mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

generic (120. Annorlunda): What is viagraferx.com/ ,…
generic (122. Hälsning frå…): What is viagraferx.com/ ,…
pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Lärartankar 40-51 | Home | Text 70-79 om AC/DC-p… »

Text 60-69 om AC/DC-pojken

27 04 08 - 10:58

60. En lydig pojke

Publicerad: 2007-05-08
Mobilen ringde. Jag hade inte gått från jobbet ännu, men jag var lite på väg. Det var AC/DC-pojken.
- Jag åker ner till centrum med Robin och Andreas.
- Nej, sa jag bestämt. Det gör du inte.
- Men vi ska ta nästa buss och sen ska vi inte köpa godis. Vi ska gå...
- Nej, du får inte åka till centrum med dem.

AC/DC-pojken gapade och skrek i luren. Jag är världens taskigaste mamma och han får aldrig göra någonting.
- Jag slår sönder hela köket om jag inte får gå.
Hot och förbannelser haglade, men jag la bara lugnt på luren. När jag kom hem satt han framför datorn och sken som solen.

Vi hade en stor konflikt hemma för lite sedan. Pojkens pappa fick totalspel en söndag. Det är jobbigt för honom, för han är AC/DC-pojkens favoritperson. Det har ingenting med bokstäver att göra. Pojken vill mest vara med sin pappa för att han är pojke. Pojkar vill vara med pappor. Jag har haft hans tre storasystrar lika nära som han vill vara med sin pappa. Det är helt naturligt. Det är bara det att ingen av flickorna har varit fullt lika krävande som pojken är.

I alla fall fick pappan världens utbrott. Han hade tjatat och lirkat och hjälpt och assisterat en hel helg och bara orkade inte mer. Jag tror det var en tvättkorg eller nåt sånt som utlöste sammanbrottet. En tvättkorg med rena kläder som pojken hade fått order om att tömma på torsdagen och som på söndagskvällen stod intakt på golvet i hans rum.

Sånt är jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Enkla saker som man kräver att han ska hjälpa till med, eller ta ansvar för. Enkla saker som man vet att han klarar men som aldrig blir färdiga. Vi ser bara att han struntar i vad vi säger. Hur mycket vi än tjatar, utfärdar belöningar och försöker hjälpa till. Han struntar i det han ska göra. Ser det ut som. Känns det som.

Så pappan skällde och skrek, sen försvann han ut. Då kom pojken till mig för att få hjälp.
- Han är skitdum mot mig, han får världens dampanfall. Vad ska jag göra? beklagade han sig.
- Jag förstår att han är arg, det är fruktansvärt att behöva tjata en hel helg på skitsaker, svarade jag.
- Men jag hade ju precis börjat, försvarade sig AC/DC-pojken. Jag höll på med kläderna när han kom och började skrika.
- Lär dig något av det här nu då, sa jag. Om du lyder direkt när pappa säger till, istället för att vänta tre dagar, då slipper du skäll.

Pojken satte upp ett oförstående ansikte.
- Lyder, vad då lyder? Jag lyder väl alltid!!
Han tittade mig forskande i ögonen och jag kom alldeles av mig.
Han lyder alltid! Vad sjutton menas med att lyda?

Han har ju inte struntat i tvättkorgen hela helgen. Han har tänkt tömma den precis varenda gång nån har sagt till om det. Han har säkert förbannat sig själv också för att han inte redan hunnit tömma den, när han har hört tillsägelsen komma igen flera gånger. Det är bara det att hans uppmärksamhet flaxar iväg hela tiden. Det är så mycket han måste ordna och göra först. Innan han kan ta itu med tvätten. Det är alltid så mycket som står i vägen för det han tänker.

Det är ju likadant som i skolan. Visst tänker han göra sina uppgifter, men om det inte sitter en vuxen bredvid honom och påminner honom om vad han håller på med hela tiden, då blir det ingenting gjort. Det är det skolan kallar för En-till-En Undervisning, att pojken måste ha en person intill sig som håller kvar honom i nuet. Som förankrar honom om och om igen tills han äntligen blir klar med saker. Naturligtvis är det ingen skillnad hemma.

Vi skäller ofta på honom för att han har struntat i att göra det vi säger till honom. Fast han egentligen aldrig struntar i vad vi säger. Om jag tänker efter, jag behöver inte ens tänka efter särskilt noga, så lyder han faktiskt alltid. Han skriker och protesterar, men han skulle aldrig åka ner till centrum om jag har sagt att han inte får.

- Jag har ju såna här bokstäver, säger han till mig. Jag glömmer bort vad jag ska göra. Jag vill inte att det ska bli så förstår du.
- Men mamma, visst lyder jag väl?

dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Han verkar vara så insiktsfull!! Nu vet jag inte exakt hur gammal han är, men visst har du nämnt något om att han är 12-13 år? Eller är jag helt ute och cyklar?
mammann
Han fyller 13 i september.
Visserligen pratar vi ju en hel del om hur han är och vad som är svårt och sånt, men du har rätt. Han är nog rätt insiktsfull. Han vet vem han är.
mj
Det här är inte klokt men nu är klockan över fem på morgonen och jag har läst vartenda inlägg. Om jag skulle få barn någon dag vill jag att du ska bli deras lärare. Bäst för dig att du inte går i pension any time soon.
Sen borde någon skicka den här bloggadressen till vartenda förlag i landet. Bloggromaner är ju det senaste heta.
Johanna @ www.johannasvisioner.blogspot.com
Hm, jag kan inte låta bli att känna igen mig i AC/DC-pojkens förklaring till varför han inte gjort vad han lovade. Jag tror det är alla "lata" barns undanflykt att de hade tänkt göra det snart. Min sambos syskon (13 och 16 år) är exakt likadana, deras föräldrar måste också säga till dem minst tre gånger innan de gör vad de ska. Jag tror faktiskt det är ett barn/ungdoms beteende, inte specifikt för personer med bokstäver.
Förövrigt måste jag också sätta mig emot "pojkar vill vara med pappor" Är det inte en grov generalisering?
Mammann
Visst är det en grov generalisering Johanna. Jag generaliserar rätt mycket i den här bloggen. Men det är också min erfarenhet.
Jag har haft flera år med mina döttrar under deras uppväxt när de inte har pratat med sin pappa så mycket. När samtalet har tystnat då han kommit in i köket. Inte för att de inte älskade honom utan för att han var man och de var koncentrerade på att försöka bli kvinnor. Jag var deras förebild och den de försökte lära sig av.

Med pojken har jag varit lika ointressant som jag förut var intressant. Inte för att han inte älskar mig utan för att han försöker växa upp till en man. Han väljer ständigt sin pappas sällskap, det är pappan som är hans modell för hur han vill bli. Han är helt ointresserad av vad jag gör, hur jag tänker eller vad jag tycker om saker och ting.

Jag har sett likadana mönster hos många andra barn och familjer och jag tror att det är vanligt att det fungerar så här några år under uppväxten. Men det är klart att det är en generalisering också.

Det är tillåtet att kritisera mig och ifrågasätta mig. Var inte rädd för det, Johanna. Det finns massor av saker jag behöver lära mig. Du sitter säkert inne med reflektioner jag kan lära mig av.

Och vad latheten beträffar; jag tror också att det är ett allmänt beteende hos ungdomar och barn, men hos AC/DC-pojken är det normala ännu mer. Kanske inte upphöjt till tio, men i alla fall normalt i kubik. Det som har tagit en eftermiddag att ordna för mina andra barn, tar en vecka för pojken.

61. Samtal med illustratören

Publicerad: 2007-05-20
AC/DC-pojken vet att jag skriver om honom. Han ber aldrig att få läsa det jag skriver. I min värld är det lite konstigt. Jag menar, om nån skrev om mig så skulle jag kräva att få läsa varenda bokstav. Att få godkänna varenda ordval. Men han bryr sig inte. Inte ett ögonblick.

Han har inte velat läsa bloggen en enda gång. Det är därför jag kan berätta så öppet som jag gör. Jag vet att han inte läser. Eller, jag tror att jag vet. Han läser i alla fall inte nu.

Det finns en sak som oroar honom lite ibland, och det är det här med att jag kallar honom AC/DC-pojken. Han är ju hiphopare. Det vore förödande för hans image om någon på allvar börjar tro att han skulle gilla AC/DC. Eller ens lyssna på hårdrock. Alla andra i familjen gillar hårdrock i rätt sammanhang, han gör det absolut inte! Men jag brukar övertyga honom om att det inte är någon större risk att Sverige skulle få för sig att bloggen heter som den heter för att AC/DC är hans favoritband.

Jag visar honom alltid när någon av er läsare ber mig hälsa honom, då läser han precis det, och blir glad. Men han läser aldrig vidare. Han gör faktiskt inte det. På något sätt litar han fullständigt på mig. Han vet att jag skriver om honom, och han förutsätter att han inte behöver kolla det, för han är hundra-procentigt säker på att allt jag gör är till hans bästa. Det är hans erfarenhet och sanning. Om jag agerar i hans liv är det kanske inte alltid bekvämt, men det är alltid i hans favör. Det är ett oerhört stort förtroende, som jag är absolut tvungen att leva upp till.

Men nu har ni och andra omkring mig börjat prata förlag. Väckt tanken att redigera bloggen och förädla den till bok. Jag har ju inte lyckat skapa mig en chans att få prova min yrkesutbildning som journalist. Jag har en lång och dyr högskoleutbildning som inte har lett till någonting. Ännu. Att skicka bloggen till ett bokförlag och kanske få den utgiven är givetvis en lockande tanke för mig. Väldigt lockande. Men innan jag ens provar måste jag få godkänt av AC/DC-pojken.

Vi håller på att renovera vår trädgård på landet. Hela familjen gräver och hackar. Flyttar jord och stenar från ett hörn till ett annat. Sår, planterar och skapar små "rum", helt enligt trädgårdstidningarnas senaste trend. Det är ganska roligt när man jobbar tillsammans.

I morse låg jag på knä och drog upp nässlor. Nässelrötter långa som vinternätter. Meter efter meter av nässelrötter i något som en gång varit en stor gräsmatta på tomten. Det är ganska lätt nu innan själva nässlorna börjat bli stora. Rötterna ligger i ytan och är bara att repa upp.

AC/DC-pojken kom och satte sig och tittade på en stund. När alla jobbar tillsammans i vår familj, då är han ytterst sällan med. Han går från den ena till den andra och håller sig undan. Gör så lite som möjligt. På en direkt fråga kan han kanske tänka sig att flytta en sten eller hämta en spade, men han ingår aldrig i något som helst projekt. Kanske är han lite lat, men mest undviker han att göra fel. Tror i alla fall jag. Han har en sorts strategi. Om han inte försöker så misslyckas han inte heller. Fast vi brukar bli lika irriterade över att han inte hjälper till, som över att han misslyckas. Hur orättvist är inte det?

I alla fall. När han satt där i gräsmattan, på min tröja, såg jag mitt tillfälle att be honom om lov. Tillstånd till att prova på att göra bok.
- Du vet att jag skriver om dig, började jag lite försiktigt.
- Mmmm.
- Det är ganska många som läser det.
- Jag gillar inte när du pratar om mig, sa han och spände ögonen i mig.
- Du pratar om mig med folk som jag inte känner. Det gillar inte jag!

Vi fick leta lite i minnet innan vi hittade den situation han upplevt som kränkande. När jag pratade om honom. Jag bad naturligtvis om ursäkt. Och han godtog omedelbart ursäkten.
- Men när jag skriver är det jättemånga fler som du inte känner som kan läsa det jag berättar om dig.
- Du får inte skriva något dåligt, kom det med eftertryck.
- Jo, jag har skrivit om dåligt också. Om att det är svårt att vara du. Att det är svårt att vara din mamma. Det blir fel för dig, och att det blir fel för mig med.
- Och det blir fel för pappa, skriv det, krävde AC/DC-pojken.
- Visst, jag skriver lite om honom också.

Där satt min långe, vackre, lille son i gräset. Vårsolen värmde inte, men han hade bara hiphoplinne och säckiga jeans där han satt på min jordiga gamla fleacetröja i nässelsnåret. Hur cool som helst. Han tänkte på vad jag sagt. Ville förstå omfattningen. Försökte se innebörden av det jag berättade för honom framför sig.

- Är det jättemånga som läser din blogg? kom det efter en lång tankepaus.
- Ja, jättemånga som är som vi. Både barnen och mammorna, och kanske en och annan fröken också, svarade jag.
Inte för att jag vet det, men för att jag tror att det är så.
- Dom kan behöva lära sig hur jag tänker, konstaterade AC/DC-pojken.
- Men vad skulle du tycka om det blev en bok istället? En bok om dig och mig, som man kan köpa i affären.
- Jag kan göra bilderna, svarade han med ett stort leende.
- Tänk nu på det här, sa jag. Skulle du gilla att det fanns en bok om dig i affären i centrum? Som vem som helst av alla du känner kan läsa. Tänk på det ordentligt innan du bestämmer vad du tycker.
- Om jag gör bilderna, får jag betalt då, undrade AC/DC-pojken.
- Bara säg vad jag ska rita, så gör jag en bild. Det behöver inte bli så dyrt, försäkrade han mig med huvudet på sned.

Och jag insåg hur perfekt det vore med AC/DC-pojkens häftiga teckningar till min text. Bättre kombination kan man inte hitta. Fast jag undrar fortfarande över hur det skulle kunna bli om han träffar en tjej nån dag, som han blir förtjust i, som har läst om honom i en bok som hans mamma har skrivit. Då kanske han kommer att hata mig.

Det är en balansgång. Men jag har inte bestämt mig än.
Annelie
Jag tror aldrig att han skulle kunna hata dig för det du skriver. Du skriver allvarligt, fast på ett öppenhjärtigt, humoristiskt, ärligt sätt. Det är aldrig fel. Du lämnar inte ut någon. Du skriver det som är relevant. Inte en enda gång har jag tänkt att "oj, vad konstig hon är, hon kan visst skriva vad som helst om sitt barn", eller något liknande. Nä, du har en stor känsla för vad som är etiskt riktigt, och går en väl avvägd balansgång för vad som passar att skriva och inte!
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Om jag vore en sån tjej skulle jag nog inte tänka något negativt om det; att ha läst en bok om min kille...dock skulle t.ex. mitt ex aldrig ha velat det, men han var ju knappast någon bra kille. Jag tror att den tjej som tänker negativt om AC/DC och visar det för honom pga. det du skrivit inte är rätt slags tjej för honom.
Usch, detta var svårt...jag kan inte ens tänka mig in i din situation!! Men jag håller med Annelie; du skriver så himla bra och jag har heller aldrig tänkt något negativt om det du skriver. Så kör på boken, om han nu går med på det!! Jag blir den första som köper, om det inte blir alltför dyrt ;)
Sandra
Klart ni ska ge ut en bok, det här är ett ämne som alla borde få upp ögonen för. Jag själv blir nästan förvånad hur dåligt t.ex. bup har hjälpt er. Förutom några stavfel som jag upptäckt här och där under mitt läsande så skriver du utmärkt.
tioli @ pepparkaksklubben.com
Svårt. Ja, jag skulle verkligen vilja läsa din bok! Men nej, jag skulle inte vilja att det fanns en så utlämnande bok om mig. Även om det är positivt och kärleksfullt så blir det utlämnande... Samtidigt som det kan öka förståelsen, precis som AC/DC-pojken sa. Antar att det är hans beslut.
Karin @ www.karinstensdotter.blogspot.com
Jag tycker absolut att du ska pröva!
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Ja, inte en enda gång har det känts som att du lämnar ut honom faktiskt. Du tar ju fram så mycket av det som även är positivt med honom och hans liv. Kör på, vännen!!
Ge honom som vanligt en kram från mig.
Eirene

Hej! Jag fastnade för din blogg på en gång, efter första besöket så var jag fast! I går lade jag in en länk till dig på min egen blogg. Du skriver så fint och kärleksfullt om din pojke. Ditt dilemma förstår jag väldigt väl. Jag har liknande brottningskamp för varje blogginlägg, men då skriver jag förstås om många fler personer, barn och barnbarn... Det vore avskyvärt att känna att man lämnat ut någon. Min spontana tanke i dag när jag läste din blogg var nej, ge inte ut en bok. Han kanske inte vill ha det så när han blir vuxen. Men visst skulle dina ord förtjäna spridning och många behöver få den förståelsen som du har. Svårt! Lycka till!
Toni

Jag har läst igenom det du skrivit, och tidigare nämnde jag just den här biten, väldigt nyligen, om hur han känner inför att bli omskriven, och svaret var även då att han inte bryr sig så mycket. Huruvida faktumet att han inte bryr sig beror på att han är ett barn fortfarande och precis som du säger förlitar sig till ditt omdöme, eller om det beror på att han har ett annat förhållningssätt till den verklighet vi upplever är svårt att säga, det enda man med klarhet kan säga är väl att han inte delar samma syn eller perspektiv som du och jag? Det kom fram några glimtar av misstycke trots allt, ingen gillar "von oben" betraktelsen, objektifieringen, men huruvida den i längden är någonting han kommer hålla mot dig är ju svårt att säga. My point is, att även om du skriver med all välvilja, så är det väl som i alla andra frågor när barn är involverade, att man bör vänta tills de är kapabla och förstår nog till att ta ett väl avvägt beslut och förstår konsekvenserna (t ex som vid omskärelse av spädbarn, inget de själva kanske skulle valt, men som de kanske ändå lär sig leva med)... Han är ju ändå knappt en tonåring, ett barn i sinnet. Nåväl, det var min åsikt.
majsan67 @ majsan67.blogg.se
Klart att det är ett svårt beslut att ta nu, när han fortfarande är "liten". Man kan ju aldrig veta. Men jag tänker att när våra speciella barn blir vuxna så kommer dom att vara stolta över att vara just dom de är. Med vår hjälp kommer det att bli så.
Och om han träffar en tjej som inte vill ha honom för att hon läst om honom i en bok, ja den tjejen tänker jag kan se sig om efter någon annan, då är han värd någon bättre.
Jag önskar min kille hade haft dig som lärare i grundskolan, då hade han inte behövt särskolan nu. Tycker du gör ett kanonjobb.
mammann
Tack för att ni blir så engagerade!
Det blir nog som Tioli säger, det är pojken själv som får bes-tämma hur jag ska göra. Han måste formulera en vinnande slogan innan jag ens letar efter förlag.

Jag har tänkt mycket på vad Toni skriver. För mig är "von oben" ett nedlåtande och lite föraktfullt förhållningssätt som jag verkligen inte har. Det är bra att jag får reda på att jag kan uppfattas som att jag faktiskt har den attityden gentemot min son. För mig är det ju självklart att jag inte föraktar honom. Tvärt om, jag beundrar honom för att han orkar vara han på ett så kreativt och konstruktivt sätt som han gör.

Att jag skriver om honom på ett ganska distansierat sätt beror ju på att jag vill lämna ut honom så lite som möjligt. Det är ju egentligen jag själv som är texternas huvudperson. Det är mina åsikter och det jag lär mig om livet och om bokstavsbarnen som jag vill förmedla. Men jag är inte ute efter att objektifiera min egen unge.

Jag skulle i och för sig kunna redigera texterna i blogen och ta bort "Läskisk" och sånt som kan vara generande för honom just nu, så att ett eventuellt manus till en bok handlar renodlat om min situation. Fast jag vet inte. Han är mycket positiv till tanken på bok just nu.

Och du Sandra; trots många år som lärare är jag en kratta på stavning. Och det går inte att redigera texterna i efterhand på Sprayblog. Jag valde inte det bästa blogverktyget när jag lade mig på Spray, den saken är klar. Om jag vill rätta stavfel så måste jag radera inlägget och klistra in det igen. Det tar massa tid och är urbesvärligt, förutom att alla kommentarer försvinner också. Det vore inte alls lika mycket stavfel om man kunde gå in och rätta i efterhand, för jag hittar också stavfelen när jag kommer tillbaka till texten efter några dagar. Fast jag hoppas att ni står ut med mina stavfel.
Ha en skön helg. I morgon ska jag lägga ut en text igen.
Toni
Vill bara förtydliga att jag inte tror att du har ett föraktfullt eller nedlåtande synsätt på din son, det vore ju absurt. Dock så menar jag, som du säger, att gränsen blir otydlig och svårtolkad när man distansierar sig. Jag tycker om att du går igenom så mycket för att faktiskt komma till botten med många situationer och frågor du ställs inför, en hel del skulle nog ta den bekväma lösningen och inte orka bry sig.

62. Tack ska ni ha!

Publicerad: 2007-05-26
LSS-handläggaren har varit hemma hos oss när jag var på jobbet. Hon granskade AC/DC-pojkens pappa hemma i vårat kök. Hon synade pojkens hemmiljö och träffade själva pojken också. Resultatet blev att vi plötsligt ska få hjälp med våra omkostnader. Inte så mycket, men tillräckligt för att det ska kännas bra. Som ett sorts erkännande av samhället.

Det är inte så lätt att leva i alfabetslandet och nu får vi som en form av klapp på axeln av alla er andra, för det är ju vi tillsammans som är det samhälle som LSS-handläggaren representerar. Tack ska ni ha för det!

Direkt efter skolavslutningen ska AC/DC-pojken på scoutläger med sin älskade scoutfröken. Hon har ordnat så att han har allt han behöver för det äventyret. Till och med scoutskjorta har hon fixat, eftersom han har slarvat bort sin egen. Vi är lyckligt lottade som har henne i våra liv. Och sen ska sommarlovet dessutom innehålla ett läger till!!

Det är det bästa med LSS-beslutet, att AC/DC-pojken ska få åka på äventyrsläger. Det är ingen kollo, för det trodde ju inte BUP att han skulle klara. De vill skydda honom från misslyckanden på BUP och kollo är tydligen synonymt med misslyckanden. Men äventyrslägret är för bokstavsbarn och då kan han ju inte gärna misslyckas.

De som har lägret är specialiserade på AC/DC-barn. Så det är ett dyrt läger. Jättedyrt. Det betalar LSS-handläggaren. Tack ska ni ha för det, alla ni som är med och betalar! Fattar ni hur glada vi är för det här? För första gången ska AC/DC-pojken få uppleva saker på egen hand. Utan att vi är med och skyddar honom mot livet hela tiden.

Försiktigt börjar vi fantisera om att få tillfälle att göra något själva, pappan och jag. Bara vi. Få en chans att prata klart, gräla färdigt och bli sams samma kväll. Kanske hinna vara lite romantiska också. Åh, vad det skulle vara härligt. Åh, vad vi behöver det.

När pojken är på scoutlägret om några veckor ska vi leka "extrem homemakeover" här hemma. Vi ska bygga om hela hans rum utan att han vet om det. Ta bort allt barnsligt och skapa värsta tonårsrummet. Storasystrarna ska också hjälpa till.

Vi fick inte prova somnapiller, det tyckte de ju inte var nån bra idé´på BUP. Nu lägger sig pojken mycket senare men somnar lika sent. Han är vaken till tolv, halv ett, precis som han brukar. Han är lika trött på morgnarna som vanligt. Men eftersom det finns barn som har det värre får han stå ut med det. Så vi har börjat rita på en säng, systrarna och jag.

På tv bygger de ju allt möjligt konstigt till familjer som har extra behov, varför skulle inte vi kunna göra det också. Pojken har husets största rum, för det behöver han. Så det finns utrymme att göra nåt bra. Rummet ska bli lugnt och harmoniskt och ordnat. Han ska kunna skärma av sig och varva ned, så att han kanske kan somna lättare.

Vi har ritat en säng som blir som en sovalkov. Med väggar vid både huvudänden och fotänden, fast den står mitt på långväggen. Med tak över och lådor under. Kanske med gardiner för också. Som ett rum i rummet. Ett avgränsat bo där man kan känna sig trygg och vila. Den ska vi bygga. Med specialarrangerat överkast så att han kan bädda lätt och snyggt, själv.

Jag har tänkt att man kan fästa överkastet på nåt sätt längst in på sängens ena långsida, sen har man en rundstav i andra kanten på överkastet. Så lägger man upp rundstaven på krokar på väggen under natten. Och när man har slätat till täcket på morgonen så lyfter man bara ner rundstaven och låter överkastet hänga över sängkanten igen. Då blir det slätt av tyngden och är lättbäddat. Bra va?

Men vi har tänkt måla om och fixa snygga gardiner också. Bygga ett stort skrivbord och sätta upp bra hyllor och sånt. Fixa en extrastor garderob med lådor och hyllor för varenda strumpa. För att det ska bli lättare för honom att bli vuxen och ta vara på sina egna grejor. Han vill ju det. Han vill vara mogen och kunna ta vara på sig själv. Inte för att vi kräver det utan för att han vill vara självständig. Precis som alla andra ungdomsmänniskor.

Han åker på läger och då har vi fem dagar på oss, fem personer. Det blir tio arbetsdagar, två arbetsveckor. Och med det nya bidraget vi får har vi råd att köpa färg, ny säng, tyg och allt vi behöver för att det ska bli så fint som möjligt. Sen när han kommer hem så ska barnkammaren vara borta. Han ska öppna dörren till ett tonårsrum. Det ska bli så kul. Vi ska skrika "Move the bus" och sen ska han se alldeles häpen och glad ut i ansiktet.

Tack för det alla ni som är med och betalar!! Det är tur för oss att vi bor i Sverige. Även om det har varit hur krångligt som helst att få tillgång till det här bidraget, så lever vi ändå i ett land där det finns ett bidrag.

Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Det är bla för såna här saker som jag faktiskt älskar att betala skatt! Tänk att du och din man ska få vara helt själva...måste var helt underbart för er.
Nickan @ nickanpickan.blogg.se
Men en sådan underbar idé med överkastet, den ska jag härma!!!
Jeanette
Vilken jättebra ide! Å jag tror nog att jag också ska sno iden med överkastet... Men jag kan inte fatta att ni inte fått Melatonin!
Twisted Sister
Jag bara: jag vet vi bygger ett bo och du bara OK och jag bara: nej förresten då kan han inte bädda och du bara tänkte i typ en sekund och sen bara: men vi fixar en rundstav. Alltså hajja hur sjukt innovativa vi är! Vi är värsta grymma, heja oss.
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Åh vad härlig den där sängen låter...jag vill också ha en sovalkov!! Så skönt att ni får lite extra stöd, det gör att jag inte mår lika dåligt över att behöva betala skatt nu när jag räknas som vuxen ;)
Toni
Jag älskar Sverige av den här anledningen. Jag tror att man uppskattar det på ett helt annat sätt när man en gång åkt ambulans, dessutom. :D

63. Kommunikationsproblem

Publicerad: 2007-05-28
- Vilken är din favoritskådis, alla kategorier, frågar AC/DC-pojken.
- Vet inte, det beror väl på, svarar jag. Orkar inte tänka efter.
- Men om du får välja en svensk då. Väljer du Skarsgård, va?
envisas AC/DC-pojken.
- Kanske Meta Velander, det finns ju hur många som helst, gnäller jag till svar. Jag vill inte välja.
- Vilken är din favoriträtt, da?
- Det beror väl på vad man är sugen på, slingrar jag mig.
- Vilken är din favorithiphopare? Du måste välja en!

När man pratar med AC/DC-pojken översvämmas man av frågor. Värderingsfrågor som i alla fall jag inte har svar på alla gånger. Favoritfärg, favoritgodis, favoritmusik, favoritfågel, favoritfilm, favoritseriefigur, favoritbok. Listan kan bli hur lång som helst. Allt måste värderas och placeras på en skala. Det är jättejobbigt om man inte är på det humöret. Och det är aldrig jag.

Man kan få alternativfrågor också.
- Du äter ju inte kött, mamma, men om du var på en öde ö och det bara fanns kött, skulle du äta kött då, eller dö?
- Om du hade råd att köpa en ö under Öresundsbron, skulle du ha får där då? Om det inte var så mycket trafik omkring? Eller skulle du ha hönor?
Det vill han verkligen veta.

Det kan jag inte svara på, eftersom det verkligen är mycket trafik där och eftersom jag aldrig skulle ha råd att köpa nån av öarna under Öresundsbron. Hade jag råd att köpa en ö skulle jag väl hellre köpa en ö utan bro på. Dessutom. Och om jag skickar tillbaka frågan,
- Skulle du ha får? Då har han ingen aning om vad han skulle välja heller.
- Om skelettet vore gjort av plast, skulle det börja smälta då om man satt för nära elden och grillade, undrar han.
- Om hjulet inte hade varit uppfunnet, undrar vad man hade kommit på istället, filosoferar han.
- Varför sitter hjärtat på vänster sida och inte på höger, kan han fråga på fullt allvar.

Eller så ställer han frågor som är rent hypotetiska.
- Vet du vem Tim Burton är, mamma?
- Visst.
- Om han hade levt på 1500-talet, hade han varit större än Shakespeare då?
Hur ska man kunna svara på det?

- I går på Simsons, du vet vem Lisa är, säger AC/DC-pojken ivrigt.
- Ja, men hon finns inte, svarar jag lite snålt.
- Jag veeeet, men hon sa till Homer, fortsätter han fast han hör att jag inte vill prata om Simsons.

Förra veckan flanerade vi omkring på gatorna i Köpenhamn, AC/DC-pojken och jag. Vi köpte smørrebrød som vi gick på trottoaren och åt som de gör i New York. Kände oss internationella. Råkade titta i fönstren på en porrbutik och blev generade. Kollade konst, köpte skor, hade jättetrevligt tillsammans. Och hela tiden haglade frågorna runt öronen på mig.

- Nu får du sluta, fräste jag till slut. Om jag ska gå här och tänka efter och svara på allvar på alla dina konstiga frågor, då blir hela dagen bara jobbig. Jag orkar inte. Det känns ju som ett prov i skolan eller nåt om jag måste prestera intressanta svar på vad som helst som du plötsligt kommer på. Varför vill du veta vilken som är min favoritskådis? Vad ska du ha kunskapen om vem som är min favoritskådis till?
Det var surt, jag vet, sannerligen supersurt, men jag var verkligen riktigt trött på hans frågor.

- Vad pratar du om då? svarade han anklagande. Är den här snygg? Skulle jag passa i den? Åh, den var väl fin! Vad har du tänkt dig att jag ska svara på det?

Ja, det var en ordentlig kontring. Mina samtalsämnen ligger väl inte alldeles nära hans verklighet heller. Han försöker i alla fall konversera mej!
AC/DC-pojken vill ha trevligt med sin mamma hela tiden.
- Då är det väl ingen idé att vi pratar alls, konstaterar AC/DC-pojken.
- Jag kan inte prata om dina grejer, avslutar han sedan samtalet med besviken röst.

Men ni behöver inte vara oroliga. Det tog bara tjugo sekunder, så kom nästa fråga.
- Varför sitter hjärtat innanför revbenen när det blir så besvärligt att operera då? Det vore ju mer praktiskt om det satt utanför.
Vad finns det för intelligent svar på den frågan?
Naia
Hittade till din blogg för ett par veckor sen, och har sen dess både lusläst och bevakat den aktivt. Det är oerhört givande att få ta del av din vardag, dina reflektioner och din sons härliga personlighet!
Känner igen dessa tusen frågor så väl. Har en son på snart 9, under utredning för Asperger, och kan säga att det tog ett tag innan jag började upptäcka tjusningen med detta odrägliga beteendet "SS*.
Numera gillar jag det skarpt. Jag ser det som ett tydligt uttryck för att min son mår bra... trivs i sin omgivning och VILL inkludera mig i sin upplevelse. Detta uppskattar jag.
Dessutom, tycker jag att det oftast kan bli mycket intressanta diskussioner (vilket du säkert också vet) och att detta något udda kontaktsökandet är riktigt charmigt!
Vilket också var den bilden jag fick av AC/DC, när jag läste bloggen. Vilken härlig, klok charmör han är!
Tänk när han sen kan rikta ett sådant odelat intresse mot en tjej - vem kan motstå den sortens uppmärksamhet *ler*?
Hälsa AC/DC VARMT ifrån mig!
Magnus Eriksson @ socfa.livejournal.com
Underbart :) Killen är helt underbar. Jag jobbar lite inom psykiatri och gång på gång påminns man om att dessa människor kanske egentligen inte är störda eller sjuka, utan bara annorlunda. Om fler vore som dem vore jag handikappad och ha svårt att passa in i den världen. Kanske vore världen rentav en bättre plats då?
Toni
Gud vilken härlig kille, jag bara älskar såna samtal. Skicka honom till mig när du tröttnar. ;D (har inga bokstäver, men jag gillar det iaf) ;] Filosofi ftw. :]
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Jag håller med de andra, jag älskar också såna samtal! Fast min mamma blir lika irriterad som du blir ibland ;)
Monica @ http:\\\\mockenicka.blogspot.com
Hej Mammann!
Jag hittade hit igår kväll för första gången (inte sista).
Usch vad jag känner igen mig i så mycket, fastän jag har klarat mig från både arga föräldrar och oförstående lärare.
Jag ville egentligen bara tala om hur mycket jag uppskattar ditt öppna sätt att reflektera över dig, AC/DC-pojken och er familj.
Och så vill jag tala om att jag länkar till dig från min egen blogg.
Jag tittar in igen. Snart.
Varma hälsningar/Monica
Abby @ www.massage-guiden.se/ursprung/
Detta blev knepigt!
Linnea
Hittade länken till din blogg via ett inlägg på familjeliv.se, och det var banne mig bland det bästa jag läst i bloggväg. Tack för en fin läsupplevelse så här på söndagkvällen! Jag återkommer, måste ju få veta hur det går med allting!
mammann
Välkomna i gänget, Naia, Monica och Linnea. Vad glad jag är att ni hittade hit!

64. Det säger du nu!

Publicerad: 2007-06-04
Nu har jag gjort slut med BUP-människan! Det var riktigt läskigt.
Vi skulle ha nån sorts utvärdering här i veckan. Psykologen och socionomen skulle träffa oss föräldrar, utan AC/DC-pojke. Vi skulle prata om hur det gått under det här året. Och diskutera hur vi ska gå vidare.

Psykologen började prata. Han var eld och lågor och sa att AC/DC-pojken har gått från död till liv under bara en termin.
- Han har jobbat i sandlådan, och sandlådan ljuger aldrig, sa psykologen med eftertryck. Han var så rörd att han hade tårar i ögonen när han berättat klart.
Om jag förstod allting rätt så började AC/DC-pojken med att bygga krigshärdar med död och förintelse som tema, i vintras. Och nu i vår har han byggt små djurparker och trädgårdar. Det var härligt att höra psykologens berättelse. Han är varm och personligt engagerad.

Vi pratade om att psykologen som utredde vår pojke faktiskt inte ville ge oss den här möjligheten med samverkansklass och BUP-samtal, eftersom hon inte trodde att vi skulle klara av det. (se: Ingenting var klart)
- Tack för att ni stod på er! Han använder varenda terapitimme och han är verkligen värd den har möjligheten, sa psykologen då.

Sen tittade han på vår lilla späda och förskrämda BUP-människa. Nu var ordet hennes, Hon svävade ut direkt. Mest handlade det om hur duktiga vi har varit.
- Och ni har ju avstått från så mycket för att kunna ge er pojke det här. Speciellt mamman som har behövt vara kvar på jobbet och ändå alltid kommit hit.
Men då måste jag ju protestera.
- Jag har inte avstått på något duktigt sätt. Jag är jättearg för att jag har varit tvungen. När vi började fick jag veta att vi föräldrar skulle starta med att komma hit varje vecka, men i det långa loppet skulle det räcka bra om vi kom varannan vecka. Jag var helt inställd på att kunna vara med på mina personalmöten varannan vecka, men jag har ju inte fått det för dig. Jag har varit tvungen att komma hit. Inte har jag avstått frivilligt precis.

För så var det. Vi fick noga beskrivet att vi måste klara att komma dit varannan vecka, inte varje. För att pojken skulle ha tillträde till BUPterapi krävdes att han gick i samverkansklass. För att han skulle få gå i samverkansklass krävdes att vi föräldrar gick med på att gå i samtal vi också. Vi ville gärna jobba med våra föräldraroller på BUP. Men är man borta från precis varenda personalmöte på en skola, då har man förlorat alla chanser att påverka. Varenda beslut tas utan att man har en chans att uttrycka sin åsikt. Det blir ganska besvärligt i längden. Jag lovar.

- Personligen tycker jag att det här har varit ganska värdelöst, fortsatte jag sedan obarmhärtigt.
- Jag vet inte om det beror på mig eller vad det kan vara, men en enda gång med den socionom vi träffade förut gav mer än hela det här året av samtal. Kanske är det personkemi, men jag har inget utbyte alls av de här samtalen. Jag kommer bara inte igång.

BUP-människan rörde inte en min. Hon satte upp ett ansikte som var så orörligt som om det i själva verket bara var en gipsmask.
- Och det säger du nu, svarade hon med anklagande röst.
- Ja, det här är väl en utvärdering? Jag vände mig till psykologen för att få stöd.
- Jag måste ju ge det en chans. Tänkte att det skulle bli bättre med tiden. Men det är väl nu det är meningen att vi ska säga hur det har gått och vad vi tycker?

Jag försökte vara så öppen jag bara kunde. Tog på mig ansvaret. Sa att jag inte visste vad det egentligen handlar om istället för att säga att jag tycker hon är korkad. Påstod att känslan av förtroende bara inte infunnit sig, istället för att säga att vi tyckte hon kändes helt fel från första gången.
- Men det är ju meningslöst att komma hit och sitta av tiden, sa jag sen. Utan att det leder till någonting. Det är ju inte pojken hjälpt av. BUP-samtal är dyrbara erbjudanden som vi absolut inte vill sitta av utan att det händer något. Då kan tiden säkert användas bättre av nån annan.

Inte en min visade hon. Inte en höjning av ögonbrynen. Men hon vände sig till AC/DC-pojkens pappa.
- Vad tycker pappan om det här då? frågade hon.
Jo, det är sant. Det är inte min distanserade skrivning. Hon kallar oss för "mamman" och "pappan", konsekvent. Kanske är hon rädd att hon inte ska komma ihåg vad vi heter och säga fel. Men att bli tilltalad "mamman" av en terapeut är inget som ingjuter förtroende i mig. Även om jag kallar mig det själv.
- Jo, jag håller helt med, sa AC/DC-pojkens pappa. Du har väl inte lyckats trycka på de rätta knapparna. Så det har ju inte blivit mycket till samtal.

- Man ni vill ju inte jobba, fortsatte hon med en röst som riktigt dröp av anklagelser. Det har ju varit hur trögt som helst!
- Och det säger du nu, tänkte jag. Men det vågade jag inte säga.
Om hon nu faktiskt hade märkt att vi hade svårt att samarbeta med henne, då kunde hon väl ha tagit upp det med oss och försökt arbeta med det problemet. Det är väl i alla fall hon som är terapeuten. I stället sitter hon och tjatar om hur duktiga vi är, fast hon egentligen tänker att vi inte ens vill arbeta med våra föräldraproblem.
- Ja, vi skulle ju bestämma när vi ska börja igen i höst och så. Men det är väl ingen idé nu. Vi kommer väl aldrig mer att träffas, fortsatte hon sen. Med samma gipsansikte och samma bittra, anklagande röst.

Jag hade hoppats att hon skulle säga andra saker. Kanske sånt som:
- Vad tråkigt att ni inte känner förtroende för mig, men så kan det ju vara ibland. Då får vi försöka ordna det på nåt annat sätt.
Kanske hade hon kunnat säga att:
- Ja, jag har märkt att det har varit lite trögt. Vad bra att ni säger till så att vi kan göra något åt det. Så att det blir så bra som möjligt för pojken.
Istället säger hon att:
- Jag tror i alla fall att det har varit bra för pojken att ni har gått här hos mig. Era samtal med mig har varit betydelsefulla för att det har gått så mycket framåt för honom i vår.
Vi bara tittade på varandra. Kunde inte ens titta på henne. I mina öron lät det som:
- Om inte jag får bestämma är jag inte med!

Sen kom en lång harang om att ingen är tvungen att gå till BUP. Att BUP-samtal är dyrbara erbjudanden som man absolut inte ska sitta av utan att det händer något. Samverkansklass är ett "paket" som består även av föräldraterapi. Det är en viktig del som ingår. Men man ska naturligtvis inte behöva prata med någon som man inte har förtroende för. Och tvungen är man inte. Men det ingår faktiskt. Det var hundra motsägelser på två sekunder.
- Men det här måste vi ju ta upp i vår grupp, avslutade hon.
Då föreslog jag att vi ändå skulle komma nästa vecka, som är sista gången. För att få veta vad de kom fram till i gruppen. Så att vi ändå kunde besluta hur och när nästa termin ska börja. Och det tyckte psykologen var en bra idé.
- Så kan vi göra, det låter bra, sa han.
- Det kan vi absolut inte lova, snäste hon av honom. Vi kan inte lova att gruppen har tid att prata om det här. Visst kan det vara så att man hellre vill ha den terapeut som man är van vid, men vi kan inte lova att det här går att ordna. Rösten dröp av återhållen ilska.
- Nej, nej, jag ber om ursäkt för det, sa psykologen. Det kan vi ju inte lova.

Så nu vet vi inte vad som händer. Om hon kommer att träffa oss nästa vecka, eller om hon kommer att vägra. Tänk om de kastar ut AC/DC-pojken från hans skola. För att vi inte står ut med BUP-människan. Det kan de väl inte göra?

Mia @ trollskimmer.wordpress.com
Snubblade in här och fastnade. Har läst om er sons sömnproblem och kan mest bara nicka igenkännande men också längta tillbaka till tiden då min son faktiskt sov så mycket som 4-6 timmar/natt. Fast det är en annan historia och jag vill inte förringa er sons sömnproblem.
Blev väldigt konfunderad över terapeutens bemötande som inte alls var särskilt professionellt. Ryslig människa! Jag har också "gjort slut" genom årens lopp med ett par, i mina ögon, mindre förstående läkare och psykologer. Vi tillhörde under en kort tid BUP (pga medicinering) men där blev vi inte långvariga. Förståelsen för sonens behov var i det närmaste lika med noll.
Era planer för sonens rum, med nya tapeter och möbler låter fantastiskt! Det kan faktiskt hjälpa en hel del om man fixar till inredningen, så den går i lugnets tecken. Så lite impulser av tv och dator som möjligt har iaf hjälpt min son i perioder.
Har bokmärkt din blogg, så jag återkommer om jag får.
-mamma till 16 åring med autism, tourette syndrom & adhd
kim
DET HAR DOM INGEN RÄTT TILL! EFTERSOM DET ÄR EN SKOLANS mål att se till varje barns behov, jobba utifrån det, så kan dom inte förändra hans skolsituation. Även barnkonventionen för-bjuder detta. Jag jobbar med Ad/Hd barn i skolan, som är inte-grerade. Det funkar, men vi jobbar mycket i små grupper och i närliggande klass-rum. Skolan vet att dessa barn behöver mer stöd under skoldagen eftersom den sociala biten är så tuff. STÅ PÅ ER!
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Det tror jag inte att de kan...de kanske försöker, men jag tvivlar på att de har rätt till det! Jag mailade min lärare i psykosocialt arbete -som alltså är rätt insatt i sådana här saker- och berättade lite svagt om detta inlägg och dina funderingar. Hon tyckte till att börja med att det lät helt vanvettigt, och hon tvivlar också på att de kan kasta ut honom hur som helst.
Alltså: stå på er!!
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Men vilken fruktansvärt underlig människa! Var glad att det äntligen är slut. Och var stolt över dig själv att du faktiskt sa som det var, det kan vara svårt och jobbigt ibland.

65. Ett riktigt jobb.

Publicerad: 2007-06-06
- Kan du hjälpa till att bära ved?
Nej, så kan jag inte säga. Det är dömt att misslyckas.
- Pappa håller på och byter fasaden på gästhuset så att man ska kunna bo där och få upp värmen i vinter. Massor av brädor är ruttna och måste bort.
Så långt orkar AC/DC-pojken kanske lyssna i alla fall.
- Panelen måste bytas runt om hela huset, och vi som har travat ved mot gästhusgaveln!! Nu måste den ju bäras till vedboden så att vi kan ta bort de ruttna brädorna på gaveln också.
Han kommer att tycka uppriktigt synd om pappan, tror jag.
- Kan du hjälpa till att bära bort veden?
Nej, han kommer att säga att han skiter i våran gamla ved, och i gästhuset med för den delen.

- Vill du att vi ska vara på landet i jul, allesammans?
Ja, så kan man börja. Det vill han faktiskt att vi ska.
- Visst brukar det vara mysigt när vi är tillsammans hela familjen och eldar i spisen och har tända ljus överallt i julaftonsmörkret?
Jo, det köper han nog.
- Vi måste lägga in all ved i vedboden nu, om vi ska kunna ha det så mysigt i jul. Och pappa byter ju fasad på gästhuset, så han kan inte göra det.
- Gör det själv då, kommer AC/DC-pojken att svara på det.
- Jag gräver ner potatisen nu och sen måste jag hjälpa pappa med panelen. Det vore verkligen bra om du kunde ansvara för veden.
Nej, han gick inte med på det.
- Du, det här är ett riktigt jobb som vi verkligen behöver hjälp med. Inte ett hjälpa-till-uppdrag, utan ett riktigt arbete som behövs och är viktigt.
Äntligen huvudet på spiken!!!

AC/DC-pojken ställde sig vid vedtraven och kastade vedträn tvärs över vedbacken in genom vedbodens öppna dörr. En lång stund. Sen stod han och provade yxor mot vedkubben. Kastade yxor mot vedbodväggen för att se om han kunde få dem att fästa. Högg till några spjut och ett svärd.

Pappan och jag turades om att titta förbi.
- Oj, vad långt du har kommit. Det är ju bara hälften kvar nu. Vilken tur att du kunde hjälpa till med det här. Det behövs verkligen.
Då fick han ny fart ett tag.

Sen hörde vi ett klirr.
- MAMMAAA!
- Ja?
- Visst var fönstret till vedboden redan trasigt?
- Nej, det var det inte.
- Det var det visst det!
Det är lätt att missa en öppen dörr när man kastar vedträn.

Han missade dörren igen. Då gick jag dit och plockade bort det som var kvar av fönsterglaset, så att han kunde fortsätta att missa i lugn och ro.

Det tog nästan hela dagen att ta bort vedtraven. Varje gång han ledsnade gick vi dit och hjälpte honom lite tills han kom igång igen. Han ville kunna säga att han gjort hela jobbet själv, så det var inte bara positivt att vi kom och flyttade på vedträn.

Till slut blev det verkligen klart. Gästhusets gavel var helt fri från ved, och vedboden var knökfull. AC/DC-pojken fick massor av beröm. Han hade gjort ett riktigt bra jobb. Glad i hågen susade han iväg på egna äventyr i trädgården.
En timme senare kom han in i köket där vi stod och förberedde middagen.
- Vilken förbannad idiot är det som har ställt en rostig djävla skottkärra full med jord mitt i trädgården? undrade han surt.
- Det är inte bara jord. Dina systrar har sått den full av olika sorters ovanlig krasse som de har fått tag på. Svart krasse, röd krasse, gul, buskkrasse och slingerkrasse. Allt möjligt som vi aldrig har haft förut. Det kommer att bli jättefint sen, med krassen mot den där rostiga plåten. Vänta bara så ska du få se.
- Jag har i alla fall vält ut hela skiten, konstaterade AC/DC-pojken torrt.
- Neeej!
Hur duktig han än är så lyckas han på nåt sätt göra riktigt fel till slut i alla fall. Stackarn!

Saga
Neeeeeeeeeej!!!! Men åååååh! Det enda som jag faktiskt planterade har han vält ut nu? FAN.
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Hmm..va säger man. Jag hade nog oxå gjort lika. Hur skulle han kunna veta att det var nåt planterat i en skottkärra? :)
Kram
syster stor
Det var helt uppenbart att något var planterat i den (i våra ögon) fint patinerade skottkärran. Det växte i den, nämligen. Helt kört är det nu inte, flera av skotten blev räddade. Och vi kan sätta några nya.
Dessutom har Saga även planterat änglatrumpeter alldeles själv.
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Ödets ironi, eller vad säger man? Duktigt av honom att fixa veden i alla fall! =)

66. Konsekvenser

Publicerad: 2007-06-07
Föräldragruppen i min sexa ordnade grillkväll häromdagen. Med den numera obligatoriska brännbollen. Jag gillar verkligen inte brännboll, men det är alltid trevlig att grilla.

För att markera lite diskret att jag var med på min fritid, en vanlig vardagkväll i veckan är jag ju inte direkt schemalagd, så hade jag med mig AC/DC-pojken. Han har ju faktiskt gått i den här klassen en gång i tiden. Flera av barnen har storasyskon som går i samma klass som hans syster också. Så jag finner mig ganska väl tillrätta bland folket, både som förälder och som lärare.

Pojken tyckte det var jättekul att träffa gamla kompisar. Och de verkade tycka att det var riktigt roligt att träffa honom också. Han flöt in ganska bra i sammanhanget. Och det njöt jag av i stora drag.

- Var är den där knubbiga tjejen, vad hette hon nu? frågade han mig plötsligt.
- Jag vet inte vem du menar, svarade jag.
- Men hon som var så rund. Som jag knuffade ner från scenen så att hon gick sönder. Kommer du väl ihåg? sa AC/DC-pojken. Du tvingade mig att köpa choklad!

Ja, tänkt, det hade jag faktiskt glömt bort alldeles.
Det var nog i ettan. När jag hämtade pojken en kväll berättade fröknarna alldeles upprört att han hade skadat en klasskamrat så hemskt. Hon hade suttit på kanten av en scen som finns på skolgården och så hade han knuffat ner henne därifrån. Hon hade fallit så illa att hela smalbenet blev helt uppskrapat och det hade blött riktigt ordentligt. Hennes pappa hade varit tvungen att komma och hämta henne från fritis och ta henne till vård-centralen.

De var alldeles uppspelta fröknarna. Hade ju en katastrof att berätta om. En sensation. Den digniteten var det på informationen jag fick i alla fall. Det var värsta skandalen som skett. Inte för att de hade brustit i tillsyn av en pojke som inte klarade rastsituationer själv, utan för att den hemska ungen hade skadat en kamrat. På flit, trodde de, av ren ondska.

Det var jobbigt som bara den att bli mött på det sättet när man kom från arbetet. Jag var visserligen ganska van, men just den här dagen var det extra stor skandal. Fröknarna krävde liksom ordlöst att jag skulle agera på något sätt. Jag kände mig tvungen att göra dem nöjda genom att utföra bestraffningar och sånt. Fast jag egentligen bara hade lust att sälja ungen på Blocket! Och gå hem och grina.

Men det var på den tiden när jag fortfarande trodde att man kunde uppfostra AC/DC-pojken som man uppfostrar andra barn. Så i stället för att skälla och gå på tog jag med honom till centrum direkt från skolan. Vi gick in på Konsum och jag informerade honom om att han skulle köpa en blomma och en chokladask för sina egna pengar. Hela veckopengen skulle gå åt. Sen skulle vi åka hem till flickan han hade haft sönder. Han skulle ge henne blomma och choklad och be henne om ursäkt. Det var konsekvenserna av knuffen han utdelat tidigare på dagen.

Som jag minns det protesterade han inte en enda gång. Jag skällde inte alls utan var bara tydlig och bestämd.
- Så här gör man, helt enkelt!
Och då gjorde han det. Han köpte en liten miniros och en liten ask med chokladhjärtan. Sen åkte vi hem till hans klasskamrat. Han ringde på dörren och en stadig finsk pappa öppnade. Jag knuffade fram AC/DC-pojken i dörröppningen.

- Jag ska be om förlåt, mumlade han tyst och höll fram blomman.
Pappan såg helt förvirrad ut.
- För jag hade sönder hennes ben, förtydligade pojken.
Pappan ropade på den lilla klasskamraten som om möjligt blev ändå mer förvirrad. Hon begrep ju inte vad AC/DC-pojken plötsligt gjorde på hennes hallmatta.
- Här, jag fick köpa hela veckopengen till dig. Har du ont? sa AC/DC och tryckte chokladasken i handen på henne, tvärvände, gick ut i farstun och öppnade hissdörren.

Den stadige finske pappan tyckte att jag var alldeles för hård som tvingade av pojken hans veckopeng. Hans unge hade minsann också temperament och hon hade säkert provocerat fram den där knuffen, trodde han.
- Här ser du nåt modigt, sa han till sin dotter och pekade på AC/DC-pojken.
- Det är mycket modigt att stå för det man gör och be om ursäkt när man fattar att man har gjort fel. Det kan du gott lära dig också!

AC/DC-pojken fick massor av beröm, och tjejen var inte ett dugg arg, ledsen eller rädd. Hon stod där i hallen med ett enormt bandage över hela benet och tyckte att alltsammans var ganska utagerat. Och ett par dagar senare gav hennes pappa AC/DC-pojken 25 kronor.
- Säg ingenting till din mamma, men jag tycker inte att du ska behöva köpa blommor till min unge för din veckopeng. Det räckte med att du sa förlåt, hade han sagt till AC/DC-pojken.

Jag minns nu att jag blev glad när pojken berättade det för mig. Den pappan var den förste av alla klagande föräldrar som tyckte att AC/DC-pojken var ok. Sen förblev han väl den ende också, men det visste jag ju inte då. Och nu hade jag glömt hela historien.

Det var meningen att konsekvenserna skulle lära pojken att agera på ett annat sätt, men han drog ju inte alls några slutsatser av sin "bestraffning". En vanlig unge hade kanske lärt sig av den upplevelsen. Att behöva stå så där på en helt främmande dörrmatta och be om ursäkt. Men en ovanlig unge som min låter sig inte påverkas på samma sätt.

Han kom i alla fall ihåg episoden. Nu ville han veta vem av alla tjejer det var. Hur hon ser ut i dag.
- Men hon står ju precis framför dig, sa jag. I randigt linne. Där!
- Shit, sa pojken. Vad snygg hon har blivit!

Mattias Ericson @ www.pooma.se
Vilken fin historia. Tårarna stiger upp i ögonen och det klumpar sig i halsen. Den pappan gjorde verkligen rätt. Han kan förstå ibland./Mattias
rosflickan @ tusenrosor.blogg.se
Vilken fin historia, jag blev alldeles glad av den =)
kram
mammann
Kram tillbaka rosflickan =)

67. Övertalig lärare

Publicerad: 2007-06-12
Häromdagen när vi satt och pratade vid middagsbordet berättade AC/DC-pojken plötsligt att hans lärare ska sluta! Så där helt apropå. Vi hade naturligtvis tusen följdfrågor och han blev jätteirriterad.
- Men vad fan, jag vet inte mer. Han sa att han skulle sluta, hur ska jag kunna veta varför?
- Nej, det är klart, sa jag, men berättade han inte nåt mer?
- Jag blir så irriterad, fräste pojken och lämnade bordet.

Nu är det ju så att han gillar sin lärare. Så den där irritationen kan mycket väl handla om att han är förbannad över själva det faktum att läraren ska sluta, inte om att vi undrar varför. Det är svårt att veta vad som är vad bland alla starka känslor när man är bokstavsbarn.

Vi visste att vi skulle ha ett utvärderingsmöte med skolan den här veckan i alla fall, så att vi skulle kunna få veta alla detaljer. Vi behövde inte pressa information ur pojken alls. Men det var svårt att behärska sig, det var det verkligen.

Det har gått så bra för pojken den här terminen. Och för hela den lilla klass han går i. Från att ha varit tidernas oroshärd i höstas har de gått till en ganska fungerande liten grupp. När vi plockade hem vår pojke från skolan i november satt han inlåst i ett rum för att han inte skulle få stryk. Då krävdes en lärare per pojke. Det gick helt enkelt inte att undervisa dem i samma rum. De var alltid separerade. Och nu. Nu sitter de tillsammans och jobbar stenhårt. Lärarna börjar prata om att ta in ett par elever till i klassen, för de känner sig överbemannade!

I januari började den nye läraren. Det har gått en hel termin, men han är fortfarande den nye läraren. Han är outbildad också. Stor, trygg och omtyckt, men har inte den specialkompetens som samverkansklassen ska erbjuda. I höst kommer alla pojkarna i klassen att gå i högstadiet också. Den andra läraren i gruppen är förskollärare. Så kompetensen behövs, det gör den ju verkligen. Men vem som helst kan förstå att det känns osäkert. För AC/DC-pojken och oss.

Det har hänt så himla mycket under vårterminen. Kompetens eller inte, den här läraren har varit med när allt positivt har hänt. Han har spelat en roll. Det går inte att komma ifrån.
- Kommunen har som policy att det inte ska arbeta någon i skolan som inte har utbildning, sa AC/DC-pojkens rektor på utvärderingsmötet.
- Det sitter en kvinna på en skola i en annan kommundel här. Hon har specialpedagogutbildning, och hon är övertalig.

Ja, det fattar ju jag också att det är en bra princip från kommunen. Både fackligt och pedagogiskt och på precis alla sätt. Men den där övertaliga kvinnan, hon har aldrig jobbat på högstadiet, och faktiskt aldrig någonsin med AC/DC-pojkar.
- Hon säger att hon tycker att det låter intressant, berättade rektorn.
Men jag kände mig inte lugnare för det. Hon har inte valt det här. Hon är övertalig och har blivit hänvisad det här jobbet, eller ingenting...

På allehanda sätt känns det exakt som i fjol. Övertalig lärare som inte vill, men är tvungen. Det var ju så det var. Och nu är det likadant. En sommar som vi ska hänga i luften och sprattla med benen, utan att ha en aning om hur det blir.

Det är två skoldagar kvar nu, men ingenting är klart. Hon, den övertaliga, skulle hälsa på i samverkansklassen, hon skulle bestämma sig. Allting innan lovet, var det sagt. Men det är ju redan för sent. Lovet börjar på torsdag och ingen övertalig har gjort något besök. Ingenting är bestämt. Det känns så himla bekant, på nåt sätt.

Jo, det är en bra princip. Jag gillar folk med specialkompetens. Men de måste vilja sina jobb. Man kan inte jobba med AC/DC-pojkar om man inte vill det. Om man inte har valt det.

Allting var äntligen så tryggt och fint och bra, och nu känns det bara vingligt och skakigt och osäkert. Igen.

Monica @ http:\\\\mockenicka.blogspot.com
Usch Usch Usch! Det blir sån ångest av sånt där! Att gå och vänta och vänta. Det är vår lott på något vis - väntandet!
- Vi får avvakta och se!
Ja, men just vi kan inte avvakta och se utan måste ha konkreta besked att ge våra barn. Jag lider med er, och förstår varför AC/DC-pojken fräser!
rosflickan @ tusenrosor.blogg.se
Usch, vad jobbigt... min mamma hade samma problem en gång på dagis för sju-åtta år sedan. Hon var den enda barnen tyckte om, den enda som kunde hjälpa "problempojken". Hon hade lärt honom att prata ordentligt (han var 4 år), att gå, att vara social... i princip allt som han inte kunde innan hon kom. Så blev hon ersatt av någon med specialkompetens, och när vi träffade pojken ett halvår senare hade allt gått tillbaka. Den där special-läraren var inte värd fem öre.
Det jag vill komma till är: kan inget göras? Om läraren själv vill jobba kvar så måste det ju gå att ordna... eller? Jag hoppas det för AC/DC:s skull!
Medical Child
Min gissning utifrån egna erfarenheter är att han helt enkelt känner att sitt behov för att uttrycka sig blir kränkt när han direkt blir attackerad med frågor som han knappast kan veta svaret till.

68. Vattkoppor för livet

Publicerad: 2007-06-13
Även om vi har en och annan bokstav lite till mans, ja, jag hävdar att det nästan inte finns några människor som är helt bokstavsfria, så kan vi ändå inte fatta hur det är att verkligen leva i bokstavslandet. Vi ser det ju bara utifrån.

Jag vet saker som jag har läst. Jag vet saker som jag har förstått av att leva med min son och genom att arbeta med andra människors snurriga barn, men jag vet bara det jag ser. Jag har aldrig upplevt. Den viktigaste dimensionen fattas. Jag kan aldrig någonsin göra anspråk på att faktiskt förstå vad det handlar om. Jag vet att AC/DC-pojken tolkar verkligheten annorlunda. Jag vet att han är socialt närsynt så till den milda grad att han är mer eller mindre blind ibland. Men jag vet ju ingenting om hur det är att ha det så.

Jag har sett också andra barn missförstå sin omvärld, feltolka allt som går att feltolka, och bli totalt frustrerade. Jag kan fatta det när jag ser det, men jag har ingen aning om hur det känns.

Jag har sett barn snurra i väg, helt utan egen förmåga att kunna landa igen. Totalt utan möjlighet att samla ihop sig själva till koncentration och behärskning. Men åter igen, jag har sett det. Även om jag har känt igen det och förstått vad det handlat om, så har jag aldrig upplevt känslan. Jag vet ingenting om hur det är att inte kunna hejda sig. Jag har ingen aning om hur det är att fastna! Fast nu har jag fått ett litet, litet hum.

Tidigare i vår hade AC/DC-pojken vattkoppor. Det är en hemskt besvärlig barnsjukdom. Vi brukar ta våra bäbisar och rusa iväg till närmaste bekant som har vattkoppor, för att vara av med det. En gång för alla. Men AC/DC-pojken har ju dessutom handikappet att vara yngst i familjen. Alla vi andra har redan gjort allting, vet redan allt, har redan hört, sett, ja, ni fattar. Det kan inte vara kul, men så är det när man är yngst.

I påskas hade vi kompisar hemma som hade en mycket prickig femåring med sig. Vi reagerade inte så mycket på det eftersom vattkoppor passerat genom familjen åtskilliga gånger förut. Ingen hade riktigt pejl på att pojken faktiskt inte har haft en chans att klara av sina vattkoppor. Eftersom alla andra redan haft det.

Dagen efter vernissagen i april var AC/DC-pojken in i döden trött. Inte så konstigt tänkte vi, efter den intensiva helgen. Men så kollade jag på hans rygg. Där var det prickigt! Mycket prickigt!! Prickar som jag kände igen rätt väl.

Vi hade en pojke som var ordentligt sjuk. Hög feber och många prickar. När jag kom hem från jobbet på andra dagen efter vernissagehelgen hade AC/DC-pojken kliat sig med besked.
- Du får vara försiktig med de där kopporna du har i ansiktet, sa jag.
- Va, sa AC/DC-pojken med febrig röst.
- Om man kliar sönder vattkoppor blir det lätt fula ärr, förklarade jag. Titta här mellan mina ögonbryn! Ser du att det är som en grop i huden?
Ja, det såg han tydligt.
- Där hade jag en vattkoppa som jag kliade sönder när jag var sju år, berättade jag. Om man kliar sönder sina vattkoppor riskerar man att få ärr som syns resten av livet.

Och vet ni vad, sen fastnade AC/DC-pojken. Han fastnade till hundra procent, i att inte klia!

Han var jättesjuk i två veckor. Hade hundrafjorton vattkoppor i ansiktet, räknat från tinning till tinning. Och han kliade sig inte. Inte en enda gång. Aldrig. Han fastnade totalt i tanken på missbildande ärr i ansiktet. Så till den milda grad att all energi han hade att uppbringa användes till att fortsätta sitta fast!

Jag vet hur det känns med ett ynka litet myggbett. Jag förstår det, för jag har upplevt det. Jag vet också att vattkoppor är myggbett upphöjt till hundra. För det har jag också upplevt. Och när jag såg min son fastna i tanken på att inte klia sig, då fick jag ett hum. Ett hum om vilka krafter det handlar om när han fastnar. En aning om vilken energi det krävs att ha AC/DC.

Varje dag bad han mig syna hans koppor. Kontrollera och avgöra om han skulle få livslånga avtryck i ansiktet. Och på hela kroppen. Varje dag. Han kliade sig inte en enda gång. En hel period av vattkoppor utan att klia sönder någon enda koppa! Det borde inte vara möjligt. Jag hade aldrig klarat den bravaden.

Det var första gången jag verkligen insåg hur det måste vara att vara han. Att kunna fastna är en fantastisk kraft. Det är en möjlighet att målinrikta energi vi andra inte har. En styrka i realiteten, inte en svaghet. En förmåga som bokstavsbarnen besitter. Så stark att vi andra knappt kan tänka oss den.

Men jag kan föreställa mig att det är den sorts kraft som skapade Einsteins genialitet, Da Vincis, Dalis, Edisons, Strindbergs, John Lennons. En förmåga att fokusera som gör att vissa människor kan passera alla oss andra och bli genier.

Nej, jag kan inte påstå att de var bokstavsbarn allesammans. Men jag tänker att det inte räcker med en fantastisk begåvning för att bli geni, att man behöver den där enormt starka driften att föra sitt arbete vidare. Att man behöver kunna fastna för att nå de riktigt stora resultaten, vad man än gör.

Jag tycker inte att jag är så tokig själv. Jag anser att jag är ganska skärpt, men så skärpt kan jag aldrig, aldrig bli. Så målinriktad att jag kan leva genom vattkoppor utan att klia mig. Det är viljestyrka, motivation och ren energi. Använder man det rätt kan man bli precis vad man vill och komma precis vart som helst. Då är AC/DC inte ett handikapp utan en talang för livet.

Number one daughter
Jag hade vattkoppor hela sportlovet i ettan. Det var inte heller så himla skojigt!
rosflickan @ tusenrosor.blogg.se
Usch, vattkoppor kliar :S
Kram =)

69. Renovering

Publicerad: 2007-06-20
I lördags morse åkte AC/DC-pojken på scoutläger. Då började arbetslägret hemma hos oss. Fem dagar hade vi på oss att renovera hans rum innan han kom tillbaka. Extreme Home Makeover i bokstavslandet. Ut med barnkammaren, in med tonårsrummet.

Det är inte klokt vilken tid det tar att måla om. Ja, vi har ju inte bara målat förståss. Först tömde vi rummet, det tog också tid. Många beslut var det också om vad vi skulle våga slänga eller ge bort. Och vad han skulle bli helt tokig om vi gjort oss av med. Sen skulle vi ha någon stans att ställa allting som vi sparade. Inga enkla grejor ska jag säga er.

Sen spacklade vi. Det ser så lätt ut när de gör det på tv, men det tar tid. Och det ska dessutom torka. Därefter ska man slipa, och sen spackla igen. Flera gånger, om och om igen. Ifall man vill att det ska bli riktigt bra. Vet man att man bara har fem dagar på sig blir man stressad när det aldrig torkar. För man vet ju hur mycket man har kvar att göra innan allt är klart.

Efter spacklingen ska väggarna rollas. Flera gånger. Det måste förståss också torka emellan varven. Alla AC/DC-pojkens systrar har spacklat och slipat och målat, om och om igen. Medan vi föräldrar har tillbringat dagarna på IKEA, Bauhaus och andra sådana institutioner. Askos outlet till exempel. Hur bra inköpslista man än har måste man ändå åka tillbaka gång på gång. Det kommer alltid fram behov som man inte hade en aning om från början. Man upptäcker nya saker man måste ha många gånger under resans gång. Och så fattas det vitala delar i byggsatserna från IKEA.

När alla väggar var färdigmålade la vi nytt golv. Klick-golv. Sånt som också ser enkelt ut på tv. Men när det slutar med en remsa på två centimeter, då blir man rätt trött. Det är inte så kul att stå och såga i klickgolv. Fast sånt får man stå ut med. I alla fall om man vill renovera för egen hand.

För några veckor sedan bad jag AC/DC-pojkens yngsta syster att hjälpa mig ta reda på hur han önskade sig att rummet skulle se ut. Vi ville ju att renoveringen skulle bli en överraskning, så jag kunde ju inte gärna fråga själv vad han ville att vi skulle göra. Jag använde syskonassistens.
- Mamma, jag vill måla om i mitt rum, sa hon då vid middagsbordet, systern.
- Nä, stopp nu! sa AC/DC-pojken, det är faktiskt min tur. Jag står först i kön om det är nån som ska få omgjort på rummet.
- Du vet ju inte ens hur du vill ha, sa syrran provokativt. Har du nån ritning på hur ditt rum ska se ut, kanske?
- Jag vill ha mörkgrönt överallt, i taket med. Och så vill jag ha graffiti, svarade AC/DC-pojken tvärsäkert.
Så då fick vi reda på det.

En annan syster har en kompis som målar graffiti. På riktigt. Han dekorerar tunnlar och tåg på nätterna, men har också konstnärlig utbildning. Nu blev han kontaktad. Vad skulle det kosta med en riktig väggmålning i AC/DC-pojkens rum? Storasysterns kompis ville inte ha betalt, han tyckte bara att det vore vansinnigt roligt att få lov att göra den där graffitimålningen. Började genast skissa på olika förslag.

Jag hade en väldigt tydlig vision hur jag ville att AC/DC-pojkens rum skulle bli. Hur vi skulle bygga en säng som skulle skänka honom både avskildhet och ro. Hur vi skulle bygga en arbetsplats som har rum både för kreativitet och koncentration. Och när jag har så genomtänkta visioner, då brukar jag driva min vilja tills det blir som jag har tänkt.

Ärligt talat, jag är inte så himla händig. Visst har jag både slipat, målat och skruvat ihop IKEA-möbler dygnet runt sista dagarna, men det är AC/DC-pojkens pappa som faktiskt konstruerar och bygger det jag har tänkt ut. Nu fick han mycket hjälp av dotterns sambo, det var bra. Men det skulle aldrig bli som jag planerat om det bara hängde på mig. Det är de som konkretiserar mina visioner.

Så det har byggts en bred säng i sprayfärgsångorna. Och ett skrivbord. Det har skruvats ihop nya garderober, och bokhyllor, och förvaringslådor. Alla har hjälpt till. Systrar, pojkvänner, grannar, alla har varit med. Sprungit upp och ned för trapporna med tunga lådor. Kört till sopstationen med tomma kartonger och färgburkar. Dammsugit upp slipdamm, satt på kaffet, hittat tumstocken, och sånt.

Ju flera kockar ju sämre soppa, har inte gällt för oss. Tvärt om. Vi har kompletterat varandra perfekt. Och jag fick till det självbäddande överkastet. Det blev precis så bra som jag tänkte. Snyggt också.

I dag skulle pojken komma hem. När vi upptäckte att det var dags att åka och hämta honom var ingenting klart. Ingen finish. Precis som det brukar vara på inredningsprogrammen på tv. Hysteriskt stressigt.

Den nya sängen var inte bäddad. Verktyg och skräp stod framme överallt i huset. Det fanns inga dörrknoppar på garderoberna, musikmaskinen var inte inkopplad. Någon hittade en omålad list och en halvmålad kant. Det fanns massor kvar att göra helt enkelt. Inte kuddar och levande ljus, men i alla fall.

Äldsta syrran fick åka och hämta honom vid scoutlokalen. Ta honom till Mc Donalds och låta honom bli mätt. Jättelångsamt. För att ge oss lite mer tid. Vi fick drygt en och en halv timme till, men hon kunde inte dra ut på det hur länge som helst. Till slut kom de ju hem i alla fall.

Vi hade gömt oss i hans rum allesammans. Stod med videokameran och väntade in honom. Han gick runt i huset och undrade var alla var. Hans syster försökte få upp honom på rummet, men han var inte så intresserad. Tänkte att vi säkert låg och sov och blev sur för det. Fräckt att bara fortsätta sova, när han just kom hem från ett läger. Efter en stunds letande efter familjen gick han i alla fall med på att gå upp på sitt rum. Och då stod vi där.

Han såg jätteförvånad ut.
- Shit! var den spontana kommentaren.
Sen sprang han fram till oss och kramade om hela gänget samtidigt.
- Hur har ni hunnit det här? frågade han om och om igen.
Han tackade och tackade och susade runt i rummet och hittade detalj efter detalj. Lyste som en sol och bara försökte förstå vad han var med om.

Sen dök närmaste grannarna upp. Alla ville se hur det blev. Beskåda en hel vägg med cool graffiti och gratulera AC/DC-pojken till det nya rummet. Och han var jätteduktig. Trevlig och avslappnad. Inte ett dugg uppskruvad. Bara log och svarade på frågor. Berättade om sitt scoutläger och trivdes i största allmänhet.

AC/DC-pojkens pappa bjöd grannarna på ett glas vitt vin i värmen. Alla satt kvar i det nya tonårsrummet och småpratade ganska länge. Så trivsamt blev det att vi vuxna tyckte det var trevligt att sitta där och umgås. Beskåda detaljer och finesser och förundras över att man kan hinna så mycket på mindre än en vecka.

När alla hade gått hem till sitt kom en av killarna på gatan och ringde på dörren. En gammal klasskompis som numera vill träffa pojken lite ibland. Det var ju helt perfekt timing att han kom precis nu. AC/DC-pojken hade sannerligen något att visa. Han föste in sin kompis på rummet med milt våld.
- Vad cool, har du vin! sa den lille kamraten.
Den kvarglömda bag-in-boxen som pappan bjudit grannarna på stod kvar på skrivbordet. Det var den som imponerade på en besökande trettonåring.

Men det spelar ingen roll. Vår pojke älskar sitt rum, sin nya säng, sin graffitivägg. Det blev precis som vi ville att det skulle bli. En sol strålar i hans ögon, det var vår målsättning.

rosflickan @ tusenrosor.blogg.se

Vad kul att han gillar det! :)
Jeanette
Oj....mina tårar rinner...Vilket engagemang! Å vilken lycka!!
Sara
Du har inga foton att lägga upp så vi får se hur bra det blev? =D Jag är så nyfiken på graffitimålningen.
tioli @ tioli88.blogspot.com
Ja, vi vill se bilder!
Molle @ molles-krypin.blogspot.com/
Tycker det är helt underbart att läsa det du skriver. Jobbar som pedagog i skolans värld och tycker det är jättenyttigt att få läsa om föräldraperspektivet i bokstavslandet.
Måste kännas underbart att han gillade sitt nya rum!
Definitivt nyfiken på hur det blev....
lilis @ www.lilis.blogg.se
Tack för att du skriver om din kille. Jag har en liten kille som är född i slutet av dec-01. Vi trodde han hade ADHD för han är aktiv och har svårt med impulser. Hans utredning visade att det inte var ADHD men att han är lite mer aktiv än andra barn.
Jag hoppas att ni skriver en bok någon gång då kommer jag vara bland dom första att köpa den.
Finns det bilder på hur rummet blev? Jag skall göra om min pojkes rum om 2 veckor (han och hans pappa skall till farmor och farfar i Dalarna). Jag lägger in bilder på min blogg www.lilis.blogg.se . Ha det bra kram lilis
Mia @ trollskimmer.wordpress.com
Gött mos, som de säger i götet!
Vad lyckat det blev för er och för gossen. Det är banne mig likadant varje gång när man renoverar -tiden tar slut och massor brukar vara ofärdigt. Fast det löste ni ju sa bra det också!
Må gott & trevlig midsommar! :-)
Monica @ mockenicka.blogspot.com
Vad härligt! Det blev fest av hans hemkomst! Vad han ska ha känt sig välkommen! Kramar i massor/Monica
Nadjuff @ junnarp.blogg.se
Gah! Tänk om mina föräldrar skulle kunna göra något sånt där för mig?! :O
Fast knappast, mamma har ont i sin axel så det finns inte, pappa är dålig på att avsluta det han börjat med, tex vårt badrum, inga skåp är ännu uppe en lampa hänger slö aktigt över spegeln, vårt vardagsrum har varit så där plastigt och grått i mer än ett år och det ända man skulle kunna göra i mitt rum är att måla om! xD Vad kul att han blev så glad! Det skulle jag också bli! :D
Ni jobba på bra! ;)
Lillasyster @ krullethelgonet.blogg.se
Vi är ju så bra!! :D Jag vill ha hans rum.. :(


inga kommentarer

  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump