mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Kära läsare | Home | 125. Få det man ber o… »

124. Framtidsdrömmar

10 09 08 - 11:56

AC/DC-pojkens yngsta storasyster har börjat på Stockholms populäraste gymnasium. Jag är jättestolt. Av 640 möjliga poäng att söka plats med, innehade hon 640 poäng. Det borde inte gå att ha full pott på både betyg och intagningsprov, men det hade hon. Jätte, jätte, jättestolt är jag.
- Jag ska också gå på Södra Latin! sa AC/DC-pojken. Tvärsäkert.
Han tror sig själv om vad som helst. Han är konstnären i familjen, det är klart han tycker att han ska gå bild och formklass på Södra Latin. Det är där alla människor i kultureliten har börjat sin bana. Så det är väl självklart att han tänker sig sin framtid där.
Och vad svarade jag då? Jo, jag tryckte ner honom i skorna. Drog plösen över och kastade paketet i soporna!!

Omsorgsfullt talade jag om för honom att han går i puckoklass och inte kommer att ha fullständigt betyg över huvud taget. Att man inte kan söka till elitskolorna om man inte är elit. Att han skulle vara tvungen att byta personlighet totalt om han skulle ha bara tillstymmelse till chans att gå på den skolan. Han duger inte. Han är inte tillräckligt duktig i skolan. Han har för mycket AC/DC i hela huvudet.

Jag gick på Södra Latin för hundra år sedan. Det var där jag träffade AC/DC-pojkens pappa. Vi pussades i korridoren på håltimmarna. Och på den vägen är det. Många av våra kompisar har hängt med från då. Keramikfröken, bästa grannen, vännen på Stadsteatern som pojken fick sin första prao-plats hos och många fler som han känner. De härstammar från min och pappans gymnasietid. Det där är en skola som lätt blir en del av ens hela liv. En särskild skola, med långa anor och vida kontaktnät.

De äldsta två storasystrarna fick inte söka till Södra Latin. För vi bor i en kommun söder om Stockholm och vi hade lokala bestämmelser som sa att man måste gå i den egna kommunens skolor. Men nu har vi annat styre så yngsta syrran fick söka vart hon ville. Och hon kom dessutom in, som sagt var.

Jag lyckades i alla fall stuka AC/DC-pojken. Han blev mycket, mycket dämpad. Tvärsäkerheten fick sig en rejäl törn. Och jag vet inte om jag ska ha dåligt samvete, eller inte. Håller jag på med avancerat barnplågeri och psykisk misshandel, eller hjälper jag honom?
Min intention är naturligtvis att hjälpa. Men han ser så ledsen ut numera.

Jag har aldrig riktigt trott på det där med att bara berömma hela tiden. Som om det är så man bygger upp barns självförtroende. Genom att säga att allting är så bra hela tiden. Det är väl inte särskilt konstruktivt! AC/DC-pojken har lika mycket självinsikt som en gråsten. En självbild som är så långt ifrån sanningen att man blir alldeles full i skratt. Varför skulle jag låta honom gå omkring och tro att han kan klara saker som han aldrig i livet kommer att kunna genomföra? Hur ska han då förstå att han måste förändra sig?

Det är ju dessutom så med min pojke, och säkert med ganska många barn i bokstavsvärlden, att det inte går att linda in sanningen när man serverar den. För då fattar han inte vad man säger. Allting måste uttalas tydligt och med tonvikt på rätt saker, annars är det meningslöst. Det låter väldigt brutalt att han går i puckoklass, men han GÖR ju det. Hur ska jag få honom motiverad att ta sig i kragen? Det är ju på honom det hänger, hur hans liv ska bli. Vilken skola han ska gå på. Trodde jag i alla fall.

Av en slump har jag nämligen fått reda på att sedan bara ett par år har Södra Latin en liten grupp! Det är en klass med tio elever som INTE har klarat målen i nian och som således egentligen skulle gå individuella programmet. Och den lilla klassen är för elever som är särskilt begåvade i bild och form. Fattar ni? FATTAR NI??

Nu måste jag sätta igång och kämpa för min pojke igen. Ta reda på hur han ska kunna kvalificera sig för att gå på elitskolan. På sina villkor. För att han faktiskt har något han är riktigt bra på. För att han duger. För att det finns saker som han kan. Jag har två år på mig till research. Till att ta reda på vad som krävs av honom för att han ska få gå i Södra Latins puckoklass. Kanske har jag också dålig självinstinkt. Kanske kan jag inte påverka alls, men jag tänker inte ge mig förrän jag har gjort precis allt som går att göra för att hjälpa AC/DC-pojken till egen plats på Södra Latin. Håll tummarna för oss, är ni snälla!

Det är kanske dags att börja förbereda AC/DC-pojkens nästa keramikutställning också. Att börja ge honom positiv motivation att kämpa med sin utveckling mot ett bra vuxenliv. Bygga honom, istället för att trycka ner honom i skorna.


sju kommentarer

Hej Ann. Det var ett tag sedan jag läste här nu. Ibland måste man ta pauser från diagnoser, och det gjorde jag.
Du är helt underbar och jag hävdar fortfarande att någon MÅSTE ge ut en bok av dig! Jag skrattar och gråter. Känner igen mig och blir samtidigt så glad att det finns andra mammor som känner likadant. Speciellt de lite fula tankarna man ibland har. Tack Ann, för att du delar med dig!
Lena - 10 09 08 - 12:20

Håller två tummar och två tår, så hårt det bara går!
Tänk när den nya stjärnskottet på konsthimlen talar ut i DN år 2018 och erkänner "det är jag som är AC/DC-pojken"... :-)
Linnea - 11 09 08 - 09:43

Men då var det ju helt perfekt att du först "tryckte ner honom i skorna" som du själv uttrycker det. För då kan det kanske gå att få honom att kämpa för att komma in i den där lilla klassen när han nu vet att han inte kommer in per automatik bara för att han vill det! Jag tror att det blev helt rätt! I rätt ordning. Jag håller tummarna!
Kramar
Bakombrillorna (Webbadress) - 11 09 08 - 14:56

Ja, ibland kan man behöva ett bryskt uppvaknande för att förstå att man ibland måste kämpa för att kunna nå dit man vill...att ingenting serveras på ett fat bara så där. Så enkelt är det inte här i livet alla gånger. Hoppas nu bara att ACDC-pojken förstår det och börjar kämpa istället för att lägga sig platt.

Vi saknade dig på fikat i söndags men det kommer fler tillfällen!

Kram!
Fredetta - 11 09 08 - 15:37

Jag vet inte hur många gånger jag fått tårar i ögonen av att läsa din blogg de senaste 2 åren.. Jag blir så himla himla glad när du kommer med glada nyheter som dessa!

Jag är säker på att AC/DC pojken har en alldeles strålande framtid framför sig! :)
Sandra () - 11 09 08 - 15:57

Tack Ann! Tack för att du vågar erkänna att så här måste man ibland göra med våra ungar. Och vet du, jag tror mer på det brutala tillvägagångssättet för det är egentligen den enda gång man kommunicerar med dem. De förstår ju inte gråzonerna, utan är mer med på den raka kommunikationen, det som faktiskt sägs. Min kille fattar hundra gånger mer när han blir ställd inför fakta. Han avgudar sin handbolltränare (och det gör jag också) som faktiskt vågar förklara rakt av vad som gäller. Då fattar han. Han tar in det som sägs. Att linda in, försöka förmildra det funkar inte, han förstår bara den faktiska kommunikationen. Du sårar inte, du ger fakta. That's it.
Och för AC/DC killen är jag faktiskt inte ett dugg orolig. Du finns där, hans familj finns där. Han fixar det.
Linda (Webbadress) - 14 09 08 - 20:10

Skulle behöva fråga dig ifall du råkar känna någon fotograf eller någon som jobbar på en fotostudio som skulle kunna tänka sig ha praktikanter hos sig..
Jessica () (Webbadress) - 28 09 08 - 18:42


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump