret. Provade kläder. Plockade med tvätten. Provade andra kläder. Tillslut kom han in i köket och undrade om jag tyckte att han dög. Då hade han jeans och cool tröja med kavaj ovanpå. Och bara lite för mycket vax i håret. Förväntansfull och bedårande.
Jag hade inte sett någon inbjudan, för den hade han fått på mail. Jag har aldrig träffat ungdomarna han skulle leka med. Och jag hade ingen aning om var stället låg. Så jag gav honom hundra kronor att tanka sin ständigt tomma telefon med, för att han skulle kunna be om hjälp när som helst. Om han inte hittade till exempel.
Han missade bussen och fick lifta med en granne till tåget. Det ringde han och berättade. Han hittade tunnelbanan direkt när han kom till Centralen. Det ringde han och berättade. De andra scouterna från hans egen kår, som skulle på samma återträff, kom med en senare tunnelbana. Det ringde han och berättade. Sen ringde han och berättade hur fult det var i områdena han åkte igenom med tunnelbanan. Och när han kom fram till sin hållplats så ringde han och berättade det.
- Nu har du ringt mig åtta gånger på en dryg timma, sa jag när han ringde och berättade var han hade ställt sig för att vänta på de andra.
- Ja, jag känner mig tvungen till det, svarade han.
- Varför det? undrade jag förvånat.
- Men du är ju så himla orolig!
Där fick jag. Han kan inte läsa världen, men han läser sin morsa rätt bra.
Jag lovade honom att han verkligen inte behövde ringa mer, och han skrattade lite åt mig. Sen gick det en halvtimme innan han ringde igen. För att berätta att han hade missat den pyttelilla detaljen att alla skulle sova över i den där scoutlokalen. Samtliga hade med sig liggunderlag och sovsäckar, tandborstar och rena underkläder. Utom AC/DC-pojken.
- Är det ok om jag sover över här på soffan? Jag hatar täcken i alla fall?
Det visste jag inte alls vad jag skulle svara på.
- Finns det nån vuxen där som jag kan prata med?
- Nej. Det kanske kommer nån sen.
- Jag bestämmer om du får när jag har pratat med en vuxen, blev mitt svar.
Medan hela mitt inre skrek: Det är inte ok. Inte, INTE, INTE ok!
AC/DC-pojkens pappa var ute med bilen, händelsevis på samma sida om stan som pojken befann sig på. Så jag ringde honom. Han fick åka dit, möta pojken, syna av lokalen och läget bland ungdomarna. Kolla att allt såg ofarligt ut. Samt köpa en tandborste.
- Mamma, ingen har alkohol och det finns inget knark här alls, sa pojken till mig i telefonen när pappan hade åkt igen.
- Men en kille och jag var ute på isen. Det ligger skitfint det här, precis vid vattnet. Vi skulle bara kolla om isen höll, men det knakade som fan.
Sen satt jag här med hjärtat i halsgropen halva natten. Och försökte intala mig att han var ok. Att allting var ok. Det gick nästan inte. Blev inte riktigt lugn förrän AC/DC-pojken var hemma igen, tidigt nästa morgon. Utmattad och överlycklig.
Jag måste träna mera på att släppa, att lita på. Det är inte så lätt för mammor i bokstavslandet heller.