mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

custom (222. En klassisk …): Indian metropoliscomix.co…
custom (218. Dubbla känsl…): Indian metropoliscomix.co…
Adrienne Bernardo… (Text 41-49 om AC/…): Kontakta Dr Sambo nu för …
Sabrina (Text 41-49 om AC/…): Ända sedan min man fick m…
ebba (Text 41-49 om AC/…): Jag vill vittna om en sta…
sham (221. Och snygg är…): og youtube . youtubeog.co…
Smithe372 (169. Sockertjuv.): Hello There. I found your…
CHELSIE (Text 41-49 om AC/…): Jag läste vittnesmål om e…
Gloria (Text 41-49 om AC/…): UNDERBAR: Wooow, jag är …
Saheed (Text 41-49 om AC/…): Måste se God dag Alla, j…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 75. Specialpedagogkon… | Home | 207. Hurra för Sparri… »

206. Skolundringar

15 12 09 - 10:31

Det tar en halvtimme att åka bil till AC/DC-pojkens skola. Det har inte påverkat oss så mycket hitintills, för han åker taxi fram och tillbaka varje dag. Men numera går han ju i 9c, och det ställer till. De samlar pengar till sin skolresa tillsammans. Det blir en segeltur på några dagar i juni och det tycker jag är ett jättebra alternativ. Inte så blodigt dyrt heller. Men alla måste sälja sju julkransar var för att dra in pengar till finansieringen.


Kransarna skulle hämtas hemma hos en klasskamrat en viss kväll. Det kunde ju inte vi. Taxin lämnar skolan halv tre och så är det med det. AC/DC-pojken kan inte direkt knalla förbi sina klasskompisar. Men det ordnade sig. En annan kille bar hans sju kransar till skolan morgonen efter. Och det var ganska fula kransar, tycker jag. Såna som ska hänga på dörren, lingonkransar. Det fanns med röda plastbär, med kanelstänger och torkade apelsinskivor, eller med hemska, guldiga rosetter. Lika förskräckligt fula allesammans. ”Hur ska det här gå” tänkte jag. För jag vet ju hur noga mina grannar är med det estetiska. De gör sånt där själva och skulle aldrig släpa nåt fult över tröskeln. Och det gäller för halva gatan.

Men jag behövde inte oroa mig. AC/DC-pojken har sina supporters. De två första kransarna köpte lärarna i samverkansklassen! Är det inte underbart? Sen köpte Stora Syster en, och keramikfröken köpte en. Grannarna på gatan köpte. Bara för att det var han som sålde. Och våra vänner köpte. Bara för att det var han som sålde. Han är inte ensam i världen. Varenda krans blev såld. Sen satt han där vid köksbordet och räknade pengar. Svor över att jag krävde att han skulle ta fram papper och penna och kontrollräkna ordentligt. Men summan blev riktig och sedlarna förpassades till ett kuvert och alltsammans skötte han själv. Nöjd och kapabel.

Men sen hade klasskamraterna undrat om han skulle komma. Och då blev det lite rörigt. Han kunde inte riktigt förmedla till oss vad det var han skulle komma på. Vi får inte så mycket information om vad som händer där borta, på en helt annan ort, i en helt annan kommun, där vi inte känner någon och inte hittar. Jo, men det var nån sorts Luciacup där olika klasser skulle tävla om bästa Luciatåg. 9C skulle uppträda med nåt Micael Jackson inspirerat Lucia-arrangemang. I torsdags. Kunde jag köra dit honom? Vid nio på kvällen.

Jag mailade majjen i samverkansklassen och undrade vad som var på gång. Han svarade som jag trodde, att det var samma gamla innebandy som det alltid är, på alla skolor. Som föräldrar och idrottsklubbar ordnar för att ungarna inte ska stå i centrum och supa. När jag jobbade på fritidsgården på 80-talet var jag med och arrangerade massor av Luciacuper.

- Jag sa ju det, det är innebandy, sa jag till AC/DC-pojken, på lördag. Lucia är nämligen på söndag.

- Det kan du väl inte veta. Jag går där. Det är min skola. Det är i kväll, och vi ska uppträda!

Vi kom fram till att vi inte gärna kan neka honom att vara med, nu när det äntligen är någon som vill inkludera honom. Så pappan erbjöd sig att köra dit honom klockan nio på torsdagen. Han var ju så övertygad, så det kanske var som han sa då. Men villkoret var att han tog sig hem själv, eftersom det inte skulle sluta förrän tolv. Det innebar att han måste åka buss till pendeltåget, ta pendeln sju stationer, byta pendel, åka två stationer till, och till sist ta buss hem från pendeltåget. Då drog han sig ur. Det blev alldeles för jobbigt. Så han valde att gå på scouterna istället.

Jag vet inte hur det var med alltihopa. Om det var i torsdags och vad det i så fall var som det var. Kankse får jag veta på lördag. För då är det julmarknad. 9C har ett bord, men det är inte skolans utan hela ortens julmarknad. Ska försöka hitta dit med honom en stund på dagen. Så att han får sälja sina egenhändigt gjorda, så kallade muffins. De ser eländiga ut, men han är stolt över sitt verk ändå. Med all rätt. Han försöker dra sitt strå till klassresestacken. 

Tänk om det finns nån liten pojke i 9c som skulle tycka att det var ok för AC/DC-pojken att följa med hem nån eftermiddag. Och sitta där och vänta på eventuella kvällsaktiviteter. Så att han slapp sätta sig i taxin för en gångs skull. Tänk om han kunde få bli bjuden på nån liten fest. Så där som man kan bli i nian. Om han kunde få vara med om att få ringa till sin morsa och säga att jag kommer inte hem, jag följer med Sebbe! Fast jag undrar om jag skulle våga säga ja, eller om jag kanske snarare skulle bli livrädd och förbjuda honom.

Jag menar, om det nu var nåt uppträdande i torsdags, då borde han ju ha följt med nån hem istället för att åka taxin. Nån som han borde ha haft sällskap med till uppträdandet sen. Ett vanligt barn hade väl kollat möjligheterna till ett sådant arrangemang. Eller? Men min pojke har inte en tanke på att man kan göra så. Att han skulle kunna vara välkommen. Till nån som inte är vän med hela hans familj. Det är svårt att hjälpa honom därborta. Där jag aldrig är. Hoppas att jag hittar nån annan mamma på lördag. Som jag kan fråga.


inga kommentarer

  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump