mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

generic (120. Annorlunda): What is viagraferx.com/ ,…
generic (122. Hälsning frå…): What is viagraferx.com/ ,…
pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Lärartankar 11 till 2… | Home | Text 21-30 om AC/DC-p… »

Text 11-20 om AC/DC-pojken

25 04 08 - 22:17

11. När assistenten kom

Publicerad: 2006-12-05
När jag märkte att AC/DC-pojken inte klarade av skolans värld så bra började jag verka för att han skulle få en assistent. En vuxen som var där bara för honom. För att hjälpa honom, inte att lösa konflikter utan för att se till att det inte uppstod konflikter.
Skolan hade naturligtvis inte råd att anställa nån assistent, men jag sökte pengar högre upp. Och efter några försök fick jag pengarna. AC/DC-pojken fick rätt till hjälp tio timmar i veckan. Glada blev vi då.

Han klarade ju inte av de andra barnen, så han behövde hjälp på första rasten bedömde jag. Efter rasten, fram till lunchen brukade han också vara rörig på lektionerna. En oro för hur lunchrasten skulle gå hindrade honom från all form av koncentration. Det han ägnade förmiddagen åt var att försöka skapa en kompisrelation till rasten. Det gick aldrig och han blev mer enveten för varje dag. Till slut blev han omöjlig att undervisa på förmiddagarna. Så min plan var att han skulle ha hjälp mellan 9.30 och 11.30. Från första långrasten och fram till lunchrasten var slut. Det var det jag sökte pengar till. Men det blev ju inte så.

För det första kunde skolan inte anställa någon på tio timmar. Jag tror ärligt talat inte att de ens försökte hitta någon. En tjugoårig tjej som var deltidsanställd på fritis och gärna ville ha heltid fick AC/DC-pojkens tio assistenttimmar. Hon var duktig, inte tal om det, men hon var inte ett dugg van vid AC/DC-barn. Dessutom var hon schemalagd mellan 10 och 16 på fritis, så den tid hon egentligen hade över var innan AC/DC-pojken behövde henne på förmiddagen och efter att han gått hem!

Resultatet var att hon försökte hjälpa honom och vara fritidspedagog samtidig under förmiddagarna. Det blev inte så lyckat. De andra barnen blev ändå mer irriterade på AC/DC-pojken, eftersom de ansåg att han tog all uppmärksamhet från allas fritidsfröken.

Sen visade det sig att hon snabbt slutade vara med på rasterna och bara hjälpte till på lektionerna. AC/DC-pojkens fröken tyckte nämligen att hon ville ha hjälp att passa honom på lektionerna. Så hon gjorde helt resolut ett schema över när assistenten skulle vara med på lektionstid, och rasthjälpen försvann.

Assistenten skulle hjälpa min pojke att klara sin situation, inte läraren att klara hennes situation. Det problemet var ändå skolledningens att lösa, tyckte jag. Men ingen lyssnade på mig.

De som ska hjälpa AC/DC-barnen borde vara välutbildade, kompetenta och erfarna specialpedagoger, för det är barn med speciella och svåra problem. De som oftast hjälper AC/DC-barnen är outbildade, oerfarna ungdomsmänniskor som väntar på att komma in på nån skola och behöver jobba under tiden. De tänker inte vara kvar nästa termin och de klarar inte de tuffa situationerna. Framför allt klarar de inte att stå emot lärarnas krav. Och lärarna förväxlar så gott som alltid sina egna behov med AC/DC-barnens.

AC/DC-pojken hade sju assistenter på tre år. Alla utom en assisterade framför allt läraren. De tog bort pojken från klassrummet och satt i olika skrubbar och hade enskild undervisning, för att läraren inte skulle bli störd i klassrummet. Allt medan pojkens kunskapsluckor blev större och större. För han var nästan aldrig med på lektionerna.

Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Det är så fruktansvärt hur man faktiskt får behandla barn. Jag är så glad att min dotter hittat rätt nu.

12. Han höll i cykeln

Publicerad: 2006-12-06
Alla barn i skolan vet vem det är som är knäpp! Det är en allmän sanning. Jag minns precis vilka som var knäppa när jag gick i plugget. Det är likadant i dagens skola. De flesta är kanske inte taskiga mot AC/DC-pojkarna, men alla vet. Och ibland kan man ju undra vad folk håller på med.

Som den där pappan som ringde mig en gång. Ett av de hundratals samtal jag fått av upprörda föräldrar som tycker att deras barn borde slippa ha en AC/DC-pojke omkring sig. Han berättade att hans dotter kommit hem och varit upprörd för att AC/DC-pojken varit dum mot henne. Han hade hållit fast hennes cykel när hon skulle cykla hem. Hon var lillasyster till en av pojkarna i AC/DC-pojkens klass och stod och väntade på sin bror när pojken gick förbi. Han ville skoja lite med henne och i vanlig ordning visste han ju inte vad som anses vara roligt. Så han lyfte upp hennes bakhjul och höll fast det en stund. Sen släppte han det och gick hem. Hon hade inte varit ledsen och ingen aggressivitet hade visats åt något håll. Han trodde faktiskt att han hade skojat med henne.

Detta ringde alltså en pappa och berättade. En pappa vars son hade gått i AC/DC-pojkens klass i fyra år. Jag menar, han visste precis vilka svårigheter pojken hade som höll fast cykeln. Ändå ringde han till mig.

Först frågade jag vad han ville att jag skulle göra med informationen han gav mig. Straffa AC/DC-pojken, skälla på honom, eller vad? Men han ville bara att jag skulle veta vad som hänt. Då frågade jag honom om han reflekterat över varför hans dotter berättat detta för honom. Vad hon hade för syfte med att redogöra för denna ickehändelse. Det kunde han inte heller svara på. Han blev riktigt sur för att jag hade mage att ifrågasätta hans unge. Trots att han verkligen ifrågasatte min.

Att killar i femman skojar klumpigt med tjejer i trean är inte direkt ovanligt. Kanske inte det roligaste tjejerna kan tänka sig, men absolut inte det värsta som kan hända heller. Och de allra flesta tjejer skulle aldrig bry sig om att berätta för pappa!

Fast om det nu är den knäppa ungen i skolan som har varit i närheten, då ska det redovisas. På längden och på tvären. Varenda liten skitsak måste fram. Kanske känner de sig mera lyckade själva då, både papporna och döttrarna.

13. Som på en rättegång

Publicerad: 2006-12-08
Utvecklingssamtal skulle det bli. De bad mig att komma en halvtimme själv först, och sedan en halvtimme med AC/DC-pojken. De hade så mycket att prata med mig om och fråga. Visst, jag försöker alltid vara tillmötesgående. När det gäller mina ungar kan jag sträcka mig nästan hur långt som helst för att hjälpa till.

Går in i lärarnas arbetsrum och där sitter de. Två lärare och en fritidsfröken har bänkat sig vid ett bord. De tre på ena sidan och jag ska sitta mitt emot, ensam. Jag brukar ju sitta på lärarsidan i vanliga fall. Nu märker jag hur utsatt man känner sig som morsa. Det är som att ta plats på den åtalades sida på en rättegång.

De redogör för hur svårt det är att få AC/DC-pojken att lyda och vara normal. Förhör mig. Kollar om det är mitt fel att han är som han är. Konstiga frågor, massor. Men jag svarar så gott jag kan. Och jag kan se på dem att jag svarar fel. De kan inte avfärda mig som dålig förälder, jag är deras kollega. De kan inte lasta pojkens sociala situation, för jag är som dem. De tittar frågande på varandra och vet inte vad de ska säga.

Jag frågar dem.
– Vad vill ni att jag ska göra?
– Vad vill ni ha hjälp med?
– Vad är det ni föreslår?
De har verkligen ingen aning. Har inte ens pratat om vad det är de vill. De har bara bestämt vad de ska klaga på, vad jag ska få höra. Men de kan inte säga något som jag inte redan vet, och konstruktiva lösningar har de inte varit i närheten av.

Sen kommer AC/DC-pojken in. De talar vänligt till honom, men det är inget utvecklings-samtal. De säger ingenting om vad han har uppnått, vad han klarar, vilka de närmaste målen är. De frågar honom inte om han trivs med sina kompisar. De använder tiden till att klaga på honom. Noga förklara hur fel han är. Egent-ligen är det mig de riktar sig till. De vill att jag ska uppfostra AC/DC-pojken inför dem. Hålla med dem om att han är hopplös och säga det till honom. Å deras vägnar. Det handlar mest om gympakläder och rastregler och matteläxor. Om att man måste vara tyst på lektionerna och göra som man blir tillsagd. Allt som han vet men inte klarar.

AC/DC-pojken är tyst och sammanbiten. Han känner sig lika åtalad som jag. Och vi går därifrån nedslagna och ledsna. Långt ifrån hur det ska vara. Utvecklingssamtal ska ju skapa hopp och vara uppbyggliga. Men det gäller väl bara normala barn, inte AC/DC-pojkar.

Dagen efter skrev jag ett långt mejl och berättade vad vi hade upplevt. För det var ju som det alltid är i livet, man finner sig inte när det händer och kommer med intelligenta och slagfärdiga repliker. Som i Vänner. Man ligger och vrider sig på natten och kommer på vad man borde ha sagt. Och jag kom på att hela situationen var helt absurd. Att det inte var en bokstav som var rätt. Så jag mejlade dem och berättade vad vi hade varit med om, AC/DC-pojken och jag.

De ringde upp mig så fort de fått mejlet. Generade och ångerfulla. Bad om ursäkt tusen gånger. Jag tror faktiskt att de lärde sig något. Förhoppningsvis kommer det nästa AC/DC-pojke till godo.

Pillan @ www.villavillerkulla@sprayblog.se
När man har ett barn med "problem" om man får uttrycka det så känner man sig alltid som den åtalade. Ingen kan se de ljuspunkter och framsteg man själv ser, ingen får för sig att berömma eller sporra till någon fortsättning av det som varit bra. Vi är duktiga på att fördöma i vårt samhälle, att klaga och se mörker före ljus.
Jag hoppas din pojke kommit över det här och inte ligger och grubblar över det som sades. Barn gör ofta det och ser allting som sitt eget fel, oavsett vad det beror på.
Att sitta på den utsatta sidan är jag så van vid, att ta emot allt negativt är min dotter så van vid, att det inte finns många positiva tankar är vi också vana vid. Det är ur det vi samlar vår styrka. Kram

14. De föraktar honom

Publicerad: 2006-12-09
Det skulle bli skolutflykt. Långvandring med övernattning. Skolan krävde att AC/DC-pojken skulle ha någon med sig om han skulle delta. Eftersom det är trist för honom att alltid släpa på en förälder erbjöd sig en av de stora systrarna att hjälpa till.

När de kom hem igen var hon förtvivlad. Hon hade sett på nära håll hur det är att vara han. När han sätter sig bland de andra för att äta så reser sig alla och går därifrån. När grupper ska indelas blir han alltid blixtsnabbt över och barnen måste krusas och övertalas för att ta med honom i sin grupp. Varje gång.

Hon hörde repliker som
- Stackars er som måste sova i samma rum som AC/DC!

En syster är inte en mamma, hon kan inte alltid veta vad man ska säga. Hur man ska kommentera och lägga sig i. Hon ville bara slå dem. Sparka alla barn på benen som var dumma mot hennes lillebror. Och när hon talade med de andra vuxna som var med så suckade de bara. Alla vet hur AC/DC-pojken har det.

Jovisst, mobbinggruppen har varit inblandad. Mobbinggruppen har pratat med både barn och föräldrar. Det har lett till att de lämnar honom ifred numera. De slutade ta kränkande bilder på honom med sina mobiltelefoner till exempel. Även om de inte slutade busringa honom. Men ingen mobbinggrupp i världen kan hindra barnen från att se ned på honom, förakta honom och undvika honom. Det är ingenting som de ens bryr sig om att dölja för de vuxna. Och det spelar ingen roll för de vuxna orkar ändå inte reagera.

Jag hävdar att varje gång en vuxen låter en sådan kommentar passera, så har hon därmed godkänt den. Varje gång en lärare ser barnen flytta sig när AC/DC-pojken sätter sig hos dem och inte kommenterar det har hon godkänt att han behandlas så. Varje gång. Men det är länge sedan de slutade agera. Därmed är de en del av mobbningen!

Och AC/DC-pojken, han tyckte att det var en trevlig utflykt. Han har alltid haft det så här, så han vet inget annat. Han tror att det är normalt.

No 1 daughter

Jag vill fortfarande slå dem! Det spelar ingen roll att jag är vuxen.
Klara
Fan jag är ju bäst på att ge svar på tal, varför följde jag inte med?! Så himla dåligt av mig.
Anonym
Mobbninggrupper har oftast inget att sätta mot utfrysning, åtminstone inga de är villiga att ta till.
Johanna @ www.johannasvisioner.blogspot.com
Jag var en gång med i en mobbinggrupp. Jag tycker det är väldigt rätt att man engagerar elever i arbetet att alla ska få vara med men samtidigt tar många elever och lärare mobbingarbetet som en ursäkt att inte själv bry sig. Hur många gånger fick inte vi höra dels att vi inte gjorde något (det är inte så lätt för 10 elever att rå på 250) dels att vi skulle göra något (varför gör mobbingjouren inget?). Jag var förbannad hela 8:an och 9:an över slappheten lärarna visade mot "de starka" och jag har svårt att tro att det har blivit någon bättring nu. Det du skriver tyder ju på att mina erfarenheter är aktuella.
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Får alltid en klump i halsen när jag läser dina inlägg. Min dotter hade turen att gå i en klass där hon blev accepterad som hon var. Fast utan kompisar.

15. Vems är problemet?

Publicerad: 2006-12-15
Under alla mina år i skolan har jag naturligtvis själv varit med om barn som jag inte klarat av. Eller...? Naturligtvis...?? Det kanske inte alla lärare har...???

Jag har i alla fall det. Jag har mött barn som jag inte tyckt om, och jag har haft elever jag aldrig fått kontakt med. Jag har haft kollegor jag inte dragit jämt med och jag har haft att göra med föräldrar som jag har tyckt direkt illa om. Precis som jag har drabbats av både barn, föräldrar och kollegor som inte har gillat mig. Arbetar man med människor ett helt liv så är det inte konstigt att man ibland råkar ut för folk man inte går ihop med. Bara man aldrig, aldrig visar det.

När jag är mammann! Då är jag mindre tolerant än när jag är läraren. Jag har svårt att stå ut med att de inte tycker om mitt barn. Jag blir tokig när de vill bli av med honom. Och det värsta är när de gör det till hans problem.

Han kan inte koncentrera sig. Han gör ingenting på lektionerna. Han följer inte instruktioner. Han lyder inte tillsägelser. Det är hans problem. Det är mitt ansvar och det är jag intresserad av att hjälpa till att lösa.

De andra barnen tycker att han är äckllig. De andra barnen tycker att han är otäck. De andra barnen har tröttnat på att vänta. De andra barnen blir irriterade. Det är inte saker som han behöver ta ansvar för. Det är inte våra problem utan skolans.

När det handlar om saker som läraren inte klarar av, till exempel att lära de andra barnen att människor är olika och att man faktiskt inte kan ha millimeter-rättvisa i skolan eftersom olika barn har olika behov, då är det skolan som ska lösa problemen. Då får skolledningen anställa en lärare till, eller erbjuda handledning, ordna en specialpedagog, eller något annat passande. Skicka någon att prata med barnen. Prata med de andra föräldrarna. Organisera mindre grupper, skaffa elevassistenter.

De andra barnen kan aldrig bli AC/DC-pojkens ansvar. Ändå finns formuleringarna om de andra barnen med i skolans utlåtanden hela tiden. Lärarna hänvisar till dem på konferenser och samtal. De finns med i problemformuleringar som skolan skickar till BUP. De är en del av skolans sätt att tänka.

En gång kom jag till skolan för att prata med AC/DC-pojkens assistent. Jag tror jag skulle lämna pengar till klasskassan eller nåt. Det var engelsklektion, som AC/DC-pojken älskar. Han är jätteduktig på engelska. Assistenten och jag stod i kapprummet och pratade tyst. Det hördes inte ett ljud från lektionen bakom dörren. Jag hann tänka att det är skönt att det finns klasser där studieron är så stor och koncentrationen så genomträngande.
Då kom läraren farandes ut genom dörren med AC/DC-pojken i ett fast nackgrepp.
– Nu får du ta honom. Jag står inte ut! fräste han till assistenten.
Hon rusade fram och fångade upp pojken och ledde in honom i ett grupprum. Jag gick efter och frågade vad som hänt.
– Jag trummade med pennan bara, sa AC/DC-pojken.
Jag frågade om han förstod varför han blev utslängd. Han skakade på huvudet.
– Henrik blev störd.
Henrik som är en klasskamrat

Så, vems var problemet? Var det egentligen AC/DC-pojkens? Borde assistenten ha varit med i klassrummet? Borde klassen efter alla år lärt sig bortse från att pojken trummar med pennan? Borde läraren lärt sig hantera störningar från ett annorlunda barn? Borde läraren varit professionell nog att inte visa sin irritation för pojken och för de andra barnen? Nu såg ju även jag hur det gick till, vilket läraren inte hade räknat med. Han flydde snabbt in i klassrummet igen utan att säga ett ord till mig.

16. Diagnosen

Publicerad: 2006-12-19
Lärarna i AC/DC-pojkens klass blev alltmer övertygade om att de måste bli av med honom. Jag är inte säker på om det var för hans skull eller för deras egen skull, men vi hade ingen anledning att kämpa för att han skulle vara kvar heller. Det var ju ingen som gillade honom i klassen i alla fall. Elevvårdskonferens på elev-vårdskonferens följde. Vi blev ombedda att ta kontakt med BUP. Och BUP skulle göra en Utredning.

Två heta sommardagar satt jag på BUP och blev intervjuad. Var AC/DC-pojken ett önskat barn? Hade jag haft ögonkontakt med honom när jag ammade? Började han gå i normal tid? Är han ovanligt rädd för konstiga saker? Hänger han upp sig och fixerar sig vid konstiga saker? Kan han behärska sig när han blir besviken? Kan han förlora i spel? Och så vidare.

Jag har ju jobbat med annorlunda barn i åratal. Jag hörde tydligt; här är Tourettsfrågorna, nu kommer Aspergerfrågorna, och här har vi ADHDbatteriet. Timme efter timme. BUPsocionomen bjöd på jättestarkt kaffe och svettades floder. Och jag gjorde verkligen så gott jag kunde när jag svarade.

Ett par månader senare var det pappans tur. Han ammade ju aldrig, så han behövde bara vara där en dag. Och själva AC/DC-pojken gick på tolv samtal med psykolog under en hel höst. Det hade han inget emot. Han tyckte det var riktigt trevligt med så mycket uppmärksamhet.

I skolan blev de mer och mer otåliga. De verkade tro att så fort vi kommit i kontakt med BUP så kunde de liksom trappa ned AC/DC-pojken, för nu skulle han äntligen bort. Men så enkelt var det ju inte. Det tog ett år från den första kontakten med Utrednings-Teamet till det sista ordet var sagt.

De sa att AC/DC-pojken inte kunde få nån Diagnos. Han hade något som stämde med varenda bokstav i diagnosalfabetet, men inte tillräckligt mycket någonstans för att egentligen få Diagnos.

Det gick ju inte! Så då gick BUP-teamet till ett annat team, STUDS-teamet. De träffade inte pojken, och inte pojkens föräldrar, men de läste utredningen och gjorde en egen privat liten bokstavscoctail till AC/DC-pojken, så att han äntligen kunde få en diagnos. Så att skolan äntligen kunde bli av med honom.
Och jag tänkte: Jag skiter i vad ni kallar det, bara han får det BRA nån gång!

Så naiv var jag.

Micke
AC/DC är ett hårdrocksband! Jag antar att du menar ADHD.
Mathilda
Micke - ibland när man försöker visa sig smart så framstår man bara som RIKTIGT ointelligent! Typ som du med den där kommentaren...
Sandra
Ville bara berätta att denna blogg ligger bland mina favoriter nu, den är väldigt intressant och engagerande. Lycka till du verkar vara en toppen mamma!
Ugglan
Du skriver bra. Tydligen har du också ett barn som "faller mellan stolarna" och inte får en diagnos. Jag föreslår att du söker upp en föräldrautbildning som kallas COPE-föräldrautbildning som är för föräldrara med barn som har ADHD-liknande symptom. Lycka till
Jenkins @ jenkinz.blogspot.com

Intressant läsning. Det är bara att fortsätta slå huvudet i väggen!

17. För mycket.

Publicerad: 2006-12-20
När han var liten ritade AC/DC-pojken över hela ritblocket. På båda sidorna i uppslaget samtidigt. Jag köpte ett större block för att han skulle få mer utrymme för sina bilder. Men han slog upp det och ritade över båda sidorna i alla fall. Hur mycket plats han än får så fyller han hela utrymmet. Både på papperet och i världen.

AC/DC-pojken känner inte gränserna. Aldrig. Det blir alltid för mycket. För mycket mat på tallriken, för mycket must i glaset, för snabbt i pulkabacken, för högt ljud i stereon, för många stenar i skottkärran.

Han är uppvuxen i en stor familj, men han tar ändå så mycket av tårtan att det inte räcker till alla. Det är sånt som gör alla arga. De tycker att han är egotrippad, att han roffar åt sig. En ouppfostrad och egoistisk AC/DC-pojke.

När han blir irriterad blir han för arg. Kastar saker omkring sig och skriker. När vi andra kanske skulle ha svurit till lite, på sin höjd. När han vill vara trevlig är han så på att folk blir generade. När han vill konversera pratar han hål i huvudet på alla som hör. Och ingen annan får en syl i vädret.

Allting blir för mycket. Han rår inte för det. Somligt lär han sig med tiden. Numera frågar han om någon fler vill ha innan han tar sista biten. Men det tar lång, lång tid att lära sig. Mycket längre tid än för dig och mig.

Han är inte egotrippad, han vet bara inte vad som är lagom. Han kan inte se det på tallriken och inte på de andra barnens reaktioner heller. Det är som en sorts social närsynthet. Som det inte finns glasögon för.

Det kan bli för mycket kramande också. I alla fall tycker hans systrar det. Han ser inte heller när han kommer för nära, när det räcker. Han blir lika avvisad när han är kärleksfull och vänlig som när han är arg och otrevlig. Men i min värld är hans värme en talang och en gåva.

Det finns inga tydliga gränser för AC/DC-pojken. Han måste lära sig varje gräns med möda, konflikt och en massa misslyckanden innan den sitter. Men det finns heller inga gränser för hur mycket den pojken älskar sin familj.

Det kan bli för mycket av det mesta i livet, men aldrig av kärlek. AC/DC-pojken kommer aldrig, aldrig någonsin att svika någon av dem han håller av! I alla fall inte på flit.

Svagis
Jag får så dåligt samvete, hur jobbigt är det egentligen med en kram? Behöver jag verkligen skrika på honom så mycket? jag vet ju att han bara försöker vara snäll. ARGH! >.< Trodde jag var smartare än så. :P Jag försöker vara en så bra syster som möjligt. Även fast det går dåligt för det mesta. du är bäst <3
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Hoppas att flera läser din blogg så folk får upp ögonen för att alla människor faktiskt inte är lika.
Magnus Eriksson @ blender84.livejournal.com
Det har varit sjukt intressant, lärorikt och spännande att läsa din blogg! Jag känner verkligen hur min förståelse för "annorlunda" människor ökar med varje inlägg jag läser. Tack så jättemycket! Keep up the good work!

18. Ingenting var klart

Publicerad: 2006-12-22
AC/DC-pojken hade Diagnos, nu skulle han bort från skolan. Men vart? Skolpsykologen hade ett förslag som pappan tyckte verkade bra, så då diskuterade vi det. Jag jobbar i samma kommun som vi bor i, så jag tog reda på lite om folk som jobbar där och sånt. Precis när vi var riktigt mogna för att tacka ja ringde skolan och sa att en annan pojke fått platsen. En med större problem.

Vi var inte riktigt beredda på att det skulle vara risk för att AC/DC-pojken inte skulle komma in, att det skulle vara som att söka in till högskolan! Han platsar ju inte i den vanliga skolan så var ska han gå då, om inte i alfabetsklass?

Vi fick lite information på BUP när de diskuterade Diagnosen med oss. Bland annat berättade de om något som heter samverkansklass. Det är skola i samverkan med BUP och föräldrarna, där alla har regelbunden kontakt med varandra. AC/DC-pojken skulle dessutom få gå på samtal på BUP under hela sin skoltid. Det tyckte jag lät himla bra.

Så här stod det i papperen:
Samverkansklass är en form som bygger på att elevens skolgång och dess psykiatriska och psykoterapeutiska behandling integreras. Samverkansklassen ger eleven tillgång till individualiserad undervisning i liten undervisningsgrupp med specialutbildad personal. Behandlingen riktar sig både till barnet och till att stödja föräldrarna.

Vi skulle få gå i föräldraterapi och få hjälp att orka vara bättre föräldrar och AC/DC-pojken skulle få hjälp att hitta strategier för att gå vidare och utvecklas. Jättebra! Det valde vi.

Jodå, det fanns en plats i en samverkansklass. Kanske. Pojken hade rätt att få gå i en sån klass, men kunde föräldrarna klara av det? BUP-psykologen var verkligen tveksam.
– Det är väldigt vanligt att man inte klarar av åtagandet, med allt vad det innebär att gå på samtal. Efter ett tag kanske man inte orkar gå hit längre.
– Men det är ju vi som väljer det här alternativet.
– Förstår ni vad som krävs av er?
– Vi vill det här!!!

Tre gånger fick vi gå till BUP och prata med diverse psykologer för att övertyga dem om att vi klarar av att gå på regelbundna samtal. De ifrågasatte oss om och om igen, som om vi vore dumma i huvudet. Tillslut frågade jag rakt ut:
- Varför tror ni inte att vi klarar av att ta emot den hjälp vi ber om? Verkar vi så inkompetenta??
Självklart fick jag inget ordentligt svar på den frågan. Det kom ytterligare ett frågebatteri bara.

När de äntligen gav upp var det sex veckor kvar till nästa sommar. Vi hade fått löfte om att allting skulle vara klart innan lovet. Vi skulle ha träffat lärarna, besökt klassen och godkänt allting. För det vore meningslöst att skicka AC/DC-pojken till ett ställe vi inte kände förtroende för. Allting skulle vara klart.
Det hade vi blivit lovade!

När skolavslutningen kom och lärarna avtackade alla barn som skulle flytta eller byta skola, då undrade AC/DC-pojken varför ingen tog adjö av honom. Det var ju för att ingenting var klart. Han hade ingen plats. Vi hade aldrig haft nån skola att besöka, inga lärare att träffa, ingenting att godkänna. Allt som fanns var en gammal klass som ville bli av med honom och en BUP-psykolog som inte trodde att hans föräldrar klarar av att gå på samtal.

Men vad sjutton! En AC/DC-pojke som har suttit i grupprummet med en tjugoårig assistent i fem år, honom behöver man väl inte bry sig så mycket om. Han kommer väl ändå bara att bli kriminell eller nåt.

19. Han hängde i luften

Publicerad: 2006-12-25
Sommarlovet gick mot sitt slut. Ingen ny skola i sikte. Det vill säga, det fanns en skola som hade en plats, men de hade inte sagt ja. Socionomen från BUP hade kontaktat mig i början av sommaren och sagt att det fattades en lärare. Så fort de hade anställt någon kunde de ge besked om AC/DC-pojken skulle få börja. Dagarna innan skolstart hade vi fortfarande inte hört något.

Då kom det ett mejl från de gamla lärarna. Jag hade lovat höra av mig så fort allt var klart med nya skolan, men jag hade ju inte hört av mig. De hoppades väl att jag glömt, för de undrade lite vänligt hur det hade gått, bara. Om det verkade bra, om vi var nöjda. När pojken skulle börja, och sånt. Jag svarade att de kunde vänta honom till skolstarten.

Oj, vilken fart det blev. Alla hade ju räknat med att de skulle vara av med honom nu. Jag menar, han har ju Diagnos för guds skull. Då ska han ju inte vara kvar bland normala barn! Eller hur? De hade ju satt pojkens assistent på andra uppgifter! Hur skulle han kunna komma tillbaka till sin gamla vanliga klass utan assistent? Tja, det var ju inte precis mitt problem. Jag hade aldrig sagt att det var klart, men jag hade faktiskt räknat med att skolan skulle reagera just så.

Hela första skolveckan hade vi planerat andra aktiviteter. Han skulle åka till Kolmården med en släkting och såna saker. För att skolan skulle få en extra vecka på sig att ordna för honom nu när han kom tillbaka.

De anställde snabbt en extra ung kille med punkigt hår och piercingar överallt. Vet inte var de hittade honom, han såg ut som ett såll. Men han tog uppgiften på allvar, kom hem och träffade AC/DC-pojken hemma innan de sågs i skolan och ville verkligen att det skulle bli så bra som möjligt. Han skulle ha hand om vår pojke tills han fick en plats någon annanstans.

Det gick inte så bra. AC/DC-pojken hade inte mått bra av att hänga i luften under sommaren. Han var arg. Han var orolig. Han var extra besvärlig. Är det någon som behöver stabilitet och tydlighet så är det ju han, och så fick han gå precis hela lovet utan att veta någonting. Jo, han visste ju att de ville bli av med honom. Han hade behövt veta att nån ville ta emot honom också.
Piercingpojken klarade inte alls av ilskan och frustrationen som mötte honom. Han trodde det skulle räcka med att vara bussig kompis och gå på bio. Det var länge sedan det räckte, men hur skulle han kunna veta det. En tjugoåring har inte tillräckligt med erfarenhet för att klara en förbannad AC/DC-pojke. Inte för att stå ut med att se hur de andra barnen behandlar honom heller.

Rektorn började ringa alla olika instanser för att trycka på. Hon ville stötta sin personal förståss. Och plötsligt fick hon besked. Tre veckor in på höstterminen skulle vi få åka till den nya skolan och träffa de tilltänkta lärarna i samverkansklassen. Det var en kille som redan arbetade där som hade fått lärartjänsten. Den vakanta lärartjänst som var orsaken till att pojken inte kunde få besked under sommaren.

Han jobbade redan där alltså. De hade inte sökt personal. Han jobbade redan där. Det hade varit klart innan sommaren bör-jade. Det hade inte funnits någon anledning alls, ingen anledning i värl-den, till att beskedet dröjde tre veckor in på terminen. Det var bara slarv och nonchalans som var orsaken till att det inte var klart för oss och vår pojke var han skulle gå i skolan.
En hel sommar av oro, helt i onödan!

20. Säg inte inte!

Publicerad: 2006-12-27
Det går att läsa i böcker om hur man ska ta hand om sina AC/DC-ungar. Och det låter hur vettigt och självklart som helst allting. Men i verkligheten går det ju inte.

Man ska inte använda intebudskap. Säg vad ungen ska göra, sätt inte ord på det icke önskvärda. Alltså: Stå här och vänta, är rätt. Hoppa inte omkring i diket, är fel.

Ja, det låter väl enkelt. Så borde man väl göra med varenda unge. Inte bara rimligt utan ganska självklart. Eller hur? Det är bara det att det inte går att genomföra. Nu när jag har ambitionen att utplåna intebudskapen ur vårt liv, nu hör jag ju hur många de är. Jag levererar dem non stop dygnet runt.

Ta inte mer godis, du får inte vara uppe längre nu, väck inte pappa, skrik inte, hoppa inte, kasta inte den, ta inte den, gör inte så, inte så hårt, inte så snabbt, inte så mycket. Och så vidare.

Hur pedagogiskt jag än betonar det önskvärda beteendet:
stå STILL här och VÄÄÄÄNTA! så vet jag ju att jag har en unge som ändå bara kommer att hoppa i diket.

Man ska ignorera oönskat beteende och berömma önskat uppförande. Låtsas att man inte hör grodorna. Agera som om man inte ser utbrotten. Men när ungen uppför sig som den ska, då ska man säga att man uppskattar det. Ingen uppmärksamhet åt det felaktiga, all uppmärksamhet på det riktiga, alltså.

Ja, det låter ju också självklart. Inte så svårt heller. Jag har ingen lust att se när det brakar löst i alla fall. Det vore underbart att få ignorera alla helveteslånga mornar till exempel. När AC/DC-pojken aldrig kommer ur sängen, inte får i sig frukosten, inte får på sig kläderna. Aldrig, aldrig blir klar. Tänk om jag bara kunde göra mig färdig själv, och gå. Ignorera alltsammans. Och sen när jag kom hem vid halv fyra så kunde jag säga:
- Vad bra att du har klätt på dig nu!

I går var vi på annandagsmiddag hos en av de vuxna döttrarna. Ganska trygg omgivning alltså. AC/DC-pojken svor för att de inte har nån TV. Han skrek för att han inte fick låna datorn. Han låg i soffan och sparkade i väggen så att hela huset dundrade, för att vi spelade kort en stund. Han kastade saker för att vi inte bara lyssnade på honom. Han låg på golvet och skrek som en baby för att han inte fick ta mer godis. Och sånt.

Först försökte vi faktiskt ignorera. Dåligt beteende ska inte få uppmärksamhet. Men sen följde vi vår normalskala. Vi sa till vänligt, vädjade, förklarade pedagogiskt, mutade, hotade, skrek, skällde, tog tag och höll fast. Kanske inte i den ordningen, men i alla fall.

Och på slutet började vi gräla med varandra om vems fel det egentligen är att han inte kan uppföra sig. Som vanligt.


inga kommentarer

  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump