mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

generic (120. Annorlunda): What is viagraferx.com/ ,…
generic (122. Hälsning frå…): What is viagraferx.com/ ,…
pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Lärartankar 21-29 | Home | Lärartankar 40-51 »

Lärartankar 30-39

26 04 08 - 19:29

30. Pinsamt

Publicerad: 2007-05-12
Jag har varit på en femtioårsfest. Ni vet en sån fest där man betalar 400 kronor i förväg till en restaurang och sen får man förrätt, varmrätt och dessert. Och öl eller vin. Vi var runt hundra inbjudna till ett ställe nära centralstationen i Stockholm, med utsikt över Karlbergskanalen. Jättefint.

Jag kom dit med min 19åriga dotter. Och vi blev inte insläppta. Hon kunde nämligen inte legitimera sig. Det hjälpte inte att jag tog på mig allt ansvar. Som om det inte skulle vara tillåtet att gå på restaurang tillsammans med sina barn. Andra gäster som kom samtidigt med oss försökte också intyga att de visste hennes födelseår, men ingenting hjälpte.

Efter mycket dividerande med dörrvakten fick vi till sist komma in. Men vi måste lova att gå innan dansen började. Jag ringde min man, som inte kunde dyka upp förrän senare på kvällen och bad honom ta med sig hennes pass, så att vi skulle kunna stanna hela kvällen, som de andra gästerna. Sen var saken ur världen. Trodde jag.

Vi blev bordsplacerade, satte oss och serverades öl eller vin, allt efter tycke och smak. Innan förrätten kom in tog toastmastern till orda och hälsade oss välkomna. Halvvägs inne i talet dök restaurangchefen upp och tog över. Han meddelade att det fanns tre personer i sällskapet som inte legitimerat sig. Ingen av oss skulle få någon mat över huvud taget om inte alla tre omedelbart reste sig och lämnade tillbaka sin öl eller sitt vin i baren.

Min dotter, som alltså är nitton, och en generad flicka till, fick snällt lämna in sin dryck och kom tillbaka till bordet med varsin Cola. Den tredje flickan fick gå fram till bartendern och bevisa att hon tagit emot en Cola från början, eftersom hon faktiskt är minderårig. Kan ni tänka er så pinsamt för den som ordnat festen!!

Toastmastern var duktig, hon gav inte upp. Sakta men säkert lyckades hon bygga upp en glad stämning igen. Middagen blev jättetrevlig med många tal.

När maten avätits dundrade restaurangchefen in i sällskapet igen och upplyste ilsket att det inte skulle bli någon dans om inte de tre ungdomarna utan leg genast gick hem.

Det var bara att pallra sig iväg till ytterdörren för oss. Vi sa adjö till våra vänner och dem som ordnat festen, sen hämtade vi jackorna och gick och kissade lite. När vi kom till utgången visade det sig att en ilsket svärande personal letat efter oss på hela restaurangen. De andra flickorna hade gått med sina sällskap och de hade råkoll på att min dotter och jag var kvar.

Då var jag verkligen rätt trött på den arroganta behandlingen och hade bestämt mig för att gå hem. Hade ingen som helst lust att dansa längre. Men när pappan mötte i dörren med passet ville min dotter gå in och dansa. Dörrvakten släppte ytterst motvilligt in henne på festen igen. Sen försökte hon få tillbaka sin öl i baren, men det gick ju inte. De var bara oförskämda fast hon frågade efter en öl som vi faktiskt hade betalat för.

Ni har säkert sett igenom den här berättelsen. Naturligtvis var det inte någon 50års fest. Ingen restaurang skulle förstöra ett 50årskalas såhär. Ingen restaurangchef skulle avbryta mitt i ett tal, eller låta gästerna chavottera inför varandra. Ingen jubilar skulle någonsin acceptera en sån behandling.

Det var en studentfest. Allting annat är sant. Precis så pinsamt var det!

Det är nämligen så att ungdomars pengar duger lika bra som andra pengar. Men ungdomarna vill man egentligen slippa. Därför bemöter man dem som om de vore brottslingar allihopa.

Det är säkert fler restauranger som behandlar sina gäster så här när de har vit mössa på huvudet. Man förutsätter att de ska supa skallen av sig helt enkelt. Men om de inte står ut med ungdomar som gäster, då ska de inte erbjuda studentmiddagar. Och om de väljer att anordna studentmiddagar så måste de behandla varje betalande gäst med samma respekt. Tycker i alla fall jag.

Jag skulle vilja uppmana alla ungdomar att hålla sig på avstånd från restauranger i Stockholms city, med utsikt över kanalen. Undvik att ha er studentfest på en restaurang med tyskt namn som betyder källare-nånting! Om ni inte vill riskera att bli behandlade riktigt nedlåtande.

Z
Oj, så hemskt för din stackars lilla gullunge att hon blev utskämd på restaurangen för att HON inte hade leg med sig!! ALLA 18- och 19-åringar vet att de måste kunna visa leg för att komma in på restauranger/pubar som serverar alkohol. Så varför hade hon inte leg med sig från början? Jag slår vad om att restaurangägaren inte hade den minsta lust att riskera sitt utskänkningstillstånd för några tonåringars skull!!
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Z -eftersom det var just en STUDENTFEST är det nog rätt vanligt att de närvarande är ÖVER 18... Vilket restaurangen naturligtvis vet om. Vi ska inte ha någon studenfest på ett uteställe, lyckligtvis, men om vi hade haft det tvivlar jag på att något sånt här hade hänt. Dessutom har de som policy att kolla åldern på alla inbjudna i förväg då alkohol ska serveras i tiden runt studenten här i min stad... Synd att de inte kunde göra så hos er!
No 1 daughter
Självklart skulle hon ha haft leget med sig. Avsikten var hela tiden att hon skulle legitimera sig så fort som möjligt. Men man kan ha koll på det där med leget utan att bemöta sina gäster med den där fruktansvärt arroganta och otrevliga tonen de använde. Man avbryter inte en talare mitt under ett tal. Aldrig! Möjligen undantaget eldsvåda.
Det fånigaste i hela historien är att det är ett halvsunkigt
18-årsställe vars hela affärsidé är stupfulla tonåringar. Det är nu fem år sedan. Jag har fortfarande aldrig gått tillbaks.
//Storasyrran
mammann
Var lagom ironisk du z. Man får faktiskt gå på restaurang med utskänkningstillstånd i målsmans sällskap. Min dotter hade i allra högsta grad sin mamma med sig. Restaurangägaren riskerade inte sitt utskänkningstillstånd ett ögonblick. Det var jag som ansvarade för min dotter.
Josefina
Z- Nu är det ju så att det är tillåtet för alla att gå på restaurang i det här landet. Det är självklart inte olagligt att släppa in minderåriga på restauranger, varken med eller utan vuxet sällskap. Och alla restauranger, nattklubbar och pubar lyder under samma lag.
Ingen restaurang riskerar att förlora något utskänkningstillstånd på grund av att de släppt in varken 17åringar, 19åringar eller spädbarn. Minderåriga får till och med arbeta på krogen om de vill. Däremot är det olagligt att sälja alkohol till minderåriga och det är bartenderns ansvar att fråga efter leg. Allt de hade behövt göra var alltså att FÖLJA lagen och be sina gäster visa leg när de handlade.
Josefin
Hirsenkeller (eller hur det nu stavas..för jag antar att du syftade på det) är ett skitställe. Vakterna har behandlat mig och mina vänner mycket illa också, trots att vi var nyktra, men inte hörde vad de sa pga hög musik. Vakter överhuvudtaget i Sthlm C är såna otroligt arroganta maktmissbrukare. Din blogg är förresten helt underbar! Gripande, spännade och rolig också. Din berättelse om din son är otroligt viktig.
Z
Josefina - allt det du skriver är FEL. Kolla upp fakta nästa gång innan du uttalar dig! Är det FEM ÅR sedan det här hände!? Och ni ältar det fortfarande!! JÖSSES!! SKAFFA ER ETT LIV!!!!!!!
Josefina
Z Mina fakta kommer direkt från tillståndsmyndigheten och polisen. Jag antar att de vet vad de talar om eftersom det är de som bestämmer i de här frågorna. Varifrån kommer dina fakta?
mammann
Snälla z, jag ältar absolut ingenting. Men jag kommer aldrig att acceptera att vissa människor blir sämre behandlade än andra, vare sig det är ungdomar, AC/DC-pojkar, kvinnor, romer eller vad som helst. Tycker du att det är OK för en restaurangägare att behandla gäster på det sättet? Avbryta tal och så?
Jag la in texten här på blogen för att det är studentfest-tider just nu, så den är aktuell och kanske därför också intressant för någon att läsa. Men du behöver inte vara orolig, jag har ett liv. Ett väldigt innehållsrikt liv. Och det har säkert Josefina också, om det var henne du menade när du skrev "ni".
Sen undrar jag, varför är du så arg z? Är du arg på mig? Eller blir du bara arg av det jag skriver?

31. På busshållplatsen

Publicerad: 2007-05-14
Folk kommer uppför trappan från pendeltågen i en jämn ström. Här går två bussar som förortsmänniskorna kan ta från tåget ut till sina radhusområden. Två tredjedelar av dem som ställer sig i en välordnad kö är kvinnor. Många har tunga kassar i händerna, alla ser trötta ut.

Det är luttrade resenärer, vana att vänta, beredda att stå ut. Bussarna är oftast försenade här i slutet på linjen. Det är bara fem, sex hållplatser kvar. En ljus och doftande våreftermiddag som den här är ingenting mot de snålblåsta iskvällarna i slutet på november.

En bred asfaltsremsa skiljer busshållplatsens nya glaskur från den hårt trafikerade vägen. Bakom ligger ett tätt buskage. Bukettspirean har precis slagit ut. En svagt honungsliknande blomdoft blandar sig med avgaserna. Bakom buskaget passerar fjärrtågen med en sådan hastighet att vinddraget sliter i människorna i kön. Ett öronbedövande dån ackompanjerar. Ingen tittar.

Fyra tonårskillar står och snackar om sina festplaner inför helgen. De spottar mellan varje mening. Marken omkring dem är prickig av saliv. En ung mamma med treåring håller ordentlig distans till dem för att ungen inte ska få sina nya springskor fulla av deras kroppsavsöndringar. Hon säger inte åt dem att sluta dregla.

Det kommer hela tiden nya människor som köar längst staketet. Grannar som inte orkar prata med varandra, och grannar som avmätt hälsar och byter några artiga ord om den bristande sophämtningen eller den annalkande gemensamma städdagen.

Ibland kommer någon och passerar hela kön, tränger sig. Går in i väntkuren, granskar turlistan och står kvar där. Ingen säger nåt om det. Kanske bryr de sig inte om det, de ska inte åka så långt. Det brukar finnas sittplats åt alla.

Bussen kommer. Framdörren öppnas med ett pysande. En het pust sköljer in i väntkuren från diselmotorn och luften blir tjock av stinkande avgaser. Snabbt bryts kön upp. Hälften av människorna visar sitt kort eller sin mobilbiljett och kliver på.

Nästa buss kommer och ställer sig tätt bakom. Folk kliver av genom bakdörrarna, men ingen får gå på. Alla ser sig förvirrat omkring.

Jaha, det är förarbyte! En man i marinblå Swebusuniform kliver på därbak. Den första bussen går. Kön formerar sig snällt vid den andra och väntar på skiftet. Förarna där inne pratar lite. Den ene går av. Alla gör sig beredda att kliva på, men dörrarna öppnas inte nu heller. Tvärt om. Bussen kör iväg.

Cirka 30 personer, någon med barnvagn, många med matkassar ser rätt snopna ut. Sekunden därefter stannar bussen bredvid stolpen. Föraren vet att bussen är åtta minuter försenad, men han tar sig ändå tid att flytta hela kön 18 meter framåt innan han öppnar dörrarna för att låta oss kliva på.

Swebus har inte någon regel som säger att man måste släppa på passagerarna vid stolpen. Bussarna här går i halvtimmestrafik, så han måste inte lämna plats för nästa buss. Ingen vet vad han har för skäl att göra som han gör. Ingen ifrågasätter det heller. Väluppfostrade och uppgivna rättar sig alla efter vad han bestämmer.

Den säkert mycket yrkeskicklige, men inte så serviceinriktade chauffören kör iväg. Undrar hur många bokstäver han kan ha?

Kvar på den folktomma hållplatsen är ett par skräniga kråkor som rotar i papperskorgen och den lätta doften av blommande buskar.

32. Sex och samlevnad

Publicerad: 2007-06-19
Det är svårt det där med sexualkunskap. Man ska undervisa i det minst en period per stadium har jag för mig. Det blir ofta i tvåan, femman och åttan. I alla fall på de skolor jag har erfarenhet av. Det finns många skolmaterial, och ännu fler lektionsupplägg, men hur ambitiöst det än är, jag har aldrig hört någon enda människa säga att hon fått bra sexualkunskap i skolan.

Hur är det med dig? Kommer du ihåg vad du fick lära dig? Jag har verkligen ställt den frågan till i princip alla jag känner. Ingen har sagt något annat än att sexualkunskapen var usel. Kan inte låta bli att tycka att det är lite konstigt. Förutom att det är väldigt synd, alltså.

En gång jobbade jag på en skola där upplägget var en hel temadag. Alla åttorna gick runt till olika stationer under dagen och fick specialskräddade föreläsningar. Barnmorskan från ungdomsmottagningen hade en, som handlade om preventivmedel. Skolsköterskan hade en, som handlade om ren anatomi. En station handlade om samhällets syn på sex och den hölls av en kille och en tjej från RFSL. Och den sista stationen hade dramapedagogen, alltså jag, och där skulle vi snacka om känslor.

Vi tyckte att vi fick med allt, och vi var så himla nöjda med oss själva. Alla elever fick avsluta med att skriva en liten utvärdering av temadagen. De samlades in med stor förväntan av oss pedagoger. Vi trodde att vi skulle håva in beröm, men eleverna var ganska avmätta. De skrev att bögen var äcklig och att de redan kände till att det finns kondomer.

"Nu vet jag allt om herpes och äggstockar, men hur får man kontakt med en tjej? Jag har aldrig ens snackat med nån!" skrev en av killarna på sin utvärdering. När jag läste det kändes allt ganska misslyckat. Trots de höga ambitionerna.

Vi som planerade den där dagen, vi är ju vuxna människor. Vi har redan ett sexliv. Mer eller mindre regelbundet kanske, men ett sexliv i alla fall. Medan dem vi riktade oss till i de allra flesta fall inte hade varit i närheten av ett sexliv. De hade andra frågor, frågor som inte alls passade ihop med de svar vi serverade. Vi hade lagt oss på fel nivå helt enkelt.

Jag läste att klamydia och herpes ökar igen bland ungdomar. Trots att alla känner till att det finns kondomer. Snackade med några gymnasietjejer om det. De berättade att sexualkunskapen på gymnasiet är helt obefintlig. I femman och åttan får man veta allt om preventivmedel och då lär man sig inte rätt saker, för man har inga sexuella erfarenheter och är inte intresserad av att skydda sig. Men när de flesta börjar ha ett sexliv och informationen om preventivmedel skulle vara aktuell, är det upp till var och en att själv skaffa sig information. Det borde vara då både skolan och ungdomsmottagningen sätter in den stora informationskampanjen.

De där gymnasietjejerna berättade att kondomer har blivit så förknippade med könssjukdomarna de skyddar mot att det numera är rent oförskämt att be någon använda kondom. Det är som att påstå att den personen nog är smittad av något äckligt. P-piller, p-stavar och dagenefterpiller skyddar mot graviditet och kondomer skyddar mot ohygien och vårtor. Så det är en förolämpning mot tjejen om killen tar fram en kondom! Snacka om att informationen har gått i baklås.

Mina elever har tjatat jättemycket om sexualkunskap under våren. De är precis så intresserade som alla blir när puberteten sätter in som värst. Min kollega och jag bestämde att vi skulle ge dem det de bad om och uppenbarligen kände ett behov av. Vi pratade länge om hur vi skulle lägga oss på rätt nivå för sexor. Det är verkligen svårt att veta vad man gör. Så vi bad eleverna skriva sina frågor på anonyma lappar under en veckas tid. Då skulle vi få reda på vad de undrade och vad vi skulle prata om.

Det var ju bra tänkt, men jag fick inte in några lappar. En där det stod: Är det jobbigt att ha sex, blir man svettig? Och det var ju inte mycket att bygga på.

Vi löste det så att vi läste högt ur en bok. Ett par riktigt sexiga kapitel där två tretton/fjortonåringar ägnar sig åt avancerat hångel. De genomför inget samlag, men de gör allt det man börjar med. Det var knäpptyst när jag läste, fast jag läste i 40 minuter. Ingen enda tappade koncentrationen. Jag tror det var på deras nivå.

Nästa dag delade vi upp klassen. Jag tog tjejerna och min kollega tog killarna och så hade vi 40 minuters samtal med utgångspunkt från boken. Då kom det lite mer frågor. Sen gjorde vi tvärt om med hennes klass. Vi pratade om ljuden, om att det luktar och blir kladdigt. Om mens och porr och våldtäkter. Allt som de frågade om. Jag vet inte om det blev så bra. För några blev det förhoppningsvis det. Säkert inte för alla.

Någon vecka senare var vi på utvärderingsmöte i AC/DC-pojkens skola. Lärarna berättade att han är ganska sexfixerad just nu. De tittar ju på nyheter tillsammans varje morgon och AC/DC-pojken kan tydligen se det sexiga även i de mest allvarliga nyheterna. Han ser sex både där det är möjligt och där det är omöjligt enligt sina lärare. Så pass att de kände sig motiverade att ta upp det särskilt med oss. Och vi har verkligen inte märkt någonting hemma.

Men sen frågade ju AC/DC-pojken vad vi hade tagit upp på utvärderingen i hans skola.
- De sa att du har blivit ganska sexfixerad på sista tiden, sa jag då. Lite provokativt sådär.
- Jag ska säga dig att det är faktiskt helt normalt när man börjar komma i puberteten, svarade han mig med sin strängaste röst.
- Vad då, har du läst KP, eller... kommenterade hans syster spydigt.
Sen lämnade vi det. Varför skulle han prata med oss när han har tre vettiga systrar och några bra lärare? Vilken unge går hem och pratar sex med morsan nuförtiden? Men jag kanske ska ge honom den där boken i sommar.

rosflickan @ tusenrosor.blogg.se

Jag håller med dina gymnasietjejer: sexkunskapen betyder ingenting i grundskolan. Visst hade vi den i åttan; vi hade till och med prov på det, men hur mycket bryr man sig om vad hormonet i en gravid kvinnas urin heter när man är 14 år? Eller hur den första kondomen kom till? Sexkunskap på gymnasiet vore mycket bättre att ha..

33. Varför, varför, varför?

Publicerad: 2007-08-19
Jag har så himla svårt med varför. Den ständiga frågan som man hör varhelst det finns vuxna som arbetar med barn.

Det kommer en liten flicka till fröken och klagar på att pojkarna retas, eller knuffas, eller svär eller vad de nu tar sig för. Det finns alltid nån tjej som gnäller över allt som killarna gör. Och genast kommer den snälla fröken dit. Hon tar tag i ett par små gossar och frågan är där.
- Varför gör ni så här? Hörde ni inte att er kamrat sa nej? Varför fortsätter ni i alla fall?
Jag menar, vad sjutton ska de svara på det? Det är ytterst sällan ungar är så självreflekterande att de kan motivera sina handlingar i ord.
- Vi tycker att det är jätteroligt att retas. Det händer så spännande saker med tjejerna när vi knuffar dem.
- Vi är genuint onda barn utan uppfostran.
- Vi visste inte att vuxna inte gillar att man retas.
Vad ska de svara? Det finns ju inga svar. Man måste ju kunna hjälpa barnen att lösa sina konflikter utan att avkräva dem meningslösa svar på varförfrågor.

Läraren går snabbt och drar en kopia under lektionen. När hon kommer tillbaka står barnen på borden, hänger ut genom fönstren och väsnas så att väggarna vibrerar. Vad gör hon då? Jo hon skriker varför.
- Varför gör ni på det här sättet? Hur kommer det sig att ni blir som tokiga så fort man vänder ryggen till? Varför kan man inte lita ett ögonblick på er?
Vad ska de svara?
- Vi ville skada dig.
- Vi är genuint onda barn utan uppfostran.
- Vi står under dålig påverkan från högstadiet.
Det finns ju inga svar. Det vet läraren om, ändå kommer den automatiska varförfrågan så fort hon blir förbannad.

Varför är det så? Jo, det skulle jag nog kunna ge ett tjugotal svar på. Varje lärare skulle kunna göra en bra analys av det faktum att man frågar ungarna varför. Men skulle det förändra någonting? Måste vi inte fråga oss HUR kommer man ihåg att undvika varför-frågan? VAD skulle man kunna säga istället?

Egentligen är det samma sak när vi vuxna ska prata ut om saker. Vi ställer samma, dumma fråga.
- Varför gjorde du så?
- För att jag var irriterad så klart.
- Varför var du irriterad?
- För att du tjatar så förbannat till exempel.
- Det är inte så konstigt att jag tjatar när du aldrig hjälper till.
- Men du då, när hjälper du mej?
Och så är cirkusen igång.

Den magiska frågan är alltid HUR, eller VAD.
- Nu är vi irriterade båda två. Hur ska vi göra för att börja om och komma igång med det samarbete som situationen kräver?
- Du retade din kamrat så att hon blev tvungen att be en vuxen om hjälp för att få slut på det. Så himla jobbigt tyckte hon att det var. Hur ska du göra nu? Hur ska du bära dig åt för att ni ska bli sams igen? Vad ska du säga nu?

När man frågar varför förhindrar man att situationen utvecklas. Svaret, förklaringen kan kanske öka min förståelse på sikt, men jag kan inte ta till mig nån förklaring mitt i konflikten. När jag står i situationen behöver jag hjälp att lösa konflikten. Först. Sen kan man, när alla lugnat ned sig, börja förklara för sig själv och varandra hur det kunde bli som det blev. Fast min erfarenhet är att man för det mesta struntar i det då. När konflikten väl är löst är man inte så intresserad av varför det blev som det blev. Man har automatiskt förståelse för de irrationella beteenden som ofta uppstår när man är arg, trängd och affekterad på olika sätt.

Varförfrågor leder bara till därförsvar. Det lärde jag mig på sjuttiotalet. Därför är ett konserverande av läget.
- Det är därför!
- Jaha.
Och så var det med det.

Men det hjälper ju inte att jag är så himla klok och vet så mycket. När det kommer till kritan står jag där med samma varför på läpparna som alla andra.

Vi var ute och åt lunch häromdagen. AC/DC-pojken skällde och domderade. Han bråkade och stökade och var allmänt besvärlig. Jag och syskonen lirkade och stöttade på olika sätt, men ingenting hjälpte. Folk vände sig om och glodde på oss. De blev störda och jag skämdes förfärligt. Väntade bara på att nån skulle komma dragandes med en beskäftig tant från Nannyakuten. För att den handfallna mamman som just då var jag inte kunde hantera situationen. Det var verkligen jobbigt alltsammans.

Som ni förstår kastade vi i oss maten ganska snabbt och skyndade därifrån. Och på väg till bilen dränkte jag AC/DC-pojken i några tusen varför.
- Varför kan du inte uppföra dig som ett normalt barn?
- Varför tittar du inte på dina syskon och bara gör som de gör?
- Varför måste du alltid förstöra när vi bara försöker ha lite trevligt?
- Varför kan du aldrig lyssna och göra som man säger?
För att bara ge ett par exempel.

AC/DC-pojken teg hela vägen till bilen. Lät sig översköljas av alla dessa osvarbara varförfrågor. Sen spände han ett par sorgsna, pepparkornsögon i mig.
- Jag vet inte mamma. Jag har AC/DC. Jag vet inte varför jag har det. Jag vill inte att ni ska bli ledsna och arga. Jag vill vara precis som du vill, men det är som om det sitter en liten gubbe i mitt huvud och ger mig idéer hela tiden. Och så lyder jag honom istället. Jag tänker mig inte för. Jag älskar dig mamma. Jag vill aldrig att det ska bli fel, men jag kan inte hjälpa det.
Ordagrant så sa han. Jag skrev ned det så fort jag satte mig i bilen. För det var så klokt. Och jag kände mig så dum.

- Varför är du så vansinnigt svår att leva med AC/DC?
- För att jag älskar dig mamma!
Det är det bästa svar jag någonsin fått på en idiotisk varförfråga.

lillasyster
Det låter som nånting som nån skulle ha sagt i en sorglig film typ...
tioli @ tioli88.blogspot.com
Har aldrig tänkt på "Varför" så. Men visst har du rätt. Som vanligt. Underbart svar! Vilken tur att han kan sätta ord på det.
Ann, nu m diagnos på dotra
Tack! :)
Linda @ underbarabarnen.blogg.se
Vilket underbart svar :o)
Lina
Du är så klok och så på spiken att jag alltid tar ett djupt andetag när jag läser din blogg. Blir så glad varje gång någon vågar vara så reflekterad och samtidigt ärlig. SÅ befriande och styrkande med dina osminkade, och just därför verkligt vackra, beskrivingar ur det kringelikrokande livet och din rakryggiga kamp framåt.
mammann
Underbara läsare. Jag får så mycket kraft av era vänliga och uppmuntrande kommentarer. Kraft och energi som kommer AC/DC-pojken till godo i vardagen.
Det är så härligt att ni läser och gillar. Jag har aldrig varit så läst i hela mitt liv och det ger mig styrka att orka vidare i bokstavslandet.
Tack för att ni finns. För att ni är så generösa!

34. Demokrati

Publicerad: 2007-09-14
Man brukar säga att skolan är ett samhälle i miniatyr. Den finns för att förbereda den uppväxande generationen så att någon tar över och för vårt samhälle och vår utveckling vidare in i framtiden. Allt vi gemensamt behöver för att kunna leva tillsammans på ett bra sätt ska skolan jämna marken för. Läkare, lärare, frisörer, rörmokare och radiojournalister. Skolan är samhällets spegel.

Fast det stämmer ju inte riktigt. I alla fall inte om man tänker på demokrati. Där är det faktiskt skrämmande olikt. På lågstadiet kan man hitta väl fungerande klassråd. Barnen blir ofta tillfrågade av lärarna i de lägre skolåldrarna om vad de vill göra. Vilket område som intresserar dem, hur de vill fördjupa sig, vilken bok de vill använda. Och de rakryggade åttaåringar som vågar yttra sig på elevrådet, de blir lyssnade på. Tagna på allvar.

Sen avtar demokratin, lite mer för varje år. Skolledarna bestämmer om klasstorlekar och lärartäthet. Lärarna lägger upp lektionerna. Valfriheten minskar både när det gäller ämnes-områden och metoder. För att inte tala om läromedel. Mellanstadiebarn blir fortfarande lyssnade på, men sen… En mig närstående elevrådsrepresentant hävdar att skolledningen mest försöker få ungdomarna att tro att man lyssnar på dem. När allt kommer till kritan är det ändå de vuxna som avgör hur det ska bli, vart pengarna ska gå, vem som ska bli anställd och vilka läromedel som ska användas. Eleverna prioriterar alltid andra saker än de vuxna, och det är alltid de vuxna som bestämmer.

I gymnasiet har demokratin minskat än mer. Den elev som kommer dragandes med ett förslag till ämnesområde som läraren inte planerat in, får inte självklart sin röst hörd. Är eleven duktig och omtyckt har hon större chans men generellt sett har de flesta lärare lagt upp sin undervisning, valt ämnesområden och metoder, för att inte tala om läromedel, högt över huvudet på sina elever.

På högskolan är demokratin ännu mer osynlig. Jag har bara varit med om att få välja kurslitteratur på egen hand en enda gång. En enda gång på tio terminer.

Man kunde ju tro att det skulle vara tvärt om. Ju större barnen är, ju större ansvar kan de ta för sig själva och sina val. Med ålder och mognad skulle de få större och större tillgång till medbestämmande och demokrati. Men det är de små barnen, som är lätta att tillfredställa och inte har så besvärliga krav och pretentioner, som man lyssnar på i skolan. De stora, ungdomarna, som har behöv och uttrycker dem. De problematiska barnen, som ställer krav och skapar konflikter, dem lyssnar ingen på. De får inte ens vara med i elevrådet, för de bara stör.

Så vad skolan lär våra ungar är faktiskt skendemokrati.
- Tyck som du vill min vän, vi kanske lyssnar, men vi bryr oss inte.
Och så är det väl ändå inte ute i vår vuxna värld? Att man får säga vad man vill men att de som bestämmer egentligen inte bryr sig?

Eller??? Är det därför barnen i den vilda bokstavs-skogen har så svårt att få den hjälp de behöver? De flesta lärare vet nog minst en unge som skulle behöva en-till-en undervisning, som är i skriande behov av liten grupp, men som inte kan få det. Det finns inte pengar, det finns inte personal. Man vet vad som borde göras, men man avstår från att göra det. För att det är mer resurskrävande än att ge de oproblematiska barnen något de behöver.

Det är ju inte demokrati, hur mycket klassråd man än producerar. Alla barn har inte samma möjlighet till en optimal skoltid. Somliga får knappt någonting av vad de behöver. Men det kanske är en spegelbild av samhället i alla fall?

majsan67 @ majsan67.blogg.se

Så sant som det är sagt... inga pengar... inga resurser... ingenting. Ingen funderar nånsin på att tillsätta mer pengar, mer resurser... mer av allt... Och varför skulle man??? Du kan ju inte ändå... det är ändå för svårt för dig... Vulkanen har börjat mullra så smått här... Jag vet inte när den får sitt utbrott...
När det väl händer tänker jag stå på toppen av den i alla fall :))
Maria
Det är så skönt att se någon sätta ord på det som även cirkulerar i mina tankar. "Det finns inga resurser" tycker jag mig känna igen, hmmm... *S* Ha re bra. Maria
Milli
Det är inte alltid demokrati nej. Inte i den andra världen heller, den med pengar. Det är alltid någon som bestämmer, över huvudet på alla som "fattat ett demokratiskt beslut". Antingen ledaren, som inte heller oftast är demokratiskt vald i egentlig mening, eller de informella ledarna. De där informella som resten inte vågar sätta sig upp emot eller helt enkelt inte förstår att deras hjärnor och viljor också räknas. Resten stänger bara av så att de bara inte tänker något eget när den informella ledaren föreslår något.
Så, demokrati, nej. Vi lär våra elever i ordlöst ordalag exakt vad det är som gäller.
Molle @ molles-krypin.blogspot.com/
Håller fullständigt med dig... Tycker ofta att man känner sig otillräcklig som pedagog, man ser barnen och deras svårigheter men att få adekvat hjälp till dem som behöver mer resurser är ju som att stånga huvudet i väggen om och om och om igen...

35. Starka instinkter

Publicerad: 2007-10-09
Jag har alltid varit lite av en naturfantast. På det viset att jag försöker förklara saker som jag inte förstår, genom att tänka natur. När mitt första barn visade sig vara mycket allergiskt mot mjölk till exempel, då åkte jag till en bondgård och tittade på den biffigaste tjurkalven de hade. En grotesk köttbit i en kätte.
- Det är han, tänkte jag, som ska ha kossans mjölk, det är för honom den är anpassad, så det är inte så konstigt om den är för stark för min sköra lilla människobaby.
Då blev det mycket lättare att förstå att hon inte skulle ha mjölk. Lättare att förlika sig med.

När hon var allergisk mot apelsiner, bananer och sånt tänkte jag på hur djur och växter är anpassade efter vår biotop här uppe i norden. Palmer trivs ju inte i vårt klimat och inte tigrar heller. Allt som lever är anpassat efter det klimat det lever i. Så inte är det konstigt om mitt sköra lilla människobarn inte klarar att äta sånt som hör till ett helt annat klimat. Hon mår naturligtvis bäst av att äta det som växer här, där hon växer. Och så var det, äpplen gick mycket bättre än apelsiner, blåbär oändligt mycket bättre än kiwi.

Vi lever ju inte i naturen längre, som tur är. Vi är inte utlämnade till en verklighet där endast de starkaste överlever, men vi har många instinkter i behåll. Släpp ut barnen i skogen och de bygger omedelbart en koja. Eller hukar under köksbordet hemma när duken hänger ned. De har en medfödd instinkt att ”boa” att skaffa skydd och tak över huvudet. Alla grottor fascinerar och gosiga krypin, var de än vara må. Inte är det en slump, och inte är det ett inlärt beteende, det är naturligtvis instinkt. Tror i alla fall jag.

Paniktendenser försöker jag förstå som mycket stark självbevarelsedrift. Instinkt. Höga höjder är farliga, djupa vatten likaså, instängd är livsfarligt att vara om vargen kommer. Om man tänker på hur det vore att leva oskyddad i skogen, då är det faktiskt rimligt att vara rädd för att bli instängd, till exempel i hissen. Lika rimligt som att man inte vill vara exponerad och synas öppet på ett torg, och avslöja sig för fienden i fullt dagsljus.

Varför gömmer sig barn när det är farligt, när det brinner eller när någon är arg? För att de är för små och för svaga för att kunna fly eller slåss, förståss. Det är instinkt. En instinkt som kan vara livsfarlig i vårt civiliserade samhälle, men som skyddade när vi levde i naturen.

Jag brukar tänka att AC/DC är mycket stark instinkt. Då, när människorna levde i naturen, då var AC/DC-pojkarna hövdingar eller kanske shamaner. Det var de som tog bäst hand om flocken. De orkade mest. De hade förmågan att fastna i en tanke och bli fantastiskt bra på att spåra vilt eller hitta honung. Nu får de fastna i samlandet av busstidtabeller eller nåt annat oanvändbart.

Man har ju läst om mödrar som plötsligt har orkat lyfta en hel bil när deras barn har behövt hjälp. Så starkt är adrenalinpåslaget när livet är farligt. Det är inte inlärt, det är medfött. Det är den medfödda instinkten som min pojke har jämt.

Tänkt dig att vargen kommer. Där står du med ungarna och de gamla, de sjuka och de svaga. De unga och snabba ger sig snabbt iväg och det är du som ska slåss mot vargen för att skydda avkomman. Det är då du behöver den överväxel som AC/DC-barnen har. Den extra starka överlevnadsinstinkt som gör att de kan bli så rasande arga och starka och uthålliga

Jag struntar i om samhället ser det som ett funktionshinder, ett handikapp, jag ser det som en styrka. Som en talang. Det är vi som har fått försvagade instinkter med tiden, vi som har blivit avtrubbade, det är vi som inte klarar av AC/DC-barnen, inte de som inte klarar av oss. För även om vi är intelligenta varelser och numera har skapat oss ett samhälle så är vi faktiskt fortfarande anpassade efter skogen. Vi är gjorda för att bo i grottor och äta nötter och bär. Och om vi plötsligt skulle vara tvungna att flytta ut i skogen igen, då skulle vi snabbt upptäcka att det är alfabetsfolket som överlever bäst. De som har starkast instinkter.

36. Är du oengagerad?

Publicerad: 2007-11-13
Jag hamnade nyligen i en diskussion om andra föräldrar. Om de där dåliga föräldrarna som inte bryr sig om sina barn. Och jag blev så arg. Vi som har barn i bokstavslandet är vana vid att bli ifrågasatta. Folk glor på oss på busshållplatsen, i affären, på badstranden eller var vi nu visar oss offentligt med våra barn. De hör när vi skäller och tillrättavisar och de stirrar när våra ungar bråkar och ställer till det. Glor, lyssnar, stirrar och dömer. Man ser på deras miner att de tänker. Jag är för det mesta väldigt glad att jag inte hör vad de tänker. Jag vet ändå, de tycker att jag är en misslyckad morsa.

Det händer att folk tillrättavisar en också och berättar hur man borde sköta sina barn. Särskilt föräldrar till såna där normala barn som går i samma klass som bokstavsbarn, de har verkligen åsikter om hur vi sköter våra ungar.

Visst finns det folk som inte är så bra på att vara föräldrar. Det finns till och med de som är riktigt dåliga på det. Precis som det finns folk som är dåliga på att köra bil, laga mat eller på att koncentrera sig. Men alla föräldrar gör så gott de kan. Alltid. De älskar sina barn efter bästa förmåga. Psykiskt sjuka föräldrar gör så gott de kan för sina barn, korkade föräldrar gör sitt bästa för sina barn, narkomaner gör så gott de kan. Alla, alltid.

Visst finns det barn som kommer att vara arga hela livet för att deras föräldrar inte räckte så långt som barnet behövde. Det är sant. Men det är ingenting som någon annan förälder kan avgöra, som någon annan vuxen har rätt att moralisera över. Det är barnets exklusiva rätt att vara besviket på sin förälder.

Annars menar jag att ingen kan veta varför folk väljer att göra som de gör. Hur det kommer sig att de prioriterar som de gör. Ingen har rätt att stå och säga att den föräldern är oengagerad. För det har vi ingen aning om, vi som står omkring. Vi vet ingenting om bakgrunden till den familjens val. Om varför den föräldern inte orkar mer just då.
- Det finns visst oengagerade föräldrar, hävdade någon i diskussionen.
- Min dotter jobbar på en förskola och hon berättar hela tiden om föräldrar som inte tar sitt ansvar.
- Jag jobbar själv på dagis och vi har flera föräldrar som är oengagerade. Som inte ens går in och tittar på barnens teckningar.
- Det finns visst oengagerade föräldrar, det är sant.
Då blev jag ledsen och besviken på mänskligheten. Särskilt som det var folk som jobbar med barn som ansåg sig veta att föräldrar är oengagerade.
Ni skulle bara veta hur det kan låta i lärarrum.
- Undrar om det inte egentligen är mamman som har diagnos i den familjen.
- Hos dem finns det ju ingen som sätter gränser.
- Hörde ni hur hon tilltalade sin mamma, och mamman sa ingenting. Jag skulle aldrig acceptera att min dotter sa så till mig.
- Det förstår man ju hur det ser ut hemma hos dem.
- Men de barnen får ju i princip göra vad de vill. Kommer ni ihåg storebrorsan?
- Det är ju inte konstigt att han är som han är, med den mamman.
Ja, ni skulle svimma om ni visste hur de pratar, lärarna. Jag har jobbat på tiotalet skolor under trettio år, och det är likadant överallt.

Det har blivit min mission att alltid försvara föräldrarna. Ingen lärare kan slänga ur sig en kommentar om en oengagerad eller en slapp förälder utan att jag reser mig upp och håller föredrag om hur det kan vara när man har en unge som inte är som de andra barnen.

Skolan ska inte behöva uppfostra barnen, de ska vara förberedda på hur man uppför sig när de kommer. Grundläggande fostran ingår liksom inte i lärarens jobb. I den bästa av världar. Men alla barn går inte att pressa in i samma mall. Alla barn vet hur de ska uppföra sig, men det betyder inte att alla barn kan uppföra sig. Bokstavsbarn i synnerhet har en tendens att inte alls uppföra sig väluppfostrat.

Toleransnivån är mycket högre hos mig än hos andra föräldrar när det gäller uppförande. Jag tycker att folk bekymrar sig om rena skitsaker, jämfört med vad jag har att ta itu med. Har man bara små, små problem, så tror man att de är stora. För man har ingenting att jämföra med. Jag har att jämföra med. Jag har svårt att alltid bli så bestört av bagatellerna omkring mig. Kan ni förstå det?

Jag gick igenom en skilsmässa när mitt äldsta barn började skolan. Då tyckte fritidspersonalen att jag var oengagerad. Jag ville inte hämta på fritids, för lillasysters dagis låg en kilometer åt andra hållet, från bussen räknat. Hon behövde bli hämtad först, för hon var liten. Sen skulle jag gå förbi vårt hus och ta mig till fritids, tyckte de. Jag hade ingen bil, bar oftast matkassar, var ensam med barnen, jobbade heltid, kom hem sent. Storasyster hade två minuters promenad hem från fritids och ville gärna möta oss hemma. Om hon gick hem själv vann vi över en halvtimmes transport av trött och motsträvig lillasyster, helt i onödan
- Jag tänker hämta en gång i veckan, jag tänker inte komma varje dag, det orkar jag inte, sa jag.
- Men det är så mycket som är nytt när man börjar ettan, hon behöver stöd av sin mamma, sa den 22-åriga fritidspedagogen, och tyckte att jag var ointresserad av min dotters fritidsverklighet.
Precis som om jag inte visste att min dotter just hade börjat skolan. Precis som om jag inte redan gav henne så mycket stöd jag förmådde.

Saken var ju att jag var övergiven och ledsen. Att jag skulle sköta allting själv och inte riktigt hade fått till några bra rutiner. Jag gjorde så gott jag kunde, och hade inte en droppe kraft över för att visa upp mig som duktig mamma på fritids. Varje dag. Därför var jag oengagerad i deras värld. Det tyckte de, för jag hämtade bara en gång i veckan i alla fall. Och jag var inte så himla intresserad av vad de pysslade med på fritids tre timmar om dagen, jag försökte få till en bra vardag resten av tiden. Fast jag helst bara ville lägga mig ner och dö.

För att inte tala om hur oengagerad alla föräldrar i AC/DC-pojkens gamla klass tycker att jag är. De som har ringt och klagat över att han har svurit åt deras dotter, eller sparkat efter deras son. Det finns en gräns för hur många såna samtal man orkar ta emot. Jag har en unge som klipper till. När han blir ilsken och kränkt, då förlorar han sin impulskontroll. Då knuffar han bort, hotar, skriker och slår ibland. Det är naturligtvis inte ok. Det är ingenting jag uppmuntrar. Men jag kan inte göra något åt att han är som han är.

Om jag är en engagerad förälder står jag på hans sida. Försvarar honom mot flodvågen av kritik som alltid översköljer honom.Eller hur? Fast fröken vill att jag ska stå på skolans sida, klasskompisarnas föräldrar vill att jag ska stå på alla andra barns sida. Annars är jag en dålig morsa.

Det har hänt att jag har varit väldigt vass i telefonen när folk har ringt och klagat.
- Jaha, har jag svarat, min son har knuffat din dotter i kapprummet, vad vill du att jag ska göra med den informationen? Är det något särskilt straff du tycker att jag ska ge honom?
- Näej, säger folk då, jag ville bara att du skulle veta.
- Ja, jag vet ju redan att jag har ett barn som slår. Men jag undrar vad du vill att jag ska göra med just den här informationen. Ska han gå hem till er och be om ursäkt, eller vill du att han ska ha indragen veckopeng?
- Näej, som sagt, jag tycker att det är viktigt att du vet vad som händer.
- Det finns en anledning till att han har elevassistent, det har ju inte alla barn. Hon finns där för att vi vet vad som händer.
- Jag skulle vilja att du pratade med honom om att han inte får hota de andra barnen.
- Det vet han naturligtvis redan. Du tror kanske att jag inte uppfostrar honom?
- Men, hur kan du godkänna att han slår?
- Jag godkänner ingenting. Han har AC/DC, då kan det bli så här. Tyvärr går han i den här klassen. Jag har inte tid att vara där och passa honom. Jag måste jobba som alla andra. Och han har faktiskt rätt att gå i skolan. Om du vill bli av med honom föreslår jag att du pratar med rektorn, det är hon som håller i resurserna. Eller vill du att jag kommer hem till er och berättar om neuropsykiatriska funktionshinder så att din dotter förstår att hon behöver handskas med sin klasskamrat?
Har man en mobbad unge som hela världen vill bli av med, och får åtta såna samtal i veckan, då orkar man inte bry sig om varje liten svordom och knuff. Det är väl ändå inte samma sak som att man är oengagerad? Det ger väl inte världen rätt att döma ut en.

Även om en förälder gör dåliga prioriteringar, så finns det orsaker till att hon väljer som hon gör. Orsaker som du inte har en aning om när du står tio meter bort och kallar henne oengagerad. Vi som är föräldrar i bokstavslandet, vi behöver stöd, uppmuntran, hurrarop och beröm. Men vi får mest nedlåtenhet, fördömanden och kritik. Vilket absolut inte gör oss till bättre föräldrar. Jag bara önskar att vi åtminstone kunde hålla ihop med varandra.

Toni
Det här är bara för mycket. Du ser hur folk blir upprörda över sina sk problem för att de inte upplevt något värre och konstaterar att de inte kan uttala sig, för att de inte vet hur andra har det eller vet hur andra människor verkligen är, precis så är det i ditt fall. Du vet helt enkelt inte bättre, och lycka är väl det.
Det finns som du säger också alltid sammanhang (för de som väl gör sitt bästa som för de andra) och alla har olika förutsättningar, men det är inte en ursäkt eller rättfärdigande, föräldrar måste leva upp till vissa grundförutsättningar, människor ska inte skaffa barn om de inte är beredda för ansvaret och klarar de inte av det om de väl gjort det ska de inte fortsätta vara föräldrar. Folk omkring som ser att något är fel _måste_ ifrågasätta och konfrontera, värdera och lägga sig i, att underlåta det är att fördöma barnet som lever med föräldrarna om något är fel på riktigt. Kan du tänka dig det barnet som vet att andra människor vet vad som försiggår, men inte gör något åt det?
Missförstå mig inte, det som du beskriver om hur du blivit bemött som förälder beror uppenbarligen på missförstånd och okunskap från deras sida (då mycket är trivialt), men var medveten om att du gör precis samma sak, försök att inte döma precis alla andra utifrån ditt liv och dina förutsättningar. Det finns dåliga föräldrar som dessutom är väldigt oengagerade, men i djungeln av kvasiproblem så syns de knappast, än värre blir det väl om lärare och andra av blotta bruset slutar se åt det hållet totalt, vad händer då med de som är riktigt olämpliga. Vad folk behöver är kunskap och förståelse, synd bara att de som själva upplevt bristen av det upprepar samma beteende. Jag tror att hela den här artikeln snarare handlar om hur du själv haft det, än om samhället i stort, öppna ögonen.
Mammann
Nej Toni, det handlar inte om hur jag har haft det, det handlar om att folk dömer varandra. De gör faktiskt det. De granskar varandra istället för sig själva. De bestämmer vad de tycker är engagemang och sen måste alla andra vara likadana för att inte bli degraderade till dåliga föräldrar.

Jag undrar hur man kan ta sig rätten att bestämma över alla andra. Och just de som blir mest nedvärderade av skolan och samhället, bokstavsföräldrarna, de borde väl vara mer toleranta mot andra människor, men det är de inte. Jag trodde att de skulle vara det, för att de vet hur det kan vara, men jag hade fel.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag gillar inte att andra ska bestämma hur mitt engagemang ska se ut. Att folk som inte vet ett dugg om mitt liv ska ha rätt att värdera hur duglig jag är som förälder. Jag tycker det är arrogans.

Du läser lite in saker som jag inte säger. Till exempel säger jag aldrig att man inte ska ifrågasätta och konfrontera. Inte heller att man inte ska lägga sig i. Det är det jag gör med den här texten, ifrågasätter och konfronterar. Lägger mig i gör jag hela tiden när människor dömer varandra ohörda.

Visst finns det människor som är dåliga på att vara föräldrar. Men det betyder varken att de är oengagerade eller att de inte kan lära sig bli bättre. Jag försöker hjälpa dem, räcka ut en hand, stötta dem, alltid. Och jag har aldrig mött någon som har slagit bort hjälp när den erbjuds med respekt. Jag tror det är en bättre metod att prata med dem, än att prata om dem, bakom ryggen på dem och kalla dem oengagerade.

Vad menar du? Att det ska finnas en instans som konfiskerar barnen till folk som inte klarar av någon sorts grundförutsättningar. Som vem då ska formulera? "Nu har du inte klarat Föräldraskap-B-provet, så nu måste Pelle få en ny mamma. För du får inte fortsätta vara förälder till honom" Hur bra skulle Pelle må av det?

Jag har mött utvecklingsstörda som varit underbara föräldrar, bättre än många "normala" människor. Jag har mött alkoholister som har tagit ett enormt ansvar för sina barns liv. Vem menar du ska ha rätt att bestämma vem som ska få ha barn? Är inte det här resonemanget lite otäckt, på nåt sätt? Ska vi börja tvångssterilisera dem som vi tycker inte visar engagemang enligt regelboken?

Vad jag vänder mig emot är att människor tillåter sig att bestämma att alla som inte är som dem är dåliga. Det finns många sätt att vara förälder på, och det som ser dåligt ut för dig kan vara bra för någon annan, även för barnet. Två diametralt olika uppfostringsmetoder och normuppsättningar kan ge två lika välmående barn. Både låt-gå-metoden och disiplin-metoden har skapat dugliga samhällsmedborgare. Och det som man ser i förskolans kapprum säger faktiskt inte så mycket om vad som egentligen försigår i hemmet.

Jag har jobbat med barn och föräldrar sedan 1977 och jag har hittills aldrig stött på en oengagerad förälder. Däremot tusentals som unnar sig att tycka att alla andra är det. Och många, många som är så engagerade att man tycker synd om deras barn, som aldrig får vara ifred!

Jag tror inte att jag missförstår dig, Toni, men kanske förstår jag dig inte heller. Min ambition är att inte döma någon. Jag hävdar att vi inte ska tillåta oss att se ned på andra, utan att vi ska stötta varandra, på något sätt läser du in i det att jag dömer precis alla andra. Fast det jag säger är att det är min mission att försvara. Jag tänker fortsätta med det. Det finns nämligen inga oengagerade föräldrar. Lika lite som det finns felfria föräldrar.


Mia @ avigsidan.wordpress.com
Ja, jag tillhör nog klicken som det pratas om i lärarrum och andra ställen. För det är som du skriver, man prioriterar efter bästa förmåga och jag har valt bort föräldramöten. Gissa om jag fått skit för det under alla skolår. Särskilt grundskoleåren. Men jag insåg tidigt att det var hopplöst att försöka hinna med sådant med två barn som har särskilda behov, så jag valde att gå på utveck-lingssamtalen istället. För det rör mina barn direkt, liksom.
Mycket bra skrivet Ann! Hoppas många läser och reflekterar en smula...
Må gott.
Micaela
Hej! Har precis hittat hit, hinner tyvärr inte läsa alla inlägg ännu eftersom jag ska till skolan om två minuter.
Jag känner så väl igen mig. Det är läskigt så mycket som jag känner igen mig. Ibland så vill jag bara gå och gömma mig för alla missförstånd som omgivningen skapar runt om mig, pratar bakom min rygg istället för att gå fram och fråga mig. "Vad fan är det med dig?" Jag kan tåla sånt bättre än blickar.
Stooor kram!

37. Hurra, hurra, hurra!

Publicerad: 2007-11-15
I dag fyller Mammann & AC/DC-pojken-bloggen ett år!
I precis ett år har jag skrivit här. För er skull. För min egen skull. För AC/DC-pojkens skull.

Enligt bloggtoppens beräkningar ska ni vara 21 015 personer som läser det jag skriver. Och ni har sammanlagt gjort över 66 600 besök.

Jag är helt fascinerad. Fattar inte hur ni hittar mig. Jag gör ju ingen reklam för bloggen någonstans. Ni måste sprida den mellan er. Länka till mig, tipsa varandra. Hur ska det annars gå till? Varje vecka är det någon som skriver:
"Jag har precis hittat hit och jag har läst hela natten".
Det känns som att få en fin present varje gång.

Min uppskattning är att ungerfär hälften av mina vänner läser. Några gamla elever, flera gamla jobbarkompisar, hela familjen. Numera även AC/DC-pojken själv ibland. Men även om jag skulle räkna in alla jag känner, så skulle det ändå inte komma i närheten av 21 000.

Jag märker att jag får bättre tålamod med pojken när jag skriver av mig här. När jag formulerar vad som irriterar mig, så kan jag överse bättre med samma sak efteråt. Gammal skit som skaver, sånt som hänt för länge sedan; när jag berättat om det här, kan jag sluta tänka på det sen. Det fungerar som nån sorts terapi. Mycket bättre än bup. I alla fall för mig.

AC/DC-pojken själv är stolt över att jag skriver om honom. Stolt över att ni är så många som bryr er om honom. Och ibland förbannad för att jag berättar för mycket.
- Ska du skriva om att jag ljuger nu, sa han mitt i en konflikt för ett tag sen.
Jag var arg på honom för att han hade ljugit, förståss.
- Ja, det var väl en bra idé, svarade jag.
Och sen gjorde jag det. På hans initiativ. Han tyckte det var helt ok.

Visst finns det folk som jag är lite orolig för hur de skulle reagera om de visste vad jag skriver. AC/DC-pojkens gamla lärare till exempel. Och så finns det vänner och anhöriga som jag inte hör av så mycket längre, för ni håller kontakt med mig genom att läsa här varje vecka, så ni tycker att ni redan vet vad som är på gång. Det är lite kul på nåt sätt, tycker jag.

Men det roligaste, det som gör att jag börjar känna mig som en riktig, läst journalist, det är att jag får så mycket mejl. Det som kommer i kommentarerna är bara hälften, om ens det. Många väljer att skriva mejl direkt till mig. Kanske för att kommentar-funktionen inte alltid funkar. Jag måste verkligen se mig om efter ett annat ställe att blogga på. Funderar allvarligt på att skaffa en .se adress. Mammann.se det vore något. Det kommer snart att hända.

Vad boken beträffar har jag fått veta att ni är för få som läser mig för att det ska vara värt att göra en bok. Ni som läser här har redan läst bloggen och boken skulle bli för smal för att den skulle nå ut. Men kanske om min läsarkrets växer. Eller kanske har ni snart byggt upp mitt självförtroende så mycket att jag törs skriva en bok som inte ens är baserad på bloggen, utan står för sig själv. Vem vet? Allt är tydligen möjligt. Annars hade jag inte haft över 66 600 besök på ett år.

Väldigt många av mejlen som kommer direkt till mig kommer från människor som utbildar sig. Som går på nån lärarlinje eller ett barn-och-fritid-program nånstans i Sverige. Jag får frågor om de olika bokstavskombinationerna, och ni ber om hjälp inför uppsatser och grupparbeten. Varje gång blir jag lika lycklig över att ni har hittat hem till mig, och sen gör jag mitt bästa för att besvara alla frågor så gott jag kan.

Men de allra flesta av mina läsare tror jag är människor som redan lever i bokstavslandet. Morsor, farsor, syskon och kamrater. Av er får jag brev där ni ber mig reflektera över något som står i den diagnos som ert alfabetsbarn fått. Eller över vad någon lärare tyckt. Varje gång blir jag så stolt. Glad för att ni låter mig vara med. Lycklig över att alla mina själsliga skavsår och ärr kommer till nytta i världen. Alla törnar som jag fått när jag har slagits för min pojke, kommer även er till nytta. Det är väl återvinning när den är som bäst!

Jag vet inte hur länge jag orkar fortsätta beskriva mitt liv i bokstavsvärlden. Det är inte längre så enkelt att hitta nya ämnen. Det mesta av historien är berättad. Men jag satsar på ett år till med er.

Tack för att ni finns!! Utan er vore det inte alls samma sak.

rosflickan @ tusenrosor.blogg.se
grattis pa ettårsdagen =)
Nadjuff
Grattis på ettårsdagen, eller vad man nu ska kalla det/säga. Men jag tycker fortfarande att det är lika intressant att läsa din blogg och man tröttnar inte!
Blir intresserad och börjar fundera på ditt perspektiv när jag läser. Kommer inte sluta läsa! Ceep it up!
:D / En av 66 600!
Linda @ cocoscreme.blogspot.com
Hej! :) Vill bara hälsa att jag också läser din blogg. Jag kom på att det kanske inte är så lätt att veta om någon läser den eller inte annars ^^
Den är fantastisk och känns så äkta, det är inte ofta man hittar en sådan blogg. Fortsätt skriva är du snäll. Och det hade varit himla kul med en bok också! Keep up the good work :)
Hälsa AC/DC ^^

38. Nej, inte Astrid!

Publicerad: 2007-11-17
Den här veckan är det väl knappast någon som har undgått Astrid Lindgren. Inom skolans väggar har det i alla fall varit kalas nästan hela veckan. Astrid skulle ha fyllt hundra i onsdags. Så vi har hört högläsning av Ronja på biblioteket, vi har sett Rasmus på film, ätit födelsedagstårta och gjort dramatiseringar av Lotta och Madicken. En förfärlig vecka på alla sätt.

Jag har nämligen väldigt svårt för Astrid Lindgren. Det är något man inte kan säga här i Sverige utan att riskera att bli anmäld för barnmisshandel. Men nu har jag kommit ut ur garderoben. Jag Avskyr Alla Astrids Böcker!

Pippi Långstrump var en av de allra första böckerna jag fick i livet. Sen fick jag varenda bok hon skrev, när den kom ut. För så gammal är jag. Men jag tyckte inte om dem. Alla vuxna tyckte att de var så fantastiska, själv läste jag hellre om Mumintrollen, Bilbo eller om Mary Poppins.

Pippiboken började med att Pippi satt på ett staket och så kom det en annan flicka förbi. Flickan hade tappat bort sin pappa och var väldigt ledsen. Då satte Pippi igång att driva med henne, göra sig lustig över henne på ett väldigt drygt sätt. Taskigt. Hon roade sig kungligt på den lilla flickans bekostnad. Jag hade ingen lust att läsa vidare i boken sen. Men det var jag ju tvungen till, annars hade mamma blivit besviken på mig.

Pippi var allt det som jag inte gillade hos andra barn. Hon ljög hela tiden, väldigt fult i mina ögon. Hon var verkligt egotrippad och bara körde sitt eget race utan hänsyn till omvärlden. Precis som AC/DC-pojken kan göra tog hon över hela rummet och bestämde vem som skulle komma till tals och vem som var god eller ond. Hon köpte sina kompisar med godis och presenter, sen förtryckte hon dem effektivt på samma gång. Jag fattade aldrig vad det var som skulle vara så bra med den där Pippi. Hon var bara odräglig hela tiden.

Alla Astrids historier var motbjudande tyckte jag som barn. Och jag känner fortfarande samma antipati. Hon skrev på ett omständligt och gammeldags språk om präktiga barn och korkade vuxna. Usch!

Jag respekterar alla er andra som gillar Astrids böcker. Numera är hon väl inte så läst längre, man ser filmerna i stället och de är inte riktigt lika usla som böckerna. De har ett mycket bättre språk. Regissörerna har tillfört den värme som jag inte tycker finns i böckerna.

Jag vet, även om jag inte förstår det, att hennes berättelser är uppskattade över hela världen. Det är väl bra att folk har böcker som de gillar. Men varför har hon blivit så helig? Folk gapar om att hon borde ha Nobelpriset, varför det? Att man är läst över hela världen är väl inte skäl nog för att få Nobelpris. Kalle Anka är också läst över hela världen, är det nån som snackar om att Disney borde haft Nobelpris? Det är väl kvalitén som ska vara riktmärket, konstnärligheten, språket, inte hur spridd man är. Eller? Och det är ju det jag inte tycker hon har, kvalité.

Jag har inte vågat säga det här så många gånger förut. De få tillfällen jag har dristat mig att säga vad jag tycker har alla blivit så arga på mig. Förfärats över min låga kulturella nivå och bekymrat sig för hur mina barn egentligen har det. Försökt omvända mig.

Jag har verkligen aldrig läst Astrid Lindgren för mina barn. De har fått sin dos ändå, i skolan och på dagis. Inget barn behöver vara utan Emil och Mio, eller Bullerbyns tråkiga barn. Det ser samhället till. Jag har läst andra böcker förståss. Viveca Lärns böcker om Mimmi och Eddie till exempel. Helt underbara!! Jag har läst Lewis böcker om Narnia. Alldeles fantastiska, fast de har ett gammeldags, snirkligt språk. Åh, det finns så många bra böcker. Varför måste man nödvändigtvis älska Astrid?

Monica @ mockenicka.blogspot.com
Tack! Jag gillade i och för sig Astrid när jag var liten, men är hon inte väldigt gammaldags? Och är det inte väldigt synd att alla nya mammor och pappor måste pracka på sina barn ett Sverige som inte finns idag? Nä, det är dags att slakta den heliga kon Astrid. Fram för Anders och Sören, Sune, Bert och Håkan Bråkan! Det är mina favoriter. Ha en skön helg! Kram Monica
Förvånad @ forvanad.blogspot.com/
Jättebra inlägg, Ann! Du har så rätt! Astrid Lindgrens böcker har en 'konstig' känsla, tycker jag. Det är något man inte gillar... du beskriver det hela lysande! :-) Kram! Förvånad
ria @ ingentinget.se
Å ena sidan håller jag med dig - Pippi klarade jag knappt av som liten (än mindre nu), och Karlsson på Taket ska vi inte ens snacka om. Dryga översittare.
Men samtidigt... Ronja Rövardotter. Vad finns det att inte älska med Ronjasagan? Mio min Mio har kanske sina brister, men jag minns den med värme. Och alla dessa småberättelser. Spela min lind, sjung min näktergal tycker jag mig minnas att en hette, underbar (men sorglig)!
Monica - gammaldags? Vad har det med saken att göra? Ska man inte erbjuda barnen traditionella gamla sagor heller? När jag får egna barn så vill jag definitivt att de ska ha koll även på hur det var förr, inte bara hur det är nu. Nutiden upplever de ju dess-utom själva. Själva poängen (en av poängerna, iallafall) med icke-nutidsrealistiska berättelser är ju att de inte är nutidsrealistiska - ett tillfälle att sjunka ner i en annan värld. Ungefär som med böcker för lite äldre barn och vuxna - realismböcker om miss-handlade barn i all ära, men vill man sjunka ner i en bok och fly undan omvärldens stress ett tag så kanske tex fantasy är ett bättre alternativ.
Därmed inte sagt att man ska tvinga barnen på någon text, vare sig det handlar om Emil eller Sune. Jag tror att de är kapabla till att välja själva vad de vill läsa, bara man låter dem.
Perlen
Fick upp ögonen då jag skulle läsa Pippi för min grabb (Autism/ADHD). Han påpekade att hon inte var särskilt snäll eller bra kompis!! Det var ju bara att hålla med.
Gillar inte när någon blir så "helig" så man inte får lov att kritisera.
Mammann
Vad sköna ni är! Jag trodde att ni skulle skälla på mig, men ni håller ju med!!!
Ria, jag gillar också de små historierna, Nils Karlsson Pyssling är fin tycker jag. Men det räcker inte för att hon ska bli så helgonförklarad som hon är.
Jag tror också att ungarna är kapabla att välja själva. Men skolan väljer ganska mycket åt dem, också. Innan de vet vad som finns att välja på.
Jag har då aldrig firat nån annan barnboksförfattares födelsedag i skolan än Astrids. Skulle gärna hylla Maria Gripe, Lennart Hellsing, Tove Jansson, Viveka Lärn, och många fler.
essko @ heminnerlig.blogspot.com
Hej! Har läst här ett tag och gillar din blogg, dina reflektioner känns alltid läsvärda. Har både skrattat och haft tårarna i ögonvrån vid läsning här...håller tummarna för (och tror) att AC/DC-pojken suger åt sig allt det stöd du ger honom så att han är rustad för livet.
Vad gäller A.L. tycker jag hon är väldigt ojämn vad gäller hennes bidrag till mänskligheten. Jag gillar Karlsson jättemycket, och Ronja, och Mio min Mio. Och Bröderna Lejonhjärta, och en del av de kortare sagorna. Men Emil tycker jag är i stora delar direkt otäck och jag tycker den bagatelliserar barnmisshandel på ett oacceptabelt sätt - tänk vilken underhållning som gjorts av förhållandet mellan Emil och hans pappa! Det är ju direkt dysfunktionellt iom Emils rädsla och pappans frustrationer och oförmåga att finna sin papparoll. Inga reflektioner görs över denna tragik som ju många barn lever i än idag fast på lite annorlunda sätt kanske. Mitt hjärta gör det i alla fall ont i när jag ser och läser om Emil.
Pippis storhet har jag heller aldrig riktigt förstått, och Bullerby-barnens glättighet är inget jag skulle läsa för mina barn om och de har heller inte sett filmerna - tycker de glorfierar ett könsrollstänk som är horribelt, jag bryr mig inte om hur gammeldags gullligt det är, jag upplever det som heltöntigt
Sen tror jag att A.L. själv hade ett bra budskap hon ville få fram men Nobelpris är väl att ta i, det håller jag med om:)
Ha det bra/ Essko
Karin
Jag är fjorton och personligen avskyr jag Astrid (vilket jag är väldigt, väldigt ensam om). Det ligger obehag över alla hennes berättelser, särskilt Karlsson på taket.
För övrigt har jag läst din blogg ett tag, tack för att du skriver!

39. Bli specialpedagog! Snälla!!

Publicerad: 2007-11-20
Det finns alldeles för få möjligheter till reträtt och karriär inom skolans värld. När man har jobbat som klasslärare i över 20 år, och har följt 6-7 barnkullar, då är man ofta ganska trött. Det är inte så konstigt om man inte orkar börja om från början igen. Lära känna en barngrupp, bygga upp en gruppdynamisk grogrund för utveckling. Skapa sig ett förtroende hos föräldrarna, och så köra samma pedagogiska resa genom sitt stadium en gång till.

Framåt femtioårsåldern börjar lärarna ledsna. Jag tycker det är lätt att förstå. Och är man trött på sig själv som lärare, då är man ingen bra lärare. Då blir det inte bra för barnen. Det är bara det att det finns ingen lämplig väg ut ur situationen. Alla kan ju inte avancera till biträdande rektor eller rektor, och så många fler chefsposter finns det ju inte. De flesta pluggar något år i stället. På äldre dagar. Vässar sin utbildning. För att få ombyte, mera idéer och ny energi.

Men det finns inte så mycket att plugga heller. Man kan läsa in sig på SVA= Svenska som Andraspråk, man kan bli specialpedagog, eller så kan man läsa special-lärarkurser. Det är det folk brukar göra. Sen kommer de tillbaka och sitter med en eller ett par barn i något litet grupprum och stöttar i läsinlärning eller matte. De ser till att ungarna som inte klarade nationella proven i femman når sin nivå inom rimlig tid, och hjälper alla dem som halkar efter. Det är bra. Det behövs. Alla klasser behöver extra hjälp för dem som lär sig lite mindre snabbt än de andra.

Man ser så gott som aldrig någon sådan special-lärartjänst utlysas. Många, allt för många skolor har en klase såna medelålders lärare som har fast tjänst, men som inte orkar ha klass längre. De har gjort sitt, men de har femton år kvar till pension. Det arbete som de är anställda för måste man anställa nya, yngre förmågor till. Eller ta in vikarier som jag, som aldrig lyckas få fast tjänst nån stans. Det är oerhört ont om lärarjobb i så gott som hela landet. Vikariat är det man får. För att det inte finns några rimliga reträttposter i skolans värld. För att det är jättemånga medelålders lärare som sitter i grupprum och väntar på pensionen.

I AC/DC-pojkens klass ska det jobba två special-lärare. Inte sjutton är det ett sånt jobb hon söker, den medelålders, vidareutbildade klassläraren som inte längre orkar ha klass. Tack och lov får man nästa säga, för hon skulle inte orka med det heller. Kollar man i platsannonserna är det gott om jobb som special-lärare. Skolorna söker och söker, men det finns helt enkelt inte det som behövs; unga, hungriga, starka, nyutbildade special-lärare. Snabba killar i trettioårsåldern som kan springa ifatt en AC/DC-pojke, hålla honom tills han lugnar ned sig och förstå hur man ska hjälpa honom lära sig så mycket som möjligt av situationen. Det finns inte. I sju år har de sökt en specialpedagog till AC/DC-pojkens klass, utan att någonsin få tag på det.

Borde inte lärarhögskolan göra reklam för utbildningen. Rekrytera unga män inom idrotten till exempel. Skrika högt på gymnasiemässorna om att det behövs special-lärare. SPECIALPEDAGOGER! HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ%3


inga kommentarer

  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump