mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Lärartankar 1 till 10… | Home | Lärartankar 11 till 2… »

Text 1-10 om AC/DC-pojken

25 04 08 - 21:55

1.Smittar det?

Publicerad: 2006-11-15
- Smittar det, det där AC/DC eller vad fan det var det hette? frågade min son kort efter att han fått sin diagnos.
Vad svarar man på det?
- Nej, det är klart att det inte gör!
eller
- Ja, nu är vi ganska knäppa hela familjen!
Båda är ju sanna.

Det började redan på fyraårskontrollen. Då hängde sonen i krokig arm i taket. Du vet, sådär när de bara är överallt hela tiden och allting välter. När man som förälder är genomsvettig och lite generad för att alla ser.

Barnläkaren frågade leende om min pojke alltid är lika rörig. Jag nekade naturligtvis. För jag vet ju hur koncentrerat han till exempel bygger med lego, eller studerar myror.
- Ja, för det ser nästan ut som "bokstäver", sa BVC-läkaren.
Och jag, jag tyckte det var fantastiskt att en läkare var så observant och hellre frågade en gång för mycket än en gång för lite. Att det faktiskt skulle vara "bokstäver" föresvävade mig inte en sekund.

Det är åtta år sen nu. Tänk vad mycket som skulle varit annor-unda om jag hade svarat JA den där gången. Om utredningen hade börjat långt innan han började i skolan. För nu sitter vi ju här, upp till öronen i bokstäver allihop. Och hela vägen har varit förfärligt jobbig.

AC/DC och de, undrar om inte de också är bokstavsbärare? Mick Jagger, Ozzy Osborne, Ernst Billgren, Regina Lund, Markoolio, alla kreativa, galna och fantastiska människor, är de inte alfabetsbarn allihop? Thåström, Kristina Lugn, Robert Broberg, hela gänget. Vad tror du?

Klara
Jag säger som AC/DC "...Im a problem child, I´m a problemchild and I´m wild!"
Det är inget neuro#*%#¤-handikapp, det är en begåvning.
Tur att du är skriftligen begåvad så att folk kan få möjlighet att förstå det. Keep it up!
Helene
...nämen Sharon Osbourne har absolut bokstäver! Läs hennes bok och le....för vad annat kan man göra?!
Jag säjer till min son att han är unik! Endast 5 % (ja,det säjs så) är SÅ unika i Sverige och det ska han förvalta på absolut bästa sätt! Han har mängder med förmåner i sitt sätt, det gäller bara att hitta dem!

2. Mjölken rann och rann

Publicerad: 2006-11-17
Innan han började på sexårs ordnade jag ett möte med rektorn. Jag berättade att det skulle komma ett annorlunda barn till skolan. Hade fortfarande inte en tanke på att man skulle kunna sätta diagnos på hans annorlundaskap.

Jag har jobbat i skolan sedan 1976 och mött så himla många annorlunda barn. Somliga ledsna, somliga glada, några besvärliga, andra nästan osynliga. Jag vet att det nästan alltid finns ett annorlunda barn i varje barngrupp. Ett annorlunda barn som kräver extra, som behöver mer, som är en utmaning för pedagogen. Men som verkligen inte behöver ha blivit utrett och stämplat som neuropsykiatriskt handikappat.

Och jag som ägnat så mycket tid åt just dessa särskilda barn, värnat om dem, försvarat dem, fört deras talan, jag tog för givet att också min unge skulle bli omhändertagen. Jag trodde att om jag bara rapporterade i god tid så skulle skolan vidta nödvändiga mått och steg. Hej, vad jag bedrog mig.

– Jag måste prata med dig, sa en av förskollärarna i den andra förskoleklassen en eftermiddag när jag stod i korridoren och samlade ihop extrakläder i en kasse. AC/DC pojken hade redan hunnit ut på skolgården.
– I matsalen i dag kom jag på honom när han hämtade mjölk. Det var så konstigt. Glaset blev fullt och mjölken rann ut, och han bara fortsatte att trycka in glaset. Det rann och rann och flöt ut på golvet, men han tog inte bort glaset. Jag sa till honom, men han tog inte bort glaset i alla fall. Jag fick ta det från honom för att han skulle sluta.

Hon såg verkligen bekymrad ut, men vad 17 skulle jag svara?
Blev bara arg. Varför var han ensam när han hämtade mjölk? Varför hade inte hans egen fröken koll på läget? Varför hjälper inte någon mitt barn? Varför ser ni inte till att han slipper misslyckas på det här sättet? Varför behövde han be om uppmärksamhet på ett sånt destruktivt sätt?

Jag minns inte vad jag fräste till svar. Det var säkert inget trevligt. Den där känslan av skam blandades nämligen med ilskan. De tycker inte om min unge. De tror att han är ouppfostrad. De tycker att det är fel på honom bara för att han är annorlunda.
Jag ville spränga skolan och sparka fröken på benen. Så att hon började grina.

3. Det är nåt konstigt med min unge

Publicerad: 2006-11-16
Jag minns sista utvecklingssamtalet innan sexårs.
– Han kan ju inte leka med andra barn.
Nej, jag vet det.
– Han går liksom rakt på utan att se dem. Trampar på dem.
Jag vet
- Han lyssnar ju inte när man säger till.
Jag vet
- Han lyder ju inte de vuxna här på förskolan.
Jag vet
- Han kan ju inte följa regler alls.
Ja, jag vet det.
– Han gör som han vill hela tiden.
Jag veeeet!

Och jag satt där och skämdes. Jag har ju tre välartade barn förut, så jag kan nästan bevisa att jag faktiskt uppfostrar mina ungar. Ändå känner jag mig dum. Anklagad. Det är fel på min unge och naturligtvis är jag skyldig till felet. Vem skulle det annars vara? En femåring kan väl inte vara socialt blind och döv? Oförmögen att lära sig det alla andra barn kan. Vänta på sin tur, avbryta leken, klara att förlora, sånt.

Min unge. Det är nåt konstigt med min unge. Han är så söt. Han är smart, musikalisk, konstnärlig, rolig, glad och socialt handikappad.

– Det hör ju egentligen inte hit, säger förskolläraren avslutningsvis, men jag tycker jättemycket om honom. Sen ler hon varmt.

Djävla människa! Hon skulle naturligtvis ha börjat med de orden!! Det hörde verkligen dit. Hade jag bara vetat att hon tycker om mitt barn från början, då skulle allt det andra hon sa ha blivit mycket mindre smärtsamt.

4. Han var inte bjuden

Publicerad: 2006-11-19
I slutet på första klass blev AC/DC-pojken bjuden på Staffans kalas. Alla i hela klassen skulle gå och spela bowling tillsammans. Jag tror att det var första gången min unge någonsin blivit bjuden på kalas. Han var väldigt förväntansfull. Vi köpte present, pratade om vad han skulle ha på sig. Dagarna fram till lördagen sniglade sig fram.

Kalasdagen kom och AC/DC-pojkens storasyster skulle följa honom dit. Men hon hittade inte lappen med tid och plats. Ingenting vi reflekterat över, för han visste allt så noga ändå och lappar försvinner för det mesta i hans värld. Storasystern ringde i alla fall till Staffans mamma för att dubbelkolla tid och plats. Då berättar hon att AC/DC-pojken inte är bjuden!! Han får inte komma på kalaset.

Jag måste erkänna att jag blev rätt upprörd. På måndagen ställde jag klassens fröken mot väggen. Tyckte det var ganska märkligt att hon låtit någon gå runt och dela ut lappar i klassrummet för att bjuda alla utom en på kalas. Hon förnekade det. Alla, precis alla hade fått varsin inbjudan. Hon skulle aldrig gå med på att någon skulle bli utesluten. Sen sa hon att hon skulle ringa till Staffans mamma för att kolla vad som hänt.

Och det gjorde hon nog, för på kvällen ringde den där mamman till mig och skrek. Hon var fruktansvärt upprörd och tyckte att det var självklart att hon inte skulle behöva ha med min otäcka unge att göra. Staffan var minsann rädd för min pojke, och hon kunde inte ta ansvar för att jag har problem med mina barn. Och så vidare.

Staffan var stor, huvudet högre än AC/DC-pojken, så jag tvivlade på att han var rädd, men det var svårt att få nåt ord med i laget. Tillslut fick jag nån sorts historia i alla fall.

Två sjuåriga pojkar hade suttit på ett elskåp på rasten. AC/DC-pojken ville sitta bredvid dem. De sa att han inte fick plats och då hämtade han en pinne och förklarade att man kan sticka ut ögonen på folk med pinnar. Han var arg, och lät säkert inte särskilt trevlig. Då gick Staffan in i klassrummet och tog tillbaka lappen med inbjudan ur AC/DC-pojkens ryggsäck. Vilket hans mamma alltså tyckte var alldeles riktigt gjort.

Nästa morgon gick jag och tittade på elskåpet. Där fanns utan vidare rum för fyra sjuåringar. Om de sa att AC/DC-pojken inte fick plats att sitta bredvid dem förstår jag att han blev arg. För det var inte sant, han hade visst fått plats. De ville inte ha honom där helt enkelt. Det var därför han blev arg.

Men det sorgligaste var att Staffans mamma visade alla barn i klassen att vuxna också tycker att det är rätt att exkludera AC/DC-pojken. Han kan inte uppföra sig, och därför får han inte heller vara med i gemenskapen. Till och med mammorna tycker att det är bra att man utesluter honom.

Barnen hade inte varit särskilt snälla mot honom innan, men det var då och där mobbingen började.

Anna @ growdahn.blogg.se
Nu får jag ju tårar i ögonen. =(
J @ realize.blogg.se
Hjälp, vilken bra blogg! Otroligt intressant... Det är lätt att leva sig in i det du skriver.

5. Han är alltid utvisad!

Publicerad: 2006-11-21
Elevvårdskonferens, vet du vad det är? Det är ett möte som man har blivit kallad till långt i förväg. Runt ett långt bord sitter Skol-läkaren, Skolpsykologen, Rektorn, Fritidsfröken, Klassföreståndaren, Specialläraren och jag. Ibland är det nån lärare till, eller nån fritidsfröken till. Men de är alltid minst sex på sitt lag. Jag är ensam i mitt lag. Jag representerar AC/DC-pojken. De representerar skolan.

Alla vet att vi sitter där för att vi ska lösa AC/DC-pojkens problem. Allihopa har bara hans bästa för ögonen. Hela tiden. Ändå är det alltid mitt och AC/DC-pojkens lag som förlorar. Han klarar ju inte av någonting. Inte sitta still, inte vara tyst, inte följa regler, inte lyda, inte koncentrera sig. Och han förstör ju för de andra barnen!

Ibland känner jag igen mig. Då håller jag med. Ibland tycker jag att AC/DC-pojken faktiskt inte behöver ta ansvar för att barnen tycker si och så, eller känner det eller detta. Det är väl skolans problem, inte hans. Han ska väl utvecklas för sin egen skull, inte för att lärarna ska få det lättare med andra barn.

Ja men, du vet. Han kan ju inte få göra så, för vad skulle hända om alla barn gjorde på det viset?

Hur kan de säga så? Alla barn i klassen har väl inte AC/DC. Det är lärarens uppgift att förklara för de andra barnen varför AC/DC-pojken måste få ha egna regler. Och om barnen nu blir rädda för honom, förklara för Guds skull varför det blir som det blir. Det är väl ändå skolans lag som måste avblåsa spelet och berätta reglerna för barnen. AC/DC-pojken kan ju inte göra det, han är ju alltid utvisad!!

De sitter där på elevvårdskonferensen och är överens om hur fel min unge är. Allt jag hör är att de vill bli av med honom. Och om jag dristar mig att kritisera tillbaka... om jag hävdar att jag kan förstå honom för att skolan möter honom på fel sätt...
Då blir hans klassföreståndare rödflammig på halsen och säger i falsett att
"... det här börjar ju likna personangrepp, det går jag faktiskt inte med på".
Men hur ska jag kunna kritisera skolan utan att kritisera henne? Det är klart att det blir personangrepp! När de sex angriper mitt barn, då är det omtänksamhet. Men när jag föreslår att hon har sin del i problemet, då är det personangrepp.

Man kan ju inte vinna när man spelar ensam mot sex vuxna. Det går ju inte. Så mammann blir ju lite sugen på att spela fult ibland. De kan gott ta emot lite personangrepp eftersom det ändå alltid är de som vinner.

Numera är AC/DC-pojken inte bara utvisad utan avstängd. De blev av med honom tillsut.

6. Värsta sockerchocken

Publicerad: 2006-11-23
AC/DC-pojken är en riktig sockerknarkare. Finns det glass hemma så kan han inte göra någonting innan glassen är uppäten. Likadant är det med minsta kakbit, för att inte tala om godis. Nu kan vi prata om det och hjälpas åt att ransonera sockerportionerna, men när han var mindre så var han inte klok. Han gömde godis, stal från syskonen, tömde köksskåpen på sockerbitar, blev hysterisk om någon råkade ta en bit av honom.

Andra barn kan också vara gottegrisar, men vår pojke blir fixerad långt bortom det vanliga. Han kan inte tänka om han vet att det finns godis i närheten. Då handlar hela livet om hur han ska kunna lägga beslag på sötsakerna.

En påsk när han var i femårsåldern tänkte jag att jag skulle ge honom en minnesbeta. Att jag skulle använda nån sorts hemmagjord kognitiv terapi, för att lära honom måttfullhet med snasket.

Jag köpte världens påskägg. Det var nästan en kilo godis i det. Bland annat en sån där jättestor seg råtta som man kan hitta i särskilda godisbutiker. Och han åt, och åt och åt. I nästan en timme åt han, djupt koncentrerad. Tyst, fokuserad, vräkte i sig godis. Jag blev illamående bara av att se det.

När påskägget var nästan tomt kände han sig lite törstig och bad om att få något att dricka. Han fick ett stort glas påskmust som han svepte. Sen spydde han över hela köksgolvet.

Jag blev så nöjd, så nöjd, det hade gått precis som jag ville. Han hade ätit sig illamående. Nu skulle han väl ändå kunna släppa sin fixering och förhålla sig lite mer normalt till godis.

Kunde inte ha mer fel. Han har aldrig druckit must sedan dess, för påskmust spyr man av. Men godis, det kan man äta hur mycket som helst! Tji fick jag.

7. De kör bort honom

Publicerad: 2006-11-25
AC/DC-pojkens problem visar sig ibland genom att han behandlar alla människor lika. Det spelar ingen roll om det är en syrra eller en tant i affären, tycker han att frisyren är ful så kan han mycket väl säga det till båda. Högt.

Han är alltid ärlig också. Så när jag är dum nog att fråga hur det var på Gröna Lund, för att jag vill håva in lite bekräftelse på att jag är snäll också, då får jag kanske bara veta hur olidligt tråkigt det var på marken mellan karusellerna.

Detta är naturligtvis mest problematiskt bland andra barn. Han kan skälla ut en treåring på samma sätt som en vuxen skäller ut honom. Alldeles för grovt och högljutt. Han kan säga sanningar till jämnåriga som får dem att be honom försvinna permanent.
Alla grannbarn under sju är rädda för honom. Några stycken runt åtta, nio tycker att han är spännande, och alla över nio tycker att han är knäpp.

Jag vet inte riktigt hur han uppfattar det. Men jag vet att han aldrig har haft någon kompis och att han alltid, alltid är fokuserad på att försöka skapa kontakt och relationer med andra barn. Han lyckas aldrig, men ger inte heller upp. Får han leka med nioåringarna en stund, ja då gör han det. Fast då brukar föräldrarna köra bort honom.

Barn blir ju gärna rädda för det som är annorlunda. En tolvåring som leker i sandlådan med en åttaåring, och dessutom är högljudd och domderar och blir arg, han kan uppfattas som väldigt skrämmande.

Föräldrarna ringer till mig. De ringer och säger att jag måste hålla AC/DC-pojken från sandlådan. Han som aldrig har haft en vän i hela sitt liv. Den halvtimme om året då han får vara med, då ringer föräldrarna och ber mig hålla honom borta.

Jag brukar beklaga att deras barn blir rädda och hämta hem honom. Skälla på honom för att han har skrämt småbarn, igen. Fast jag vet att han aldrig slagit någon och aldrig skulle vara våldsam i handling. Sen sover jag inte på en vecka. Bara vrider och vänder och försöker komma på vad jag borde ha sagt i telefonen. Det går inte. Kommer aldrig fram till hur man försvarar en stor AC/DC-pojke på tolv år som har skrämt en femåring.

Varför kan inte folk förklara för sina barn att människor kan vara annorlunda? Varför tänker inte vuxna människor att de ska uppfostra sina barn till toleranta medborgare som besitter empatiska förmågor? Som tycker att även annorlunda människor har ett existensberättigande? AC/DC-pojken i sandlådan ger dem en utmärkt förutsättning för en bra diskussion med barnen om hur livet kan te sig.

Min pojke bor också här. Han har rättighet att vara på gården lika mycket som alla andra. De har inte rätt att köra bort honom. Och varje gång de gör det visar de sina barn att man inte ska visa förståelse för andra människor. Den pojken ska bort! Han får inte vara här! Han är inte som vi, han är farlig!
Och allt han vill ha är en liten vän...

Mikaela @ stalkamig.blogg.se
Tankeväckande blogg. Det var nog många man behandlade illa som liten, och vad jag minns ansträngde sig inte de vuxna speciellt mycket för att öka förståelsen då heller.
Fortsätt skriv, du är duktig och har saker att säga, dessutom
Cissi @ www.esok.blogg.se
Jag blir ledsen när jag läser sånt här. Jag trodde världen kommit lite längre, än att vuxna människor lär sina barn att det som är annorlunda är fel. Jag kan inte förstå hur de kan ringa till dig och be dig hålla din son borta från sandlådan.. Hur kan de göra så? Hur skulle de reagera om Du ringde till dem och bad dem hålla sina barn hemma för att de, låt oss säga, har ljust hår? Jag tycker det ligger på ungefär samma nivå.. Nej, här har jag hittat en blogg jag kommer följa, och jag hoppas han blir behandlad bättre i framtiden. (Jag har ju trots allt inte kommit så långt, började från början..)

8. Han andades på mig!

Publicerad: 2006-11-27
Jag minns en gång när jag var i skolan och hälsade på. Hade tagit ut en dags tjänstledigt för att vara med min son och se hur kul han hade i första klass.

Han var full av förväntan när jag kom. Jag också, faktiskt. Vi trodde ju att vi hade valt en av de bästa lärarna i skolan, eftersom vi har en AC/DC-pojke och allt.

På dörren hade alla barn klistrat upp ett Pappers-höstlöv där de skrivit en bokrekommendation. Spretigt och charmigt som det blir när det är sjuåringar som skriver. Alla hade berättat om en bok de gillar som de rekommenderade andra barn att läsa.

Eller nästan alla. Jag letade och letade bland löven utan att hitta min unges löv. Till slut frågade jag honom var hans var.
– Ligger i lådan, sa han.
Och visst låg det i lådan. Ingen hade hjälpt honom bli färdig med det. Jag frågade läraren varför lövet inte satt uppe på dörren bland de andras.
– Han blev aldrig klar, sa hon.
Så jag tog honom åt sidan och hjälpte honom göra färdigt hans löv. Sen klistrade vi upp det tillsammans. Det borde hon ha gjort! Det tog fem minuter.

Efter rasten var det kompis-samtal. Alla barn satt i en ring på golvet. Det såg väldigt mysigt ut. En och en fick de sedan säga en sak de hade på hjärtat. Alla måste lyssna på varandra och ingen fick avbryta.

– AC/DC-pojken knuffade mig på rasten, sa den första flickan.
– AC/DC-pojken sa ett svärord, sa nästa flicka.
– AC/DC-pojken petade sig i näsan, sa en pojke.
– AC/DC-pojken tuggade med öppen mun i maten, sa nästa pojke.
– AC/DC-pojken tog på min fot, sa ett barn.
– AC/DC-pojken andades på mig, sa nästa barn.
Och så höll det på, tills alla barn hade sagt något om min unge. Något som var ett klagomål, något som hade stört dem.

Läraren lyssnade tålmodigt. Hon hade inga reflektioner och hjälpte inte barnen att förstå vad som hänt. Hon hjälpte dem inte heller att ge händelserna rätt proportioner. Allt var lika hemskt som min unge gjorde. Ingen gång tyckte hon att någon borde förstå AC/DC-pojken. Ingen gång försvarade hon honom.
– Vad bra att jag fick veta det här, sa hon.
Sen var kompis-samtalet slut. Och barnen gick därifrån och trodde att de hade rätt.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vad var hennes budskap? Ville hon få mig att förstå vilken hemsk unge jag har? Att hon inte kunde ha honom i klassen. Eller ville hon bara visa hur plågsam han var för de andra barnen? Att de inte borde behöva ha honom i klassen. Eller såg alla kompis-samtal ut på detta sätt? Varje vecka! Kompis-samtal som bara handlade om AC/DC-pojkens misslyckanden!!

Själv for han runt på golvet i bakgrunden. Avskärmad från allt och alla. Han orkade inte lyssna. Ingen behöver tala om för honom hur misslyckad han är. Han vet redan att han inte duger!!!

blender84.livejournal.com
Att säga att man blir ledsen av att läsa det här är en underdrift av mått. Jag har läst igenom det mesta här men detta fick mig verkligen att tappa andan. Skolan är en sådan fruktansvärd plats. Man behöver knappt nämna hur sinnessjuk den här bilden vore på en arbetsplats. Mobbing är ett svagt ord i sammanhanget.
Du verkar vara en riktigt hemsk, dryg kärringjävel som gör allt för att sticka så många fingrar som möjligt i ögonen på "the man" för att försvara ditt barn. Underbart! Keep up the good work!
Naiv @ eden.webblogg.se/
Vad ledsen jag blir när jag läser det här! Trodde nästan att dagens samhälle var bättre än så ...
Micke
Men vad fan är det för fel på dagens skola!

9. Ge honom en chans!

Publicerad: 2006-11-29
Vi bestämde att AC/DC-pojken skulle få byta skola. Börja om, få en ny chans. Lägligt nog byggdes en ny skola i närheten. En supermodern sak som skulle samla barn från fem gamla, trångbodda skolor. Den skulle öppna i januari det året AC/DC-pojken gick i trean.

Under hösten tog personal på den oöppnade skolan initiativet att samla alla barn från de olika skolorna som skulle hamna i samma klass sen. En bra idé. De gjorde olika saker med olika klasser. Treorna samlades i badhuset fem gånger under hösten. De skulle lära känna varandra under avspända, blöta, plaskiga former. Och det var biträdande rektorn på den nya skolan som höll i alltihopa.

Under våren i andra klass hade AC/DC-pojken råkat illa ut i omklädningsrummet efter idrotten ett flertal gånger. Den klassiska mobbningsmiljön. Han blev beskylld för att kissa i duschen och sånt. Saker som man inte kan motbevisa och som känns kränkande när man är åtta år.

Han blir ju galen då, när han blir kränkt. Vad som helst kan hända. Och det finns alltid barn som tycker att det är underhållande när det händer saker. Det är lätt att få igång en AC/DC-pojke. Tämligen riskfritt också, för det är alltid han själv som åker dit.

Eftersom vi visste att han blev mobbad i omklädningsrummet och att personalen aldrig kunnat garantera fullständigt skydd, så valde jag att följa med på de här badhusutflykterna. Om han inte skulle göra bort sig direkt inför de nya barnen så behövde han lite hjälp på traven.

Vi har ett system min pojke och jag. Om han är osäker, om han känner att han inte har kontroll på vad som händer, då söker han ögonkontakt med mig. Jag nickar eller skakar på huvudet för att vägleda honom. Om han ska avbryta sig eller fortsätta. Ibland ropar jag på honom för att locka bort honom från situationer som håller på att gå över styr. På det sättet kan vi tillsammans för-hindra konflikter istället för att försöka lösa dem i efterhand.

Så jag gick där på kanten av bassängen och bara var stöd i situationen. Och fem minuter innan badandet skulle sluta ropade jag upp honom. Tanken var att han skulle vara duschad och klar när de andra pojkarna kom in i omklädningsrummet. Att han skulle klä på sig när de duschade och vara klar först. Allt för att förhindra konfrontation. Särskilt som mammor inte kan följa med sina pojkar in på herrarnas.

När jag ropade att han skulle gå upp ville han naturligtvis inte. Försökte övertala honom. Vi hade ju gjort upp i förväg hur det skulle gå till. Då kommer biträdande rektorn fram till mig där på kakelplattorna. Barfota, jeansklädd, avspänd och charmerande man i min ålder. Han undrar vad jag gör. Varför jag försöker tvinga min unge upp ur bassängen. Så jag berättar att AC/DC-pojken behöver stöd. Att han inte klarar av att duscha med de andra så bra.

Rektorn ler med hela ansiktet och säger
- Överbeskyddande mammor är inte alltid bra det heller.
Jag blir alldeles stum.
– Ge honom en chans, han klarar det här, skrattar karln.
Det är ju det jag gör. Jag ger honom en chans i den nya barngruppen. Han kommer att få med sig fem barn från den gamla klassen. Barn som bestämt att han är knäpp för flera år sedan. Genom att undvika konfrontation försöker jag ge honom en chans hos de nya barnen. Men den biträdande rektorn tror inte på mig. Han bara skrattar.

– Är du dramapedagog eller, skämtar han. Du verkar så överkänslig.
Ja, visst är jag dramapedagog, men inte är det därför jag blir så arg! Det var nåt nytt. Att det skulle vara på grund av mig som AC/DC-pojken inte klarar av sitt liv. Att problemen skulle bero på att han får för mycket hjälp av sin mamma. Jag brukar inte ofta bli svaret skyldig, men den gången skakade jag bara på huvudet och gick.

Fast det blev faktiskt ett efterspel. Jag blev kallad till ett möte hos skolpsykologen ett par veckor senare. Biträdande rektorn och jag träffades där på nåt som närmast liknade familjeterapi. Han hade fattat att han trampade i klaveret och bett psykologen om hjälp att reda ut det med mig. Förmodligen insåg han att vi skulle få en del med varandra att göra, och att han var betjänt av en bra relation med AC/DC-pojkens mamma.

Det blev en bra relation. Han är en av de få som vi har känt att vi fått stöd av. Trots att det började så illa.

Sofia @ dorisproduktion.se
Du skriver så BRA. Jag blir alldeles rysig. Hallå alla stora mäktiga tidningsmänniskor! Kan någon se till att ge mammann det jobb hon förtjänar?
No 1 daughter
Jag hoppades att AC/DC-pojkarna skulle ha det lite lättare på högskolan, bland intelligenta vuxna människor. Att det fanns en plats som var tolerant mot annorlunda människor. Ack vad jag bedrog mig. Jag har i flera år slagits för min Odiagnostiserade AC/DC-kompis. Jag tänker inte ge mig!
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Hittade till din sida genom "Tjuvlyssnat". Har nu läst igenom din blogg. Min stora dotter är din sons raka motsats. Hon var tyst i skolan. Hon fanns inte. Hon märktes inte. Hon fattade inte mycket av vad läraren sa på lektionerna. Men hon sa det aldrig. Hon var tyst och märktes inte. Hon fick gå om tvåan, ändå för-stod ingen att hon hade det så jobbigt som hon hade det. Jag frågade och frågad vad det berodde på att hon inte hängde med. Ingen hade nåt svar. Jag tänkte att alla barn är väl olika bara.
I trean fick hon en ny lärare som direkt märkte att min dotter hade stora problem. Läraren frågade mig om olika tester. Jag var överlycklig. Äntligen någon som såg det jag sett i flera år. Läraren fixade psykolog och tester. Det visade sig att min dotter hade inlärningshandikapp. Det blev särskola på annan ort. Det bästa som kunde hända mitt osäkra rädda barn. Tyvärr så fanns det inga kompisar som passade henne där men hon hängde med i skolan och lärde sig saker i sin takt.
Hon var rädd för allt och livrädd att vara borta från mig när hon var mindre. Trodde att hon alltid skulle vara fast som ett kard-borreband vid mig och måste slitas bort. Men dom på särskolan i Mora fick henne att tro på sig själv. Äntligen förstod hon att hon var värd nåt även för omvärlden utanför familjen.
Nu går hon på Höghammargymnasiet i Bollnäs, ca 13 mil från oss. Hon har kompisar, hon trivs med livet. Hon hatar helgerna när hon måste åka hem till Orsa.

10. En jobbig morsa

Publicerad: 2006-12-02
När AC/DC-pojken skulle börja fyran var det många informationsmöten i skolan. Han är mitt fjärde barn, och jag är lärare, så jag behövde inte så mycket information. Däremot ville jag gärna ge information. De två manliga lärarna och deras unga kvinnliga fritidspedagog som ingick i det arbetslag som skulle ha hand om AC/DC-pojken var nyanställda i den nya skolan och jag kände ett ganska stort behov av att få lov att förmedla hans historia. Men det fick jag inte.

De flackade med blicken, sökte stöd i varandra och visste inte hur de skulle formulera sig. Men svaret var nej varje gång jag sökte kontakt.
– Hjälp, tänkte jag. Jag är en sån där jobbig överbeskyddande morsa som kräver. De tror att jag inte vet vad jag snackar om.
De tror att de kommer att kunna hantera AC/DC-pojken utan min hjälp.

Jag har jobbat i skolan i många år. Jag vet precis hur det låter när man pratar om föräldrarna. Särskilt om föräldrar till annorlunda barn, men även annars. Det är många lärare, alldeles för många som inte tänker på att de är där de är för barnens skull, inte tvärt om.

Lärare har en tendens att underkänna föräldrar. Att anse att de vet mer om barnen än föräldrarna, att de vet bättre vad barnen behöver än föräldrarna. Och föräldrar som kräver sin rätt, de är sanslöst jobbiga. Föräldrar som vill saker och dessutom är kritiska dem undviker man. I själva verket är det ju så att lärarna kanske vet andra saker om barnen än föräldrarna, men de som vet bäst är alltid, alltid föräldrarna.

Man kan utgå från att alla föräldrar gör så gott de kan. Att de vill sina barns bästa. Att de älskar sina barn. Att de hjälper till efter sin yttersta förmåga.

Det finns naturligtvis föräldrar som har mindre förmåga än deras barn behöver, men det är ingenting som en lärare ska ta sig fri-heten att lägga någon värdering i. Det finns också föräldrar som har dåliga minnen av sin egen skoltid, och de är ännu mer rädda om sina barn. De har sina goda skäl att inte lita på skolan. Men, det finns inga goda skäl i världen för skolan att inte lita på föräldrarna.
AC/DC-pojkens lärare ville träffa barnen, lära känna gruppen och själva bedöma situationen innan de pratade med mig. Medan jag ville ge dem förkunskaper så att de visste vad de skulle titta efter när de lärde känna min pojke. De nobbade mig och lyckades sedan aldrig vinna mitt förtroende. Det blev jobbigt för både mig och dem, men framför allt för AC/DC-pojken. Allt jag begärde var ett samtal. Att de lyssnade på vad jag hade att säga. Det skulle ha tagit en timme av deras tid att etablera en god kontakt med AC/DC-pojkens mamma. Jag fattar inte varför de avstod.


två kommentarer

Vad himla fint det blir på nya sidan =)
Kajsa Carlsson () - 25 04 08 - 22:21

Har läst din blogg länge. Har en son med autism diagnos.
kul att du fått iordning den nya sidan. Ser fråm emot nya inlägg!
Donna () - 27 04 08 - 21:37


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump