mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 145. Klumpigt | Home | 146. Dagboksrapport »

59. Normalitet

13 02 09 - 10:28 Jag läste en insändare häromdagen. Det handlade om en kommentar som Petra Mede levererade som programledare för schlagerfestivalen häromveckan.
- Är Ella Fitzgerhard din idol, men hon var ju både tjock och diabetiker!
Nåt sånt hade hon klämt ur sig. Skulle nog föreställa roligt. Ståuppkvickt. Och det är väl en smaksak kanske.

I alla fall, hon som skrev insändaren hade suttit och tittat tillsammans med sin åttaåriga dotter och hennes kompis. Båda diabetiker. Och det var det hon ville skriva om. Hur illa det hade klingat i de små flickornas öron. Hon skrev att diabetes är en stigmatiserande sjukdom och att hon kämpade förtvivlat för att hennes dotter inte skulle känna sig annorlunda och sekunda. Påstod att de flesta av oss är fulla av fördomar och förutfattade meningar i förhållande till diabetiker. Att vi borde skärpa oss, kort sagt. Alla vi som inte vet tillräckligt om diabetes. Ändå finns det väl ingen människa som tycker att diabetes är något att skämmas för. Det handlar ju inte om damp, direkt.

Jag har gått och tänkt på det där ett tag. På alla oss mammor som ställer upp och slåss för våra barn. Vad det är vi slåss för? Egentligen? Varför vi så förtvivlat gärna vill att våra barn ska vara normala? Det är väl stigmatiserande om något!

Jag menar, det finns ju knappt en människa som inte har en eller ett par skavanker. Men det är som om det inte är accepterat att vara annat än felfri. Hon som hör dåligt vill inte ha sin hörapparat, för hon skäms. Han som är allergisk mot hundar gör sig osams med kompisen som har hund, för han skäms för sina eksem. Hon som ser dåligt vägrar ha glasögon för att hon är rädd att bli retad. Hon som har ett ben som är mycket kortare än det andra gömmer sina skoinlägg för att hon skäms om nån skulle se dem i skolan.

Jag ser rött om nån påstår att AC/DC-pojken är hjärnskadad. Har oerhört svårt att inte gå igång när människor aningslöst kallar neuropsykiatriska funktionshinder för sjukdomar. Det ska vara rätt formulerat vad det än handlar om. En förlossningsskada är en sak, aperger är en annan. Vänsterhänthet, skelögdhet, psoriasis, astma, övervikt, tinnitus, diabetes och anorexia, alla har de sina egna namn. Namn som alla inte vet vad de står för, men som de drabbade är oerhört noga med att de ska användas adekvat och korrekt. Jag är också noga.

Men nu går jag här och tänker. Om vi ska slåss så desperat för att våra barn ska leva normala liv. Om det är så viktigt att omvärlden ser våra ungar som så normala det bara går, då underkänner vi ju på sätt och vis själva det som är onormalt. Vi visar ingen acceptans för att det onormala egentligen är det vanligaste. Fast det i princip inte finns en enda unge som känner sig normal. Vad skulle hända om vi slutade slåss för de där benämningarna? Skulle det förändra barnens tillvaro? Skulle det bli sämre?

Jag tycker att Petra Medes skämt var rätt pinsamt. Hon verkar ganska oreflekterad ärligt talat. Och jag tänker fortsätta hävda att min pojke inte är sjuk på något som helst sätt. Men jag tycker att det är värt att fundera på varför vi så förtvivlat gärna vill att våra barn ska vara normala. Vi som har onormala barn. Vad gör vi med dem när vi hävdar att de har rätt att leva normala liv? En diabetiker kan aldrig leva ett normalt liv, inte en autistisk pojke heller. De kan leva sina liv, de kan leva goda liv på sina egna villkor, men aldrig några genomsnittsliv. Det är en illusion. En önskedröm kanske. Men inte en möjlighet.

Jag säger inte till AC/DC-pojken att han är normal. Tvärt om, jag säger att han är knäpp. Han behöver bli påmind om det hela tiden, annars anstränger han sig inte. Och han måste anstränga sig för att hans liv ska fungera. Vi pratar om att han ska kämpa för att erövra ett fungerande liv. En tillvaro att trivas i. Som är bra för honom. Inte som är normal. Han är ju inte normal. Och många gånger har folk som hört mig blivit väldigt upprörda. För så säger man väl ändå inte till sitt eget barn!

Ja, jag vet banne mig inte vad som är rätt och riktigt. Men visst förtjänar det lite eftertanke det här med normalitetsbegreppen! Borde vi inte slåss för ett samhälle där det är helt ok att vara lite eljest? Var och en på sitt vis. Når vi verkligen dit genom att se varje hinder som stigmatiserande? Eller skulle det kunna finnas andra strategier?
tre kommentarer

Jag hade en tjej på mitt diabetesläger när jag var liten som skämdes över sin diabetes. Inte ens hennes närmaste vän visste om det. En så viktig detalj i hennes liv utelämnade hon!
Diabetesen är en del av mig, och min insulinpump är min bästa vän. :)
Hannah (Webbadress) - 13 02 09 - 12:46

Hmm. Mycket intressant detta eftersom jag och sonen satt och pratade om liknande saker igår kväll.
Han har extra bokstäver i två olika kombinationer och en talstörning som gör att han fortfarande, vid 12 års ålder inte pratar rent.
Vi satt och pratade om hans kompisar och han sa:
- Det är något speciellt med oss allihop. Den är allergisk mot pollen, den är allergisk mot kokos och fisk, den har ryggmärgsbråck och jag har mina bokstäver och min talstörning (ja, så fint uttryckte han sig inte, han rabblade diagnoserna).
- Ja, sa jag, fint ska det va'! Jag är bara administrativ handläggare.
Och så skrattade vi.

- Men xx tycker jag är smart, sa sonen sen.

Där går min gräns. Mina barn är smarta bägge två, men den yngste som pratar som om han vore 3 år, får ofta höra att han ju i alla fall är smart.
Ja - och? Vem är det som säger att han inte är smart? Inte jag. För då blir jag lejonmamma!

Jag gillar inte heller när folk säger att man är hjärnskadad när man har npf. Då säger jag emot. Däremot har jag slutat reagera på kommentarer som ovetande slänger ur sig i farten, att de har nog lite adhd, eller är damp-ungar eller den och den har psykbryt eller psykfall eller vad det än må vara. Jag inser att jag nog själv är fullständigt ovetande i andra sammanhang.
Petra Mede och hennes gelikar, däremot, är oftast inte roliga kan jag tycka. De gör billiga skämt under bältet och kör mycket lyteskomik. Det är inte roligt. Och framför allt är det inte familjeunderhållning. Vad är det för fel på en vanlig programledare? Varför måste de alltid sätta dit sk komiker?

Jag hoppas och tror att jag har lyckats ge min son självkänsla, fast han vet att han har funktionshinder. Att vi talar om för honom att han gör framsteg. Att vi gör honom medveten om skillnader i hans beteende mot andras, men också försöker att hitta hjälpmedel som underlättar hans tillvaro. Och argument.
För han är smart! Det försöker jag pränta in i honom. Han tänker bara lite annorlunda, ofta på ett smartare sätt, än vad läroböckerna och ovetande människor säger.
Men normal - det blir han aldrig.
Bakombrillorna (Webbadress) - 13 02 09 - 13:04

Android Game Development takes more than knowledge
James () (Webbadress) - 14 04 17 - 06:13


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump