mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

generic (120. Annorlunda): What is viagraferx.com/ ,…
generic (122. Hälsning frå…): What is viagraferx.com/ ,…
pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 142. Skriv mamma! | Home | 144. Om utställningen… »

143. Terapislut

05 02 09 - 15:46
Vi har harvat på med våra bup-människor nu en ganska lång tid. Hela förra året träffades vi varannan vecka och pratade med socionomen och läkaren. Det fortsatte att vara lite småtrevligt. Gav väl inte så alldeles mycket, men vi slutade att vara så kritiska som vi var från allra första början. För det gick ju framåt med såna stormsteg för AC/DC-pojken i hans terapi. Och såsmåningom förstod vi att det betydde något för honom att vi också satt där i ett rum och pratade. Samtidigt som han. Det var inte bara han som jobbade för att det skulle bli bättre hemma hos oss. Vi var också där och ansträngde oss. För att vi tyckte att det var viktigt att han skulle få det bättre.

Jag vet inte hur vi kom på det där. Hur symboliskt det var att vi infann oss på bup varannan vecka. Men så fort vi fattade det såg vi ju pojkens glada ansikte mycket tydligare. Det glada, glada ansiktet han alltid hade när vi åkte därifrån tillsammans. Och då blev det lite lättare att sitta där och småprata. Vi blev erbjudna att avsluta förra våren också, men vi valde att fortsätta ett år till, men en gång i månaden.

Men nu går pojkens psykolog i pension. Alltså, han fyller 67 och då får han enligt landstingets regler inte fortsätta jobba. Fast han faktiskt skulle vilja det. Så AC/DC-pojkens samtal slutar när han går ut åttan istället för när han går ut nian, som vi hade önskat oss. Men det kan vi inte göra något åt.

Varje gång vi har utvärdering tillsammans med lärarna och psykologen är han så vansinnigt positiv. Han beskriver vår pojke som klok och kreativ. Berättar hur hårt han jobbar för att skapa sig ett självförtroende, för att övertyga sig själv om att han minsann är värd något. Psykologen får nästan tårar i ögonen när han beskriver vad som har hänt under det senaste halvåret. Och det får vi också. Alla sitter där och är rörda.

Lärarna brukar leta efter positiva saker att säga de med. För att berätta att pojken går framåt hos dem med. Så sitter vi där och nästan hyllar honom i kör. Och jag behöver det. Åh, vad jag behöver det. Att det finns andra som ser hans goda sidor. Som tror på hans utveckling och tycker att han är duktig. Det får mig att orka ett tag till när jag hör att jag inte behöver vara helt ensam försvarsadvokat till den där ungen. Han har fler. Han har fler!!

Det är bara våra samtalsparners som brukar vara beiga på de där utvärderingarna. De lyssnar bara, säger inte mer än de måste. Startar och avslutar mötet, knyter ihop påsen, bestämmer nya datum, det är vad de gör. Småtrevliga, men aldrig avgörande. Och nu ska vi trappa ned dem. För när pojkens terapi tar slut, då är våra samtal också över. Naturligtvis.

Först fick vi veta på vårt samtal att psykologen måste sluta. Fast vi fick inte säga något till pojken. Det ville han berätta själv. Så nån vecka senare kom pojken hem och berättade att det nu finns ett slutdatum på hans bup-samtal.
- Hur känns det då? undrade jag.
Han har ju stundom varit förbannad över att behöva gå dit och snacka med ”den där idioten” varje vecka. Alltså, han har svurit lite över det, men han har aldrig, aldrig vägrat gå. Han har aldrig struntat i att dyka upp fast det allt som oftast händer att han får gå dit själv. Och det har gått kanske ett år sedan han kommenterade bup över huvud taget.
- Äh, det spelar väl ingen roll, svarade pojken med en knyck på nacken.
- Jag börjar känna mig rätt färdig med det där!

Sen berättade psykologen, har de diskuterat Odyssén under sina samtal. De har pratat om Odysseus, den klokaste och vältaligaste, den tappraste bland de grekiska heroerna. En 2700 år gammal saga om hjälten som måste kämpa i tjugo år för att komma hem, det har deras samtal handlat om. Symboliskt? För pojken som för en ständig strid för att förstå den värld han är dömd att existera i. Den värld som du och jag är självklara medlemmar i och som så ofta utesluter honom. Ja, psykologen påstår att vår pojke numera är beredd att flytta hem! Symboliskt acceptera sig själv och faktiskt bo hos oss, inte bara vistas där för att han är tvungen. Han har gjort en resa, precis som Odysseus. En oddyssé genom sig själv, full av kamp och hårda strider. Men nu är han på väg mot hemmahamnen för att ankra upp för gott. För nu går terapin mot sitt slut, och han känner sig rätt färdig.

Själv hade jag ingen aning om att han ens kände till Odyssén. Boken står här i bokhyllan i både lätt version och med den klassiska gamla texten, men att han hade läst den! Vem hade kunnat ana det?
tre kommentarer

Bra att pojken känner sig färdig med terapin! Och att han har läst Odyssén, det imponerar på mig. Skönt att höra att han tyckt om att snacka på Bup. Min son gillar inte alls Bup, han bråkar inte när vi ska dit men han känner sig oerhört obekväm med att vara där trots att personalen är väldigt snälla mot honom. Det kanske ändras med åren.
Ann-Sofie B () (Webbadress) - 06 02 09 - 17:15

Ja allt har sin tid - det var ju skönt att höra att pojken ändå gillade sina samtal hos BUP - men att han nu känner sig färdig med det. Och skönt att vuxna fick en del aha-grejor från mötena också - trots skepsis innan.
Men vad händer nu då - tar de sin hand från er helt eller får ni en ny BUP-läkare (som kanske är villig att prova medicinering - om ni tycker att de är värt att prova förstås?)
Fredetta - 09 02 09 - 13:25

Ska läsa bokenom jag nu lyckas hitta den bland alla dammiga hörrn hehe ^^
AC/DC - 20 02 09 - 21:34


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump