mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

generic (120. Annorlunda): What is viagraferx.com/ ,…
generic (122. Hälsning frå…): What is viagraferx.com/ ,…
pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 199. Stil eller ostil… | Home | 201. Godis eller bus »

200. Besviken mamma

29 10 09 - 19:36

Jag vet inte hur jag ska undvika att bli besviken hela tiden. Jag vet ju vilken unge jag har men jag blir lika besviken igen och igen och igen. Kanske är det fel på mig som inte inser att han aldrig kommer att klara av sitt liv. Han ljuger mig full och jag tror på honom. Jag är lite skeptisk då och då, men jag väljer så gott som alltid att tro på honom. Fast han aldrig slutar lura mig.

För en vecka sedan pratade vi om lovet som skulle komma. Hur han använt andra lov till att bara sova och sitta vid datorn. Isolerad och totalt stillasittande i en mörk källare.
- Nej, nej, nej, så kommer jag inte att göra, försäkrade AC/DC-pojken.
- Jag äter medicin nu, jag ska gå upp på morgnarna, åka till stan, gå i skogen, cykla och plugga lite.
Vilket jag svalde med hull och hår. Jag blev nästan lycklig för att han hade självinsikt och goda föresatser.

Nu sitter jag här och är gråtfärdig av besvikelse. I natt lade han sig halv fyra! I dag var han ensam hemma så ingen vet när han gick upp. Men jag gissar på efter två, eftersom han började ringa runt och fråga oss var vi var när klockan närmade sig tre. Ofta ringer han direkt när han vaknar, så jag frågade om han just hade gått upp.
- Nej, nej, nej, bedyrade han i telefonen, jag har varit uppe länge.
I måndags gick han upp vid halv ett, vet jag. I tisdags var ingen hemma, så ingen vet när han vaknade, och i går tvingade hans pappa upp honom vid elva. Han har varit på keramik och han har följt med sin pappa på en utställning, i övrigt har han suttit stilla i källaren framför datorn med en hög mackor bredvid. Och jag hatar mig själv för att han lyckades lura mig. Igen.

När höstterminen började ville AC/DC-pojken ha en ny dagbok. Han ville fortsätta sin utveckling och börja skriva varje kväll igen. Jag blev jätteglad. Visserligen kommer jag ihåg att han aldrig slutförde dagboken utan bara slet ut alla sidor som var kvar i den, men jag var beredd att förlåta det och gå vidare eftersom han visade prov på ambition och kunskap. Så det är klart att han fick en ny dagbok. Precis en sån han ville ha.

Nu sitter jag här och är gråtfärdig av besvikelse, för han har inte skrivit dagbok en enda dag. Han har kladdat i den. När jag frågase skulle han ha den att skriva låttexter i. Det finns säkert nån antydan till text i den också, men han har absolut inte skrivit en stund varje dag som han skulle. Jag hatar mig själv för att jag lät mig luras. Jag blev glad för att han verkade ha lärt sig något från i våras och nu känner jag mig så lurad.

Han lurade mig att han skulle simma en eller till och med två gånger i veckan. För att han verkligen behöver komma igång. För att han påstod att han hade begripit att han har alldeles för dålig kondition. Jag blev så glad för den insikten. Sen simmade han en enda gång. Besviken igen, alltså. Han har mycket sämre kondition än min 75-årige, storrökande gamle farsa. Fast han borde vara en stark och frisk femtonåring. Sanningen är att han är en svag och trött, stillasittande pösmunk som inte orkar någonting.

Han lurade mig att han skulle satsa på skolan. Det kanske han gör litegrann. Men läxorna blir bara halvfärdiga. Än så länge har han bara fått godkänt på ett och annat läxförhör. Inget prov har blivit godkänt. Bara delar av proven. Att sträcka sig efter ett väl godkänt skulle han väl aldrig få för sig. Ansträngning kommer absolut inte på fråga. Han hade målet att gå i en vanlig klass. Nu gör han det, så nu är han nöjd. Nöjd med att kunna vistas i samma rum som dem. Det handlar inte om att han har ambitionen att klara undervisningen. Det trodde jag. Min dumma åsna. Nu får jag sitta här och vara besviken. Medan han gör ett halvhjärtat utkast till att plugga, avbryter sig innan han är klar och sedan bara klarar att svara på några stycken frågor när det är prov.

Han lurade mig att han ville gå på Södra Latin. Jag blev så glad. Tog kontakt med huvudläraren för lilla bildklassen där, och lillasyster tog reda på hur arbetsproverna ska se ut om man vill komma in. Tillsammans informerade vi AC/DC-pojken om hur han skulle gå till väga. Vad han måste öva på och träna. Man kan ju inte söka bara på bra keramik. Nej, man behöver ett självporträtt, man behöver kunna visa att man har fattat det här med skuggor och ljus, och man måste kunna arbeta med flera material, både blyerts, akvarell och kanske även en tredje metod. Pojken hade över ett år på sig att förbereda sig. Jag köpte honom fina skissblock, massor av lösa papper och bra pennor. Det införskaffades pannå och oljefärger och alla gamla akvarell-lådor plockades fram ur gömmorna.

Nu hatar jag mig själv för att jag lät mig luras. Han är inte intresserad. Han prioriterar en idiotisk, hoppande gubbe på dataskärmen i alla lägen.
-Det räcker om du tecknar en halvtimme varje dag. En kvart på eftermiddagen och en kvart på kvällen, föreslog jag. Då hinner du träna upp dig så att det kanske räcker för att komma in på Södra Latin.
Pojken nickade och tog emot papper och färger. Sen har han sammanlagt gjort tre blyertsteckningar på ett och ett halvt år. Två där han har ritat av något och en där han har använt fri fantasi på samma sätt som han har gjort i varenda mattebok i hela sitt liv. Inte ett dugg utvecklande med andra ord.

Nu är det bara ett par månader kvar innan han ska söka till gymnasiet. Med arbetsprover han inte har. Han kommer alltså inte att komma in. Teckna var en av de saker som jag föreslog att han skulle använda lovet till. Vilket han ju inte gjorde. Och jag känner mig så himla besviken.

Jag kan inte låta bli att tro på honom. Jag kan inte låta bli att hoppas för honom. Jag kan alltså inte bli att göra illa mig på honom. I går tog jag reda på en massa om en internatskola utanför Västerås. Där kan man bo och få de ramar och den undervisning som jag tydligen inte klarar att ge honom. Det finns bara en gymnasielinje där, men det kan inte hjälpas. Jag kan ändå inte tro att min pojke kommer att kunna få något bra jobb när han blir vuxen. Jag orkar inte bli så besviken. Tänk om jag skulle önska honom en framtid som konstnär. Tänk vad förtvivlat besviken jag skulle bli när han ändå slutar som arbetslös, eller kanske i skyddad verkstad. För att han inte orkade ta sig igenom gymnasiet. För att det han är duktigast på i livet är att luras.

Han är inte korkad, så han fattar ju vad han gör. Han fattar att väljer sitt liv. Det är inte mina dåliga val som kommer att påverka hans framtid, det är hans dåliga val. För han väljer. Varje gång han sitter framför datorn till klockan halv fyra på morgonen så har han valt. Varje gång han avstår från att göra det jag har sagt att han borde, för att istället sitta still i källaren, har han valt. Och han vet det. Vad jag inte fattar är att han väljer att lura sin mamma.


sex kommentarer

Alla missbrukare ljuger och luras. Hur unga dom än är.
Om han drack alkohol, rökte hasch eller missbrukade andra droger - nog skulle du slå till bromsen med en gång?
Ta bort datorn!
Kram
Anna - 29 10 09 - 20:24

Jag skulle vilja säga att han är precis som vilken tonåring som helst. Sådär var både jag och mina vänner i den åldern, och vi hade inte ens ADHD att skylla på.

Jag som studerar för att arbeta med datorer är tacksam för de nätterna jag satt uppe till halv fyra, för de har hjälpt mig under hela min studietid, och även på gymnasiet då jag läste Samhällsvetenskaplig linje med kulturinriktning. Att lära sig att handskas med datorer är inget nackdel, precis som det inte är någon nackdel att ha sömnad eller matlagning som hobby. Ju bättre man bli på att hantera en dator, oavsett vilket yrke man väljer, så har man mycket större chans på dagens arbetsmarknad där det oftast krävs viss kunskap i datorhantering.

Det viktiga tror jag är att acceptera en utveckling i samhället, att neka ungdomar sina datortimmar gör att man nekar dem en plats i det här samhället på ett sätt, eftersom de allra flesta människor finns tillgängliga på nätet idag.

Självklart rättfärdigar inte det att han ljuger för dig, men som jag tolkar inlägget så är han en helt vanlig tonåring. Jag kanske inte har den erfarenheten av egna barn i den åldern (förutom min 13-åriga sparris- och AC/DC-bror), men jag kommer mycket väl ihåg de gångerna jag lovade mamma att börja städa mitt rum en gång i veckan eller att jag skulle plugga till provet i matte för att inte få IG i slutbetyg. Men det finns mer än ett exempel på hur såna här saker aldrig hände för mig. Så jag kan inte se något riktigt onormalt med hans beteende utifrån ditt inlägg. :)

Många kramar
Hannah (Webbadress) - 29 10 09 - 23:59

Kanske är det ganska normalt, men det hjälper ju inte. Jag blir precis lika besviken ändå. Det är inte normalt för mig att mina barn inte klarar att ta sig in på gymnasiet.
mammann - 30 10 09 - 07:25

Jag förstår att du är besviken. Min son luras också. Om precis vad som helst luras han. Om småsaker som det inte alls finns någon anledning till att luras om och om stora saker som kan leda till ren katastrof. Jag går på samma nit gång på gång. Vill ju så gärna tro på honom.

Han har tidigare inte haft några problem med att klara studierna, tvärtom. Nu har han av någon anledning valt att lura även lärarna och oss när det gäller skolarbetet. Han väljer att avsiktligt svara fel.

Min son tillbringar precis som AC/DC väldigt mycket tid framför datorn. Det är i princip det enda intresse han har. Det är många år kvar tills han ska börja gymnasiet men jag oroar mig redan. Hans lärare säger att min son kan klara vad som helst om han bara vill själv. Just nu vill han ingenting.

Kram till dig Ann!
Ann-Sofie () (Webbadress) - 30 10 09 - 10:26

Jag tror att det går upp och ner för de flesta med diagnoser. Min dotter har adhd + lite till. Jag blev så besviken när hon från att ha varit godkänd i alla ämnen plötsligt bara klarade några få. Det blev kanske inte som jag hoppats med gymnasiet, men hon går där och hon är mer motiverad än på högstadiet. Jag tänker att barn/ungdomar med adhd mognar senare än sina jämnåriga och att de kan behöva mer tid för att komma fram till vilka val de vill göra och att känna tillräcklig motivation. Även om de inte gör 'rätt' val från början så gör de förhoppningsvis det så småningom. För min dotter handlar det helt och hållet om motivation och jag har fått backa en hel del. Jag oroar mig också för framtiden. Jag hoppas verkligen att hon får ett jobb. För henne är det så att hon mår mycket dåligt om hon inte har något vettigt att göra och hon älskar att jobba. Däremot blir det även för henne för mycket dator och för lite motion. Vi får nöja oss med vanlig vardagsmotion och det har blivit bättre. Jag hoppas att du kan släppa din oro lite grand. Det kanske kan bli något med keramiken även om han inte kommer in på just det program som ni tänkt.
Maria - 31 10 09 - 13:29

Jag tror att Anna har rätt och Hanna har fel: Grabben sitter inte och programmerar, utan spelar. Det är inget han lär sig att "hantera en dator" på; kan man klicka sig runt i några spel och på Webben, så gör inte tiotusen timmar till av samma sak att man lärt sig något mer om allt man skulle kunna göra med datorn. Det är pretty much lika passiviserande som TV, utom att man riskerar att få musarm också.

Finns väl ingen naturlag som säger att ungar måste ha tillgång till dator? Så varför inte prova med att helt sonika ta bort den, åtminstone för ett tag? Då kanske han blir tvungen att fara och hälsa på kompisarna i stället, eller bjuda hem dem, om han verkligen vill umgås med dem.

Och funkar det inte, så kan du ju återställa datorprivilegiet. (Fast med lås på dörren till kontoret, som du eller pappa låser innan ni går och lägger er på kvällen.)

[Ja huga, det låter verkligen Kajsa Kavat, det här. Sorry, men jag är ju man -- se det som lösningsinriktat, bara. :-) ]
[Christian R. Conrad] - 12 11 09 - 14:14


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump