120. Annorlunda
08 07 08 - 12:40 Varje termin har vi nån sorts utvärdering tillsammans med bup och lärarna. Då pratar vi om vad som hänt sedan sist och om den utveckling som vi har sett eller inte sett hos pojken.Vårterminens möte innehöll bara beröm, faktiskt. Lärarna tycker att AC/DC-pojken utvecklats jättemycket under våren. Han har läst en massa. Han har mycket färre konflikter med klasskamraterna. Han blir färdig med saker i mycket högre grad än förut.
Bup-psykologen tyckte också att han har utvecklats med stormsteg. Allting har gått framåt i terapin. AC/DC-pojken har varit arg på psykologen på precis det sätt som man tydligen ska och arbetat framåt mot en självbild som är mycket mer positiv än någonsin förut. Han har bestämt att han minsann inte är så hopplös som alla säger. Att han är värd nåt och att han faktiskt är bra han också. Det är en oerhört positv utveckling. Verkligen
Hemma har ju det mesta stått rätt still sista halvåret. Har nåt förändrats så har det snarare blivit värre än förut, tycker jag. Visst, det beror säkert på mig också, men den här våren har varit väldigt tung. Jag har inte orkat vara nån bra AC/DC-mamma och pojken har varit riktigt, riktigt jobbig. Så det var skönt att höra att det går framåt på alla andra ställen.
När vi satt där och pratade så råkade jag säga att min pojke är annorlunda, och det fick man inte säga. Då gick psykologen i taket. Han tycker att det ska vara förbjudet att kalla AC/DC-pojkar för annorlunda. Det sätter stämpel på dem och skiljer ut dem som mindre värda än oss andra.
- Man får använda i princip vilken omskrivning som helst, men just annorlunda får man verkligen inte säga att barn är, sa psykologen. Det är stigmatiserande.
En helt ny tanke i min värld.
Jag har alltid tyckt att det annorlunda är attraktivt. Och jag har trott att alla andra också har strävat efter ett visst annorlundaskap. Du vet, ingen vill ju vara en ”Svensson”. Och sånt. I vår familj har det alltid premierats när man har gått från det normala till det speciella.
- Du är alltid så annorlunda, sa mina kompisar till mig när jag var tonåring.
Jag tyckte det var en komplimang. Jag strävade efter att inte klä mig i riktigt samma modeuniform som alla andra. Efter att bryta av, sticka ut, särskilja mig. Gör inte alla så?
- Du har verkligen inga dussinungar, sa en granne till mig en gång.
Det gjorde mig stolt. Och så kommer psykologen och påstår att man inte ens får använda ordet annorlunda.
Förmodligen är det så att den som är annorlunda, inte bara sticker ut som jag vill göra, utan verkligen är annorlunda, snarare strävar efter att vara som alla andra. Jag kan förstå det i mitt huvud. Jag fattar vad psykologen vill säga mig. Men jag håller inte riktigt med. I min värld har varenda människa sitt eget lilla annorlundaskap. Somliga väljer att dölja det, andra att skylta med det, men alla har vi nåt som avviker. Det är det som gör tillvaron spännande. Som urskiljer individerna i mängden. Det ska man inte kalla negativt utan snarare njuta av.
Den som alltid syns, den som alla glor på, den strävar efter anonymitetens skydd och vila. Så är det förståss. Den som hukar i anonymitetens gråa skugga, den vill ut i solen och visa sin röda klänning. Jag har alltid varit annorlunda och jag har valt att se det som min största talang. Men psykologen vill inte tillåta sånt resonemang.
- Man får inte säga att barn är annorlunda, sa han med bestämd röst.
Och jag har fortfarande inte riktigt bestämt om jag ska ge honom rätt eller inte.
Så mycket vet jag i alla fall, min pojke är verkligen annorlunda, vare sig man säger det eller ej.
tolv kommentarer