mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

generic (120. Annorlunda): What is viagraferx.com/ ,…
generic (122. Hälsning frå…): What is viagraferx.com/ ,…
pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Text 100-109 om AC/DC… | Home | 112. På msn »

Text 110-111 om AC/DC-pojken

28 04 08 - 13:02

110. Bara ett spel

Publicerad: 2008-03-17 09:25
AC/DC-pojken är jättearg på bloggen nu. Han blir arg på små, små detaljer. För det är ju han, och han kan inte se helheten. Men han är rasande på mitt ordval. När jag skrev att han lyste som en liten sol av glädje, då var det verkligen inte så. Som han minns det lyste han över huvud taget inte. Han kan inte ens minnas att han blev glad en gång. Så då borde jag radera hela inlägget.

Så fort jag närmar mig datorn kollar han mig. Frågar om jag tänker skriva om honom, om jag tänker smutskasta honom. Jag får verkligen vara försiktig. Lågmäld. För det är inte innehållet som irriterar honom. Mitt budskap ställer han sig bakom. Han står gärna till tjänst om det kan ge nåt tillbaka till bokstavsvärlden, men han är noga med hur han blir beskriven. Det får inte bli barnsligt, eller larvigt på något som helst sätt.

På påsklovet ska han åka på kolloverksamhet i fem dagar. Det ska bli skönt. Antagligen behöver han vila från oss precis lika mycket som vi behöver vila från honom. I sommar får han åka bort i tio dagar på kollo, och sen ska han på scoutläger. Så det blir äventyr ordentligt i år.

Jag funderar över om det finns en upprepning i de här tunga perioderna. Är det som värst i februari och mars varje år? Börjar det lätta framåt april? Är han känsligare när det är ont om dagsljus? Måste börja notera sånt. För när man står mitt i problematiken, då känns det som om det aldrig varit värre.

Och så kommer det ett litet mejl från skolan:
I dag har vi varit och bowlat, efter det åt vi japansk mat på en restaurant.
Vi har haft en härlig dag!
Han har varit mycket duktig, lyssnat på vad vi sagt och följt våra instruktioner, vi såg att han verkligen ville att det skulle gå bra.
När det gick mindre bra i spelet, ryckte han bara på axlarna åt det och spelade vidare med gott mod, han var lugn och harmonisk, samma sak när vi var ute och åt.
Idag tror vi att han har vuxit massor.
En kanondag!

- Men, säger jag till pojken, har du slutat vara dålig förlorare?
- Vaddå, svarar han nonchalant, det är ju bara ett spel.
Sen försvinner han upp på sitt rum, för att ligga i en hög framför tv:n, som vanligt. Här hemma växer han inte direkt så det knakar.

Men nu kanske det vänder. Den djupa svackan som vi har varit inne i. Nu vänder det kanske. Åh, vad jag hoppas det.

Bakombrillorna @ metrobloggen.se/bakombrillorna
Skönt att ni får lite avlastning nu äntligen. Det behöver ni ju verkligen! Och också skönt att få beröm från skolan, inte bara skit!
Barnen beter sig ju i regel bättre borta än hemma, eftersom de måste anstränga sig borta och slappnar av hemma. (Även om det är en väldigt klen tröst och något du redan vet).
Styrkekramar till dig och hopp om en skön påsk!
Maria
Visst blir man glad när det sker småsaker, min hade en kompis hemma i lördags, och det var flera år sedan sist. Fast man kanske får förstora förhoppningar.
Ha det bra. Kram Maria
majsan67 @ majsan67.blogg.se
Hur har ni de?? Tänker på er.
Kram
 Trollmor @ trollmors.blogspot.com
Hejsan!
Skrev just en lååång kommentar men den försvann då jag klickade "utför" så nu skriver jag bara G L A D - P Å S K
Hoppas AC/DC killen haft en underbar påsk på kollo, och att ni fått andas lite!
 majsan67 @ majsan67.blogg.se
men va härligt, det behöver ni allihop, lite ledigt från varandra.
Hoppas verkligen också att det vänder för er nu...
Intressant tanke det där, om det blir värre just denna tiden... tycker alla ungarna är upp o ner just nu....
men ljusare tider väntar... alltid ;)
 

111. Dagboksjobb

Publicerad: 2008-03-29 05:20
Jag har varit irriterad på AC/DC-pojken sen vi kom hem från Asien. En timme varje dag under hela resan ägnade jag åt att gräla, peppa, inspirera och locka till dagboksskrivande. Och det blev verkligen dagboksanteckningar varenda dag. Kanske två dagar i taget ibland, men ingen enda dag är överhoppad.

Sen kom vi hem och vad hände då? AC/DC-pojken skyndade sig att slarva bort dagboken. För att han skulle slippa jobba vidare med den hemma. Jag har hållit honom under tv och dataförbud så länge han inte har letat fram den. I sju veckor. Inbilla er inte att det har hjälp. Han har inte ens börjat leta. Det går så bra att vara ute på nätet när jag är på jobbet. Och blixtsnabbt koppla ned sig när man hör min nyckel i låset. Bara inte dagboken kommer fram. För då vankas det ju arbete. Åh, vad tröttsamt!

Naturligtvis är det inte alls sant att han slarvade bort dagboken på flit, om man frågar honom. Men hans mamma tror det. Hans mamma tycker att det känns så. Även om han naturligtvis inte är fullt så beräknande.

Det är bara det att jag vet ju hur stolt han blir när det är klart. Det kommer att bli jättebra och hans lärare kommer att bli jätteimponerade. Men han orkar inte ge sig själv chansen. Hur frustrerande som helst! Särskilt som jag hade tänkt gå till jobbet nu under lovet, när han är på kollo och plastlaminera alltsammans och binda ihop det som en ringpärm. Så att han kan ta med sig en fin och hållbar bok och visa i skolan. Jag hade tänkt att den skulle vara klar när han kommer hem, för på loven hinner man faktiskt göra klart saker på mitt jobb. Men det hjälper inte om jag berättar om mina fina planer, för han kan ändå inte se det framför sig. Det räcker för pojken att han vet att han inte vill jobba med en ändlös dagbok, som ska lämnas in till skolan. Dessutom hittade han den inte.

Häromdagen fick AC/DC-pojkens pappa nog och började vända upp och ned på pojkens fina rum. Tro det eller ej, men det tog verkligen inte särskilt många minuter innan dagboken kom fram. Den låg mitt på hans skrivbord, under ett par papper från skolan. Så det är i alla fall sant att han inte har letat. Han har gjort allt utom letat.

Min plan var att vi skulle jobba oss igenom dagboken tillsammans pojken och jag. Det är ju så förtvivlat svårt för honom att skriva. Inte att få ur sig orden, men att få ned dem på papperet. Pennan vill så mycket hellre rita. Handen strävar efter ett annat uttryck än bokstäverna. Blicken fokuserar på allt utom text. Så jag tänkte att jag skulle vara sekreterare. Han skulle läsa sina anteckningar från resan och jag skulle skriva ner. Sen skulle han välja ut bilder till texten och komma på mer som han ville ha med i texten. Då skulle han bara behöva berätta medan jag sekreterade ned alltsammans.

Under resan försökte jag förklara det där. Att han inte behövde vara så utförlig när han skrev, att det bara var tankestöd och minnesanteckningar han skulle prestera i dagboken. Jag vet inte om jag förklarade dåligt, eller om pojken helt enkelt inte kunde föreställa sig hur man gör, för han förstod aldrig vad jag menade. Han var bara irriterad över att jag tvingade honom till något han inte hade lust med.

Men när vi satt på landet på påskhelgen, då fungerade det exakt som jag hade tänkt. Han halvlåg i kökssoffan och läste sina anteckningar, samtidigt som han dikterade för mig, mycket mer än vad som stod i dagboken. Det kom reflektioner, känslostråk, åsikter och bilder, som han kom ihåg med hjälp av både dagboken och högen med foton som vi hade bredvid oss.

Han slet med formuleringar hela tiden. Och jag var stenhård när meningsbyggnaden skevade för mycket. Det var bara att formulera om. Ska man lämna in ett svenskarbete på högstadiet så ska det banne mig vara ordentlig svenska. I alla fall om jag har varit med och hjälpt till. Men visst diskuterade vi vilt då och då. Om hur man faktiskt kan tillåta sig att skriva. Jag tror att han lärde sig en hel del. Sånt som ”tjena mittbena” som han lade så mycket tid på att skriva när vi reste, det läste han aldrig upp för mig i köket på landet.

Vi höll på i fem timmar på långfredagen, och då hade han berättat om de femton första dagarna av resan. Jag tyckte det blev jättebra, och jag tror att min son var ganska nöjd han med. Det var han som bestämde hur mycket vi skulle göra innan vi slutade för dagen, och vi klarade det uppsatta målet.

Nu har vi fortfarande sju dagar kvar att skriva. Jag har bara kunnat laminera halva dagboken. Men jag är övertygad om att det kommer att bli klart.

Så här kan den färdiga texten se ut i AC/DC-pojkens Asienarbete:
11/12 Siem Riep, Kambodja.
Jäsp. Jag vaknade vid halv nio på morgonen. Vi gick ner till restaurangen och åt frukost. Snubben som jobbade där hade det inte speciellt bra, han fick trettio dollar i månaden. Typ 250 spänn i månaden. Han fick det i lön. Vi hade tänkt att ge honom dricks, 20 dollar, fast vi hann aldrig det. Han jobbade där från sex på morgonen till nio på kvällen och han bodde i nåt rum på hotellet också. Inte så att han fick ett eget hus, utan han fick bo där.
Sen gick vi ut och kollade om kring i stan. Vi gick in i en liten köpgalleria en stund. Det var inget kul där för det var en snubbe som följde efter oss för att han ville att vi skulle köpa. Det tyckte jag var jobbigt.
Sen gick vi, och vi grälade om att vi skulle ta en tuktuk istället för att gå. Så då gjorde vi det. Vi åkte till en marknad. Usch, det stank om den, för de hade hängt upp klasar med flådda ormar. Det var den äckligaste marknad jag har sett, grishuvuden, flådda katter, och i ett litet hörn hade de slaktat några hundar som låg där och ruttnade.

Visst blir det bra!
inga kommentarer

  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump