mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 124. Framtidsdrömmar | Home | 126. Mobiltelefoni »

125. Få det man ber om

03 10 08 - 14:05 Jag läste nån stans att man alltid får det man ber om i livet. Det handlade om relationer inte om inkomster förståss. Om jag minns rätt så gick det ut på att man söker sin partner efter hur mycket problem han har. Man skaffar den som passar in i ens eget trassel, som motsvarar ens egna neuroser. Hur det nu går till vet jag inte. Inte vet jag om det stämmer riktigt heller, men nånting ligger det säkert i det.

Det skulle förklara varför vänner med problematiska relationer går rakt in i nästa ormbo, direkt efter skilsmässan. Har man riktigt dåligt självförtroende då lever man med nån som bekräftar att man inte duger. Och man kan inte ändra honom, bara sig själv. Så man får göra nåt åt sin dåliga självkänsla helt enkelt. Och sen kanske karln inte passar längre.

Som du vet finns det massa böcker om sånt där. Populärvetenskapliga böcker om hur man ska sköta sitt liv. Män är från Mars och kvinnor från Venus och såna böcker. Ibland känner man igen sig, då tycker man att det är en bra bok. Egentligen tycker jag att det handlar om allmänmänskliga saker som man mår bäst av att snacka med varandra om. Ingen bok i världen kan ersätta en bra vän. Inte i min värld i alla fall.

Generaliseringar är så lätta att göra också. Livet är inte lika lätt. Men det finns korn av sanning i det mesta. Jag har gått och tänkt rätt mycket på det där med att man får det man ber om. Med AC/DC-pojken på sommar läger och alla döttrar på olika håll fick pappan och jag en massa kvalitetstid.  Ifred-tid. Som vi inte har haft sedan pojken föddes. Vi bestämde oss för att inte göra nåt särskilt heller. Åkte ingenstans, planerade ingenting.

Vi bara låg omkring i nästan tre veckor. Sov på klippor, sov i soffan, sov halva dagen . Vi träffade vänner, men vi var ensamma också. Konstaterade att vi inte behövde bry oss om några barn som måste ha mat och sånt. Det är lyx i vårt liv. Att plötsligt ha tid att tänka. Att gräla ostört så länge att vi faktiskt  blir sams igen. Att ha möjlighet att faktiskt se på varandra. Tänka efter

Jag träffade AC/DC-pojkens pappa när jag var sexton år. Vi har varit tillsammans i snart 35 år. Det är ett halvt liv. Men jag vet inte längre om jag får vad jag ber om. Vad ber jag om? Det har jag gått här och tänkt på. Han är bra på allt som jag är dålig på. Jag vet inte om jag är så bra på allt som han är dålig på. Kanske. Vi har ju inte direkt behövt utveckla det som den andra har fixat åt oss.

Jag har liksom aldrig tittat på honom med bokstavsögon. Inte så länge och så koncentrerat som jag kunde göra i sommar. Och nu när jag har granskat honom, mig och oss, så ser jag ju. Jag har A och han har C/DC. Fast han skulle väl säga att jag har AC/D och han har C. Hur som helst, vi täcker upp för varandra. Och det är banne mig inte bara pojken som går att stava.

Jag kommer inte ihåg att man ska bjuda på nåt när folk kommer hem till oss. Blir så upptagen med att lyssna på vad de har att säga. Men då far pojkens pappa runt och serverar, allt som vi kan tänkas ha hemma. Till exempel. Och när jag är på dåligt humör, då ställer han alltid upp på ett ordentligt gräl. Fast sen är det jag som är långsur, och han som ber om ursäkt. Även när det är jag som har varit dum.

Om han är på dåligt humör, då ställer jag upp på en fight, fast jag försöker låta bli. Men han får alltid igång mig efter en stund. Och ingen av oss är bra på det där med presenter som man måste ha med sig när man går bort på middag.

Vi kan tjaffsa och strida om detaljer och småsaker, men när åskan går, när det handlar om rätt och fel, gott och ont, svart eller vitt, då finns det aldrig nåt att diskutera. Då står vi på samma sida och täcker upp för varandra.

Det är tur för AC/DC-pojken är vi spelar så bra tillsammans hans pappa och jag. Att vi har varit utan fasta jobb sen han föddes och alltid kunnat kliva åt sidan för att vara där för honom. Så att han har kunnat vara hemma från skolan och ändå fått undervisning. Till exempel. Så att han kunnat ha föräldrarna med sig till skolan när det har behövts.

Fast pojken vet jag inte om jag har bett om, direkt. Eller så har jag det. Kanske var det meningen med mitt liv. Att jag skulle slåss för bokstavsbarnen. Både mina och alla andras.
två kommentarer

Jag har länge sagt att det är enbart min man som sonen ärvt sina bokstäver från. Nu är jag inte så säker längre.

Jag är inte hyperaktiv i den bemärkelsen att jag rusar runt som en virvelvind, min hyperaktivitet sitter i huvudet. Där brusar det som fan, mest hela tiden. Jag har hundra miljoner olika tankar samtidigt.

Såg en gång en intervju med en kvinna som hade adhd och hon pratade om att när hon tappat t ex en påsförslutare på golvet så blev den liggandes där i evigheter, det var helt enkelt för jobbigt för henne att plocka upp den. Hon t o m dammsög runt omkring påsförslutaren där den låg på golvet. Jag började gapskratta när jag hörde detta, det är ju precis SÅ JAG ÄR! Direkt efter intervjun ringde min mamma och sa att hon sett på tv:n och tyckte att allt stämde in på mig.

Jag tror att jag och min man är de perfekta föräldrarna till vår pojke. Tror att ingen kan förstå honom som vi. Det finns en mening med att han hamnade hos oss.
Ann-Sofie () (Webbadress) - 05 10 08 - 08:58

Jag skrattade högt åt din kommentar Ann-Sofie.
Och du sammanfattar precis det jag ville säga;
mitt barn kan inte ha en bättre förälder än jag, ingen förstår honom som hans föräldrar.
Exakt så är det, fast du formulerade det bättre än jag. Jag tror att det gäller för alla barn, men alldeles särskilt för bokstavsbarnen.
Och det vore mycket lättare för varenda unge om alla vi föräldrar faktiskt formulerade den tanken. Höll upp den tydligt framför ansiktet sådär som du gjorde nu. Då skulle vi orka ansvaret ännu bättre.
mammann - 05 10 08 - 09:59


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump