mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

generic (120. Annorlunda): What is viagraferx.com/ ,…
generic (122. Hälsning frå…): What is viagraferx.com/ ,…
pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Text 50-59 om AC/DC-p… | Home | Lärartankar 30-39 »

Lärartankar 21-29

26 04 08 - 16:48

21. Det finns bokstäver!

Publicerad: 2007-03-06
Visste du att det finns folk som inte tror på bokstäver?
Jag har alltid varit så besviken på onda människor. Besviken på att det över huvud taget finns ondska bland människorna. På att barn är instinktivt elaka mot varandra. På att de starka alltid vinner över de svaga och de rika över de fattiga. På att vi vuxna är maktmissbrukande egoister. Hänsynslösa mot miljön och världens resurser.

Min pappa sa alltid att man ska akta sig för att bli för mycket vän med folk. Den man litar mest på slutar alltid med att vara den som gjorde en mest illa. Jag hatade honom när han sa sånt. Jag ville tro på människorna. På en inneboende godhet. Och livet bevisade gång på gång att pappa hade en poäng. Folk sviker faktisk. Utnyttjar en, ljuger, är allmänt onda.

Sedan jag lärde mig om neuropsykologiska handikapp förklarar jag allt med bokstäver. Det är både praktiskt och ganska skönt. Jag kan tänka tillbaka på människor som gjort mig illa och konstatera att de nog har en släng AC/DC. Det betyder ju att de inte rår för att de gör dumma saker. Alltså är de inte onda i ordets rätta bemärkelse. Inte korkade heller. Bara lite aspiga sådär.

Jag tänker tillbaka på alla möjliga människor, inte bara på dem som varit taskiga. Kan inte glömma min barndomskompis Bus-Arne, till exempel. Han såg ett tv-program om nybyggare. Sen gick han ut bakom höghuset i Bollmora och sågade ner tolv höga tallar. Han tänkte göra en timmerkoja, nämligen. Det var på vintern och det var ganska mycket snö. BusArne var åtta år och ganska kort, så varje stubbe var över en halvmeter hög. De stod kvar sen i många år och påminde om hans dåd. Tänk, en åtta-åring fällde tolv stora tallar, själv, på en eftermiddag. Med en liten scoutyxa. Snacka om AC/DC. Nästa dag kom polisen och hämtade honom utanför klassrummet. Så kunde det gå till på 60-talet.

BusArne blev bara 30 år. En sorglig figur som gick i OBS-klass eftersom inga lärare kunde kuva honom. Som alla tjejerna på gatan var rädda för. Han var en riktigt god vän till mig, men alla vuxna skällde på honom. BusArne var nog en ganska olycklig kille. I dag förstår jag att han var en äkta AC/DC-pojke. Det var inte hans fel att det blev som det blev. Han var inte ond. Alls.

Säkert missbrukar jag min nya förklaringsmodell. Det existerar nog onda människor fortfarande. Genuint onda, inte oförmögna till empati eller hyperaktiva. Men det är verkligen ett trevligare sätt att se på världen, att bokstavera folk.

Så läste jag på Attentions skolforum om "bokstavs-sjukan". Det är en sjuka som drabbar lata familjer som inte orkar ta ansvar för sina barn. Det är folk i vår kategori, med odrägliga ungar som inte fungerar i skolan. Men istället för att ta vårt föräldra-ansvar och uppfostra våra barn, så skaffar vi suspekta bokstavskombi-nationer och förväntar oss att samhället ska lösa våra problem. Det finns nämligen inga diagnoser, bara odugliga föräldrar. Det påstår de som inte tror på bokstäver.

Naturligtvis kan man se det så. Barn med diagnoser kostar samhället mycket pengar. BUP är dyrt. Samverkansklasser och andra behandlande skolformer i små grupper är jättedyra. Vi ber om vårdbidrag för våra omkostnader och specialutbildad servicepersonal på kollo. AC/DC-pojken åker taxi en timme varje dag. Dyrt, dyrt, dyrt.

Men AC/DC-barn som inte får all denna kostsamma hjälp, de blir ännu dyrare. Sen. Det är dyrt att sitta i fängelse, att sitta på mentalsjukhus, att vårdas för drogmissbruk, och sånt. Ännu dyrare. Det är ju faktiskt nåt man vet, att det går illa för väldigt många bokstavsungar. Särskilt illa gick det för dem som föddes innan diagnosernas blomstringstid. Innan man kunde få så mycket hjälp utom OBS-klassen. Då när polisen kom och hämtade åttaåringar på skolgården.

Familjer med "bokstavs-sjukan" slåss för sina barn. Vi slåss för att de ska få en värdig framtid. Det är tur att vi kan hitta förklaringar i böcker och artiklar på nätet. Det var mycket svårare förr, när det inte fanns diagnoser och förklaringar. Bara svagsinthet, mbd och värstingar. Föräldrar till vanartiga, elaka, hopplösa, idioter till barn på 60-talet kämpade ju också för sina ungar. I hård motvind.
I dag vet vi alldeles säkert att våra ungar inte är onda. Bokstäverna hjälper oss att förklara det som händer i våra liv. Det är lättare nu, men inte kan man påstå att det är lätt för det. Motvinden blåser fortfarande. Och det ska ni bara veta, att lat, det är ingenting man kan ens överväga att vara om man har ungar med bokstäver i pannan.

Folk som inte tror på bokstäver ger jag inte mycket för. Folk som ni, som läser min blog och ger mig varma hälsningar och kommentarer tycker jag mycket om, däremot. Varje inlägg är ett välkommet gensvar och ger mig ny kraft att fightas för mitt vilda barn. Tack för att ni finns!

Jag har till och med fått hjälp att tyda AC/DC-pojkens egen bokstavskombination.
AC/DC = Aggressive Confusion/Dysfunctional Concentration
(Ur MAD nr.5 1999)

Intressant!
Det är synd att man inte äger en tidning så man skulle kunna anställa dig för att skriva skolan och barnen. Jag är så snäll att jag tom skulle uppskatta att haft dig som lärare, jag som i vanliga fall tycker de flesta lärare saknar empati, vilja och kunskap...
Men jag uppskattade din blogg väldigt mycket och tack för du lät mig få insikt.
 dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Snygg utläsning på AC/DC!
Johnny Scharonne @ scharonne.wordpress.com
Jag tror på bokstäver. Men varje gång jag drar upp att jag går en ADHD/Aspergersutredning blir folk upprörda. Vissa för att de antagligen blir avundsjuka på att vissa kan få fortsätta bete sig annorlunda "med ursäkter" och vissa för att de tycker att folk just ska få vara sig själva - med eller utan diagnos. Men jag tycker inte att diagnosen försvårar min situation - snarare tvärtom. Det är många heterosexuella som tycker benämningar på sexuell läggning är onödiga - kanske för att de är normen och aldrig behöver hävda att de finns. Det är viktigt att hitta namn på minoriteter för att uppmärksamma att de finns och ge dem bättre villkor. Osynliga problem löser sig sällan. Sen jag började fundera i bokstavsformler och lär mig mer om ADD/ADHD och Aspergers börjar jag dela in människor i de facken i mitt huvud. Det ger mig större förståelse för många människor.

22. En vanlig dag

Publicerad: 2007-03-13
Min svärmor ville att jag skulle hjälpa henne med något häromdagen.
– Du är ju lärare, ni slutar tidigt på eftermiddagarna, så du har tid, sa hon.
Jag är sällan hemma före sex, men det visste ju inte hon.
En kompis föreslog att vi skulle fika nån eftermiddag förra veckan.
– Du är ju lärare, så du slutar ju tidigt. Vi kan både ta en promenad och en kopp kaffe, sa hon.
Jag blev fundersam. Folk tror tydligen att lärare slutar tidigt på dagarna. Jag blev tillräckligt fundersam för att kolla lite närmare på mina arbetstider.

Nu har jag räknat och räknat och kommit fram till att jag har jobbat i snitt 51 timmar i veckan sedan jullovet. I snitt!
Det är inte klokt hur mycket man jobbar som klasslärare på mellanstadiet. Men alla tror att man är ledig jämt. Jag är aldrig ledig.

Eftersom vi har längre semester än alla andra får vi också stå ut med att jobba 45 timmar i veckan under terminerna. Det ska vi göra och det är helt riktigt. Vi jobbar in vår lediga sommar. Men sen finns det liksom inga gränser.

Jag kommer till skolan halv åtta på morgonen. Dels behöver jag förbereda mig inför första lektionen och dels kommer en handfull ungar halv åtta. Jag pratar med dem, tittar på nån uppgift de inte kunnat lösa, tar emot meddelanden från mammor. Lyssnar av telefonsvararen, drar några kopior, och sånt. Det jag inte hinner tänker jag att jag kan få färdigt när barnen går till musiken. Då har jag ju planeringstid i lugn och ro.

Men musikläraren har tagit tjänstledigt för att åka skidor, så barnen kommer tillbaka. Får improvisera en lektion som jag inte planerat för. Planeringsarbetet får vänta.

Sen kör jag en uppsatsövning i svenskan. Den bygger på att alla barn får personliga kommentarer på sin text. Jag måste läsa allt och skriva svar så att de kommer vidare. Innan nästa svensklektion. Det har jag planerat att göra i lugn och ro när klassen går till slöjden.

Men textilslöjdsläraren är sjuk den här veckan. Förra veckan var det träslöjdsläraren som vabbade. Barnen kommer tillbaka till mig. Jag kan inte skriva personliga kommentarer när de står och hänger över min axel, så jag får improvisera en lektion jag inte planerat för. Tänker att jag hinner komma igång med kommentarerna när barnen gått hem halv tre.

Tjugo i tre kommer en mamma. Hon är ledsen och orolig och behöver prata om sin son. Det tar 40 minuter. När hon har gått har jag varit på min arbetsplats i åtta timmar. Eftersom jag hade rastvakt under lunchen hade jag inte rast då. Och på eftermiddagsrasten fick jag hjälpa till att lösa en konflikt mellan två ungar i korridoren. Förmiddagsrasten gick till ett telefonsamtal med en förälder vars barn skolkade i dag.

Efter åtta timmars arbete sätter jag mig och förbereder morgondagen. Det blir inget spännande. Hinner bara följa böckerna och köra på rutin. Orkar inte vara så intressant som jag tänkte, nu när det blivit så sent. Det tar för lång tid att leta fram material.

Ger upp efter en kvarts planering. Då är jag jättehungrig och bestämmer mig för att åka hem och kommentera uppsatserna på kvällen. Precis när jag ska gå kommer en kollega. Han har haft en jobbig dag och behöver reflektera över konflikten som jag hjälpte till att lösa i korridoren. Han behöver prata i precis 50 minuter. Då har jag jobbat i nio timmar utan rast.

Sen åker jag äntligen hem. Efter middagen ringer jag föräldrarna till de två barn som slogs i korridoren. De har rätt att veta vad som hänt. Det tar en timme ungefär. Då har jag jobbat i tio timmar.

Sen sitter jag med kommentarerna mellan tio och halv tolv. Det går extra sakta när man är trött, men det måste göras seriöst om det ska vara nån mening med det.

Förr hade lärare en specificerad undervisningstid. Man skulle ha 28 lektioner i veckan, tror jag att det var, om man jobbade på mellanstadiet. Inte mer och inte mindre. Nu är det upp till varje skola hur lång undervisningstid lärarna har. Jobbar man heltid så jobbar man 45 timmar, men det är upp till rektorn hur många av de timmarna som är planering och hur många som är arbete med barnen.

För oss klasslärare är den tiden extra flytande. Så fort en övningslärare eller en ämneslärare är borta blir vi tvungna att rycka in. Barnen kommer alltid tillbaka till oss. Så vår planeringstid används i praktiken som vikarietid.

Min kollega och jag har försökt få tid att beställa linjaler och sudd och whiteboardpennor sedan i november! Ännu har inte tiden uppenbarat sig. Trots att jag sällan lämnar jobbet före sex.
Det är alltid något. Arbetslagsträffar när man ska sitta och lyssna på högstadiets problem med frånvarorapportering. Alla måste vara med, alla barn berör alla lärare. Alla ska vara med och tycka. Elevvårdsteam med skolpsykologen, handledning, pedagogträffar där rektorn pratar om skolans mål och elevunderlaget inför hösten. Arbetslagsledaren vill att vi ska vara med och intervjua dem som sökt tjänsten i vårt lärarlag. Och föräldrar. Föräldrar som kommer spontant. Föräldrar som man kallar in för att det är problem med deras barn. Föräldrar har alltid företräde. Men också arbetskamrater som behöver reflektera.

Inte ens helgerna är heliga. Då går jag på museet och förbereder klassens besök nästa vecka. Eller så tar jag mina egna barn och besöker moskén för att förbereda religionsundervisningen. Och så läser jag en bok för att skaffa förkunskaper till något, eller ser en film som jag tänkt använda i undervisningen. Jag jobbar jämt.

Halv tio på kvällen kommer ett sms, kanske från Jessica. "Har vi idrott i morgon?". Då svarar jag på det. Barnen får sms:a mig när de vill. Jag är alltid tillgänglig. Så vill jag att det ska vara.

Nu tror ni att jag har berättat om en särskilt extrem dag, men då har ni fel. Detta är ett typexempel på en alldeles vanlig dag. En dag när det inte är utvecklingssamtal och inte föräldramöte heller.

Om jag har riktig, riktig tur kan jag hinna rätta glosförhöret på arbetstid, men det mesta rättningsarbetet sker på helgerna. Den gemensamma planeringstid som vi ska ha i arbetslaget ungefär två timmar i veckan, för det är meningen att vi ska göra samma saker i våra klasser, försvinner så gott som alltid i föräldrasamtal. Sen sitter vi, hysteriskt stressade, på fredagseftermiddagen och sätter ihop ett gemensamt prov, eller bestämmer hur vi ska poängsätta svaren när vi gett provet.

Ärligt talat, jag tittar inte så ofta på klockan. Jag gör det som behöver göras, och det får ta den tid det tar. Jag har ett viktigt jobb och det ser ut så här. Inte är det så himla bra betalt heller, men det är kul och jag gillar ungar. Har inte ens tänkt på att jag inte får nån övertidsersättning. Fast jag jobbar över varje dag.

Det är bara när de klagar som jag får nog. När mina uppdragsgivare, barnen och föräldrarna säger att jag gör ett dåligt jobb. Eller kritiserar mig inför rektorn. Då brukar jag ruttna rätt ordentligt. Jag vet ju att de inte fattar vad de pratar om, men det brukar ta en stund för mina jobbarkompisar att fiska upp mig ur hålet när det händer.
 
tioli @ pepparkaksklubben.com
Hade en underbar svensklärare i högstadiet, en som lade ned sig otroligt mycket och gav personlig respons och personliga uppgifter. Hon fick mig att växa så mycket! Sedan brände hon ut sig. För det fanns liksom inte tid i skolan att vara en SÅ bra lärare. Då känns det som att något är fel.
Högre personaltäthet, någon?
Den där SMS-kontakten du nämner har vi också med våra lärare nu under gymnasietiden. Självklart försöker man respektera deras privatliv och inte tränga sig på. Men det betyder så mycket att de ger ut sitt nummer.
Kanske är lärare en livsstil snarare än ett jobb?
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Men herregud...fy sjutton vad jobbigt det måste vara, även om du gillar det.. Men får ni verkligen inte extra betalt?? Är inte det mot lagen eller nåt?
Mikaela @ stalkamig.blogg.se
Ja, det där hade jag faktiskt aldrig fattat, under hela min skolperiod i princip. Numera har jag en vän som är gymnasielärare och jag vet att han går till skolan så att han är där innan åtta och sällan går hem efter tio på kvällen... Ofta sitter han i skolan även på söndagar och ibland lördagar och jobbar. Men han är, och det är jag övertygad om att du också är, en fantastisk, inspirerande lärare.

23. dampunge=CP=idiot

Publicerad: 2007-03-17
Pundig sa man på min tid. Eller blåst. Oförskämt och föraktfullt om dem man såg ned på. Det var på den tiden när man höll folk separerade. Man höll mentalsjuka på institutioner och utvecklingsstörda på andra institutioner. Vi såg väldigt sällan någon som avvek från det som ansågs normalt.

Vår skolsköterska hade en dotter som var hörselskadad. Henne gjordes det barnprogram om, för hon fick röra sig bland vanliga barn. Och AC/DC kallades för MBD. Minimal Brain Dysfunktion, betyder det, om jag inte minns alldeles fel. Det var en liten, liten hjärnskada som gjorde att man inte kunde koncentrera sig så bra, och att man var dålig på att hitta. Så fick jag det förklarat för mig på den tiden. Snacka om förenkling. Nu finns inte MBD som diagnos mera.

Sen sa man CP. Oförskämt och föraktfullt om dem man såg ned på. Eller "djävla mongo". Det var på den tiden när idéerna om integration började slå rot. Det pratades om att stänga alla institutioner. Alla möjliga barn gick i skolan tillsammans. Även annorlunda barn blev så många att de syntes. Och de stackarna med Celebral Pares, som kunde se riktigt annorlunda ut med sina spasmer, de fick ge namn åt ointelligens.

Nuförtiden finns det nästan inga barn som inte känner till vad CP står för. De vet att CP sitter i musklerna snarare än i huvudet, men det hjälper inte. De två bokstäverna har blivit använda som synonym för idiot i 40 år. CP betyder korkad, nån som det är fel på.
– Jag går till spec. för jag är CP i svenska, har jag hört barn förklara för sina klasskamrater när de fått frågan varför de lämnar lektionen. Många gånger.
Jag önskar att jag visste hur man ska få bort begreppet CP. Men det hjälper inte hur mycket jag än tar upp det och förklarar det. Ingen använder CP som idiotförklaring i mitt klassrum. Men det existerar i korridoren. Säkert finns det föräldrar som använder det också. Inte för att de är okunniga utan för att de har använt det i hela sitt liv.

Numera är alla institutioner borta sedan länge. Alla barn ser annorlunda barn ofta under sin skoltid. I städerna i alla fall.
– Fan, vilket särbarn jag är! hörde jag en elev säga i går.
Hon fick tillbaka en skrivning med sämre resultat än hon hade trott. Särbarn! Det är en förkortning av särskolebarn och en beskrivning av nån som är ointelligent. Dum i huvudet. Hur sjutton ska man bemöta en sån kommentar?

Visst finns det tillfällen då man vill uttala sig nedlåtande om andra. Särskilt om de inte hör. Det är väl mänskligt. Själv har jag använt "IQ-badboll" ganska mycket i sådana sammanhang. Både oförskämt och föraktfullt, men de har som sagt var inte hört.

Det finns en uppsjö av nya uttryck som betyder korkad. Lite småhumoristiska sådär. Du vet, hissen gick inte ända upp, hon hade inte alla hästarna i stallet, han har inte alla kulorna i påsen osv. Sånt tycker jag är mycket mer OK än att använda ord för olika handikapp. Särskilt om man hör i undertexten att hon skulle kunna ha en möjlighet att hämta hem sina hästar.

Nuförtiden hör man DAMP precis hela tiden bland barnen. DAMP används både som substantiv adjektiv och verb.
– Djävla dampunge. Fick värsta damp-anfallet.
– Hon är helt djävla dampig.
– Han bara dampar för ingenting.

DAMP är också en bokstavskombination som inte längre används. Det blev för trubbigt som diagnos. Numera finns det exaktare bokstäver, men i stort sett är DAMP samma sak som ADHD. Det handlar om koncentrationssvårigheter, det handlar också om att fastna. Man brukar kunna avleda barn som är upprörda, men en unge som fastnar är i stort sett omöjlig att avleda. Det handlar om dålig impulskontroll. Barnet tänker inte efter utan handlar på sin första impuls. Hela tiden. Det handlar om att barnet behöver ha sina behov tillfredställda omedelbart. Ungen kan inte vänta. Omöjligen och aldrig någonsin, vad det än handlar om. Nu är det enda läget som gäller.

Detta är en grovt tillyxad beskrivning som du säkert förstår. Diagnosen innehåller personlighetsdrag som vi har lite allihopa i vissa sammanhang. Och som vi därför borde kunna ha en viss förståelse för. Barn med sån här problematik har ständigt dessa personlighetsdrag, inte bara i vissa sammanhang utan precis hela tiden. Det gör livet ganska jobbigt naturligtvis. Detta annorlundaskap syns också tydligt på skolgården. En unge som får ett vansinnes för att lektionen börjar mitt i leken syns lika väl som en unge med CP i sin rullstol.

Inget omdöme med DAMP inkluderat är det minsta positivt. Verbet dampa betyder bli arg. En person som dampar är en person som får ett raseriutbrott, på skolbarnsspråket. Att vara dampig är att vara labil och allmänt opålitlig. Att få damp när man pratar om sig själv, handlar om att bli riktigt irriterad. En dampunge är detsamma som ett CP, en idiot, ett pucko.

Sen spelar det ingen roll om jag påpekar att man inte kan få DAMP plötsligt. Att få DAMP på en rast, är lika sannolikt som att plötsligt få närsynthet. Eller att lika plötsligt bli vänsterhänt. Det räcker ju inte för att få bort uttrycket. Här i Stockholmstrakten hör man det användas precis överallt bland ungdomsmänniskor. Inte bara i min skola.

Sen upptäcker jag till min förskräckelse att jag står där mitt i en konfliktlösning och låter barn använda uttrycket. Att jag läser in vad som menas, utan kommentar, och därmed har accepterat DAMP som beskrivning av raseriutbrott, i praktiken. Jag skulle aldrig säga att min kollega dampar när han får spader av ilska på en elev som inte ger sig. Men när jag låter barnet säga att läraren har dampat, då använder jag ju begreppet indirekt!
Jag kan ju inte gärna låtsas att jag inte förstår vad han menar. Eller borde jag det?

Annelie
ja
Maraja
Hej Ann! Vill bara säga: bra blogg, välskriven och tänkvärd. Och att du och din familj verkar vara fantastiskt starka, och att det säkert ska gå bra för pojken. En tanke som slog mig bara: tänk om du inte hade haft tre barn innan ACDC-pojken. Då hade du kanske inbillat dig att allt var ditt och mannens fel. Tur att det inte är så och att pojken har sina fina systrar!
Karin @ www.karinstensdotter.blogspot.com
Du kan ju, möjligen, ta upp begreppet till diskussion vid ett annat tillfälle.
Själv tror jag att man får stå ut med rätt mycket såna här uttryck, och att de så småningom inte längre känns besvärliga.
Man "gör sig ju blind och döv" för saker, resonemang kan "halta betänkligt", och själv tycker jag att det bara blir fånigt när man döper om Agatha Christies "Tio små negerpojkar" efter dryga femtio år under det namnet, för att inte "såra någon"...
Möjligen kan man vid något tillfälle ta upp hela grejen till allmän diskussion.
 dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Hm, svårt det där...kan du inte köra något i stil med "damp betyder nog något annat för mig än för dig, så var snäll och förklara"? Eller är ungarna för små för det?

24. Fredagstid

Publicerad: 2007-03-23
Trots att jag är noga med genusperspektivet i mitt klassrum är det mest pojkarna som får min uppmärksamhet. Det finns tre snurriga grabbar i klassen, som suger i sig 75 procent av syret och 90 procent av uppmärksamheten.

Jag står mellan dem på lektionerna, för att de inte ska prata tvärs över rummet med varandra. Jag placerar mig nära bakom dem för att vakta dem och se till att de får något gjort. Jag stoppar ned böckerna i deras väskor, ställer upp deras stolar, städar på deras bord. Tre tolvåriga grabbar brer ut sig så maximalt att jag nästan inte hinner med någon annan under dagen. Resten av klassen får dela på 10 procent av min uppmärksamhet. Och de som får allra minst av de 10 procenten är naturligtvis duktiga flickor.

Som alla kan förstå har jag ständigt dåligt samvete för dem som inte får min uppmärksamhet. De vill ju också synas, få beröm, stöd och inspiration av sin lärare. Jag räknar ut olika strategier för att alla ska få komma till tals lika mycket. Läsa högt, svara på frågan, bli lyssnade på, få utrymme att tycka. Trots att jag verkligen lägger tid och energi på att få det att bli rättvist, snor tre snurriga killar 90 procent av uppmärksamheten i alla fall. Frustrerande.

Nåväl, de behöver också mer uppmärksamhet för att fungera. De är ju inte snurriga för skojs skull. De måste få mycket mera näring för att få något gjort, än de duktiga flickorna. Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att prata med klassen om det utan att de här killarna var med. Jag förklarade för klassen att alla helt enkelt inte har lika stora behov. Hur gärna jag än vill har jag inte möjlighet att ge alla lika mycket, och jag måste prioritera dem som behöver mig mest. Annars skulle det bli outhärdligt i klassrummet.

De hade den allra största förståelse för att det blir som det blir. Inte fattar de vidden av snurrpellarnas behov men de känner ju sina klasskamrater. Det är ingen som inte vet hur det blir om dessa tre gökungar inte får det de kräver. Så jag bad de duktiga skolflickorna att ta eget ansvar.
– Säg till mig när ni behöver min uppmärksamhet. Gå inte och känn er orättvist behandlade, säg till, så jag har en chans att finnas för er också, sa jag till dem.
De nickade och log och jag tänkte att det kommer de ju inte att göra. Jag måste lösa mina problem själv. Jag hade fel. Underbart fel.

Ett par riktigt tysta och duktiga flickor började dröja sig kvar jättelänge på fredagarna. När alla försvunnit till sina helger, och inte ens mina lärarkollegor kommer och stör. Då sitter de här skolflickorna kvar i evigheter vid sina bord i klassrummet.

De ber om att få hjälp med saker som de inte fått klara under veckan. De frågar saker som de missat. Städar lite. Hjälper till att göra rent whiteboarden, vattnar blommorna. Jag finns där omkring dem, ordnar, fixar och väntar på att de ska gå hem, men de går inte.

Det är ju en del pyssel och plock kvar att göra när själva skoldagen är slut. Jag är alltid kvar minst en timme efter barnen på fredagarna. Och det gjorde väl inget om de var kvar den där timmen. Jag tänkte att det var deras sätt att ta ansvar för att de skulle få sin egen tid med mig, de också. De skapar sitt sammanhang med läraren, själva. Det gillar jag.

Sen upptäckte jag, att när de faktiskt gick direkt hem på fredagarna, då var det två andra flickor som stannade kvar. Inte lika tysta skolflickor, men lika törstiga på utrymme i klassrummet. Och efter en liten tid började alla fyra stanna kvar. Varje fredag.

I dag gick de halv tre. Motvilligt. Då hade de pratat om mens, tuttar, knäppa morsor, äckliga fluktgubbar i simhallen, killarna i klassen, snoppstorlekar, olycklig kärlek, och generade pappor. De låg på mage på borden och fnissade. Fulla av förtroenden och frågor alla fyra.

De skrev måndagsplaneringen på tavlan, och berättade om vilka killar de gillar. De sorterade färgpennorna och pratade om hur hopplöst svårt det verkar vara att använda tampong. De tog eget ansvar för sina relationer med mig, precis som jag har bett dem. Och då är det bara för mig att sätta mig ner och lyssna. Säga till familjen att jag slutar en timme senare. För den sista timmen på fredagarna, när jag inte ens undervisar, är den viktigaste lektionen för de här fyra tjejerna. Och ett av de viktigaste uppdragen på hela min arbetsvecka.

Den där timmen är faktiskt en av de grundläggande förutsättningarna för resten av skolveckan. Den ger mig en möjlighet att fortsätta ta hand om mina snurriga tre gossar utan att det sker på bekostnad av dessa fyra flickor. De har nämligen redan fått sitt utrymme och laddat sina batterier.

Vår skolledning har gjort en undersökning bland barnen om vad de tycker är de viktigaste egenskaperna hos en lärare. De fick svara på frågor om vilka kvalitéer en riktigt bra lärare måste ha. Högst av allt kom lärarens förmåga att skapa trygghet. Vi behöver inte ha humor, inte vara särskilt snälla och vi behöver inte ens vara bra på att undervisa enligt ungarna, så länge vi kan skapa trygghet i klassrummet.

Den som inte känner sig sedd känner sig inte trygg. Jag måste bevisa för varenda unge att jag ser. Om jag så ska stanna till sex varenda fredagseftermiddag. Och jag lovar det är värt besväret. För mig också.

J @ epistlar.blogspot.com

Underbara tjejer det där, blir nog nåt "stort" av dem. Skönt med ungar som kan ta eget ansvar och förstår att det finns andra som behöver mer uppmärksamhet och hjälp än de själva och låta dessa få det de behöver..
Mammann
Kan man ta ansvar för sina behov redan när man är 12, så har man goda förutsättningar för att ta väl hand om sitt liv. Men vad jag vill ha sagt är att det nästan är viktigare att se dem som tar ansvar än dem som inte tar ansvar. För jag som är vuxen får inte utnyttja att vissa flickor kan klara sig själva. De får på inga villkor bli övergivna i sitt ansvarstagande. De måste uppleva att det är värt nåt, att de själva får ut något av att låta andra få det de behöver.
Maraja
Hej Ann! Tycker bara det är synd att du nästan ska behöva jobba ihjäl dig på kuppen.. Men en fråga: varför är det nästan bara pojkar som är så jobbiga och snurriga? och flickor tysta? Är det bilogiskt eller kan man lära pojkarna att "veta hut" och låta andra ta plats? Vad är din syn på detta? Nu menar jag inte barn med bokstavsproblematik, utan "vanliga" ungar. KAN man inte få dessa pojkar att lugna sig lite? Jag misstänker lite att ingen ens försökt lära dem att visa hänsyn, så som man gör med flickor. Är jag ute och cyklar? tack igen för suverän blogg.
Mammann
Maraja: Jag tror absolut inte att det är biologiskt. Då skulle ju alla pojkar vara snurriga, och det är de inte. Det finns snurriga flickor, men de är så gott som alltid i puberteten, och då är det ju hormoner och sånt. Men i de yngre åldrarna är jag övertygad om att det handlar om kultur och sociala regler. Hur förskolepersonalen handskas med pojkar och flickor, hur skolfröken i ettan låter flickor agera stötdämpare mellan busiga pojkar. Inte för flickornas skull, utan för frökens skull, för att pojkarna ska få så tråkigt att de håller sig lugna. Allt sånt existerar forfarande. Inte av illvilja utan för att alla som jobbar med barn inte har reflekterat över sånt här.
Det är klart att det går att ändra!
Nu fick jag en bra idé om nästa bloginlägg om genus. Tack vare din fråga. Tack ska du ha!!

25. Vad gjorde jag för fel?

Publicerad: 2007-04-11
När jag släppte ut mina elever efter sista lektionen i dag bad jag en av dem att stanna kvar en stund.
– Ni kan gå nu, men jag vill att Martin stannar lite till. Jag måste prata med dig, Martin.
Martin som var på väg ut med världens hastighet tvärvände i dörren. Kastade sig ner på sin stol och bara skrek.
– Jaha. Nu får du skärpa dig Martin, härmade han mig.
– Jag vet precis vad du ska prata om. Vad är det med dig? Så här kan vi inte ha det! Varför uppför du dig på det här sättet? Nu måste det bli en ändring!!
Han spelade pjäsen Upprörd Lärare. Det var högljutt och dramatiskt, de andra eleverna bara glodde på honom.
– Du har ingen aning om vad jag tänker säga, sa jag. Sätt dig ner och var tyst!

Sen gick det på högvarv i skallen på mig. För jag hade tänkt säga så här:
- Nu får du skärpa dig Martin. Så här kan vi inte ha det. Varför uppför du dig på det här viset?

Martin har varit en plåga precis hela dagen. Han är en av mina duktigaste elever. Högpresterande, snabb, skärpt, reflekterande. Det är han som alltid kommer med de där svaren som gör att jag måste tänka efter själv också. Det är kul med sådana elever. Man kan skoja med dem. På en rätt hög nivå. Och det är en utmaning att ge dem lika mycket att växa på som de lågpresterande får.

Men just i dag vet jag inte vad det har varit för fel på ungen. Han har hoppat runt som ett popcorn i klassrummet. Kommenterat alla andra, snackat och stört och avbrutit. Snäst av lärare, hånat klasskamrater. Pruttat och kastat sudd och betett sig allmänt konstigt. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt åt honom att sluta larva sig i dag. Säkert tvåtusen. Inte har det hjälpt heller.

Martin brukar vara lite snurrig då och då. Han är smockfull av förpubertet och lika osäker som alla andra trettonåringar. Vilket han kamouflerar med att vara rolig hela tiden. Jag brukar vanligtvis få stopp på honom. Han är inget problem. Men i dag var han inte klok. Det tog bara inte slut.

Så där satt han, och förväntade sig precis det jag hade tänkt säga. Jag insåg att jag var helt fel ute. Min moralpredikan skulle bara göra allting värre. Trots allt var vi inte osams, men det här samtalet skulle göra honom ledsen, kränkt och förbannad på mig. Vad sjutton skulle jag göra?

Jag tänkte, jag vänder väl på steken, då.
– Jag måste bara få fråga dig vad jag gör för fel, sa jag.
Han stirrade misstänksamt, men svarade inte.
– Du har varit orolig hela dagen, och jag har inte lyckats hjälpa dig att få arbetsro en enda gång. Vad har jag gjort för fel?
– Du har väl inte gjort fel, det är ju jag som har stört, sa han.
– Jag tror att du har behövt lugn och ro i dag, och jag har inte lyckats ge dig det. Vad skulle jag ha gjort annorlunda tycker du?
Stackars Martin, han fattade verkligen ingenting. Han trodde att jag skulle skälla ut honom och istället tog jag på mig hela ansvaret för att han hade haft en jobbig dag.
– Kan du berätta vad som har gjort dig så orolig, fortsatte jag.
Men det kunde han naturligtvis inte. Sån självinsikt har inte trettonåringar särskilt ofta.

När jag såg vilken effekt det fick att jag reagerade helt upp åt väggarna tänkte jag att nu tar jag väl i för kung och fosterland då. Så får vi se vad som händer.
– Jag är lite rädd att du är arg på mig, sa jag.
– Är det något du inte vågar säga till mig, som jag har gjort fel? Har jag sårat dig eller så? Varit orättvis?
– Nej, nej, det är jag som gör fel, inte du, sa Martin irriterat.
– Men jag gillar dig och tycker det är jätteroligt att du går just i min klass, sa jag.
– Det är alltid så kul att diskutera med dig och du har så härlig humor.

Jag tystnade en stund och kollade hur han reagerade. Han såg både förvirrad och lite sur ut, men det kom en liten glimt i ögonvrån också. Så jag tog i en gång till.
– Och nu så håller vi på att bli osams en hel dag, Martin. Jag vill verkligen inte det, men jag fattar inte vad som händer.

Och det var inte något skådespel från min sida. Jag spelade ingen pjäs. Det var visserligen inte så här jag hade tänkt prata med honom, men jag menade varje ord. Jag gillar den här ungen jättemycket.

Martin skakade på huvudet.
– Jag är inte arg på dig.
– Bra, då känner jag mig lite lugnare, svarade jag och klappade honom på armen.
– Då är vi inte osams?
– Nej. Det är jag som ska skärpa mig. I morgon ska jag inte strula alls.

Så log han ett litet snett leende. Jag kunde läsa i hans ögon att han tänkte.
– Du fick mig precis dit du ville. Hur i hela friden gjorde du det? tänkte han.

Men han såg rätt nöjd ut när han gick. Han såg lika nöjd ut som jag kände mig.

dumpad
Snyggt jobbat! Du verkar vara en jättebra pedagog. Vi pratar ofta i skolan om olika sätt att hantera barn, och detta är ett av dem. Det påminner lite om Reggio Emilia-sättet; min personliga favorit-pedagogik.
Annelie
När jag är lessen passar jag på att läsa din blogg, för du får mig nästan alltid att le inifrån... Det är härligt!

26. Rättvist finns inte

Publicerad: 2007-04-17
Mina elever vill att jag ska vara rättvis. En bra lärare ska behandla alla barn lika, det är den överväldigande majoriteten i mitt klassrum helt överens om. Barn gillar i allmänhet rättvisa. Och rättvisa i barns värld går oftast att mäta med linjal.

Jag har alltid varit lite tveksam till det där. Jag brukar inte gå med på att det måste vara rättvist. Framför allt lovar jag aldrig att vara rättvis mot mina elever. Jag är inte ens rättvis mot mina barn. Hur skulle det gå till?

När vår äldsta dotter var riktigt liten hade hon en vadderad tyghjälm på huvudet när hon lekte i barnkammaren, för vi var så rädda att hon skulle slå sig. Hon hade unga och oerfarna föräldrar som var hysteriskt noggranna med allt från flingor till normer.

Det går ju inte att påstå att AC/DC-pojken har haft samma föräldrar som hon hade. Inget av våra andra barn har fått lika mycket utrymme som han. Lika mycket uppmärksamhet, lika stora friheter. Vi rättar oss efter honom allesammans i bland. Han blir bortskämd kanske, men det är alltid någon av oss som försöker underlätta för honom. Aldrig någonsin har vi kommit på tanken att försöka tvinga på honom nån hjälm i barnkammaren. Det är ju inte särskilt rättvist. Inte på något sätt.

Alla barn har ju olika behov. Hur skulle det se ut om man praktiserade millimeter-rättvisa i min klass? Det skulle bli helgalet.
Ta Martin till exempel, som måste gå en vända och röra på sig varje kvart om han ska stå ut i skolan. Då skulle jag vara tvungen att köra ut hela klassen varje kvart för att de ska röra på benen. Om det ska vara rättvist.

Eller skulle jag vara tvungen att hålla fast Martin som behöver röra på sig, eftersom Elin absolut vill sitta still och koncentrera sig. Det blir ju inte rättvist annars, om han inte sitter precis lika still som hon.

Vems behov ska styra? Vilken elev ska sätta normen för hur alla andra ska bli behandlade? För ärligt talat, jag har inte två elever som behöver precis samma saker. De är individer, och jag har helt olika relationer med var och en av dem. En kan släppas rätt fritt och tar gärna eget ansvar, en annan vill ha fasta regler och tydliga ramar, en tredje behöver lite både och.

En elev behöver äta ofta, för hon är pytteliten och smal. Får hon inte blodsocker annat än till lunch så orkar hon ingenting. En annan blir helknasig om hon får i sig nåt sött, oavsett när. Ett barn vill vara mycket ifred och själv bestämma när han vill ha kontakt med mig. Ett annat barn klarar inte av att ta något initiativ till kontakt. Han behöver att jag nästan tvingar mig på honom, minst en gång varje dag. Ett tredje barn behöver ha en vuxen som sitter bredvid honom hela tiden. Om bara det gick.

Hur skulle det se ut om jag behandlade dem lika? Då skulle alla få det någon annan behöver. Är det rättvist?

Jag har ambitionen att försöka tillmötesgå deras behov. Deras individuella behov. Jag försöker se alla varje dag. Jag tycker om alla och jag försöker alltid vara där jag behövs bäst. Men rättvis...

– Hör ni, nu får ni lägga ner böckerna och gå ut i korridoren och ställa er i kö framför toaletten allesammans, för nu är Mikaela kissnödig!
Det är millimeter-rättvisa det. Vem vill ha det så? Det är ju inte ens bra.

Jag vill att alla ska få det de behöver, i mesta möjliga mån. Och om jag inte klarar av alla så måste jag prioritera så att de som behöver mest får mest. Så är det i min värld och i mitt klassrum. Jag kan inte göra på något annat sätt. Och då kan jag lika gärna säga som det är: Jag är inte rättvis, jag försöker inte ens vara rättvis. Rättvist finns inte på riktigt.

Jessica @ helgadorotea.blogg.se
Hej Mammann. Jag läser din blogg regelbundet fast jag har aldrig kommenterat... du skriver jättebra och man ser det verkligen framför sig, alla dina och ac/dc-pojkens svårigheter.
Nu har jag iaf lagt till dig i länklistan, du kan se mer vad det är i bloggen min och fortsätt gärna på den om du har lust. Kram!
Mammann
Tack Jessica, jag känner mig stolt och väldigt hedrad!
Maria @ www.maijha.blogspot.com/
Ville bara säga (skriva) att det här var underbart skönt att läsa.
Det går inte att uppnå rättvisa på en skola, och jag anser att man heller inte bör sträva efter det.
Underbar blogg. Tack för att du delar med dig..
Moderna @ denmodernafamiljen.blogspot.com
Kan bara instämma kring rättviseresonerandet. Jag säger regelbundet till min sexåring när hon tjatar om "inte rättvist" att "livet ÄR inte rättvist, så det är ingen idé att du förväntar dig det".
Samma sak går att applicera i arbetslivet. Glöm att livet är rättvist helt enkelt.
Vad är rättvist dessutom - att man får det man behöver när man behöver det, eller att alla får samma hela tiden?
Åsa @ redfishy.blogspot.com
Håller med om rättvisa - det går inte att uppnå, och SKA inte uppnås, så varför ens försöka? Alla har olika förutsättningar och behöver således olika behandling. Jag tycker att ditt inlägg är klockrent.

27. Hjälpa till hemma

Publicerad: 2007-04-27
Jag gjorde ett litet experiment i min sexa i veckan. De var trötta och sura en eftermiddag och gick inte att göra något vettigt med. Så jag sa åt dem att ställa sig upp allesammans.

- Alla som har bäddat sängen i dag går och ställer sig i det hörnet! sa jag sen.
Iväg travade fem killar och en tjej.
- Alla som tvättar sina kläder själv ställer sig i det hörnet! var nästa uppmaning.
Ingen rörde sig. Så jag fick omformulera.
- Alla som tvättar en maskin då och då. Utan hjälp.
Då gick två tjejer och åtta killar till ett nytt hörn.
- Alla som kan laga en middag ibland går till nästa hörn!
Nästan hela klassen gick iväg.
- Alla som dammsuger av köksgolvet på eget initiativ, utan att nån förälder ber om det, ställer sig i det hörnet!
Två killar tog ett par långa kliv.
- Alla som tar disken frivilligt byter hörn.
Tre killar rörde på sig.
- Alla som hjälper till att putsa fönster går till ett annat hörn!
Tre killar gick iväg.
- Alla som ger sin mamma frukost på sängen nån gång ibland.
Fyra killar flyttade sig.

Tjejerna, de stod still, och stod still. Fnissade lite och tittade generat på varandra, förvånade. Jag var också förvånad. Och lite glad.

När alla satte sig på stolarna igen kunde jag lyfta fram att i vår klass är det faktiskt killarna som hjälper till mest hemma. Killarna som tar ansvar och deltar i hushållsarbetet. Det visste vi inte förut. Men vi blev lite stolta allesammans. Stota över de goda förebilder några killar är för resten av klassen

De här killarna har antingen ensamstående mammor eller många syskon. De har föräldrar som behöver en extra hand. Jag tror att det är bra för barn när de behövs för något som räknas. Att de har uppgifter som är viktiga för familjen. Det växer man av. Det skapar självförtroende.

Jag hade en kompis en gång för många år sedan, långt innan jag hade mer än ett barn. Hon sa att vi här i västvärlden har våra barn som hobby!

Jag blev jättekränkt och tyckte att hon moraliserade något alldeles fruktansvärt. Men hon menade att våra barn är en fritids-sysselsättning som vi ägnar oss åt mest på helger och på semestern. Vi ger dem sällan någon större roll i vårt vardagsliv och aldrig när det gäller familjens överlevnad. De behövs liksom inte. De är mer en rättighet. Något man har, som hundar eller så.

- I Afrika har barnen hand om korna, ger dem mat och vatten och sköter dem. Och korna är familjens huvudsakliga inkomstkälla. Då har barnen en uppgift som gör dem till hela människor och familjedeltagare, tyckte hon.
- I Afrika finns det inga barn som är deprimerade och tar livet av sig, påstod hon sen. Men det finns det här, där ingen behöver barnen.
Svepande formuleringar och generaliseringar tyckte jag. Säkert rena felaktigheter också.

Men jag har tänkt på det där under alla år som gått sedan dess, och det ligger något i vad hon säger. Det gör faktiskt det! Man växer om man får ta så mycket ansvar som man klarar. Man växer inte om man aldrig blir betrodd. Om de vuxna aldrig litar till ens kraft.

Jag såg på de här killarna i min klass att de mådde riktigt gott av att alla fick se hur mycket ansvar de tar, och tillåts ta. De är inte klassens tuffingar och de får inte mycket uppmärksamhet för att de är så himla duktiga annars. Vi tittade alla beundrande på dem när vi konstaterat hur mycket mer de hjälpte till hemma än alla tjejerna tillsammans, och de solade sig villigt.

Nu gäller det att jag hittar fram till något där tjejerna är förvånansvärt mycket bättre än killarna. Så att de också får vara goda förebilder för klassen. Förhoppningsvis hittar jag det snart. För jag är säker på att det finns något.
Nadjuff @ junnarp.blogg.se
En sån där "hörn-undersökning" borde du komma till våran klass och göra, det är jätte kul att få se hur alla sköter sig hemma eller rättare sagt vilka initiativ de tar och vad de gör frivilligt.
Jag kan ju säga att jag gör inte vissa saker frivilligt ibland men jag gör det för vi har ett ganska stort hus och liten familj, så det blir lätt stökigt.Blev också förvånad när jag läste att det var killarna som var mest ordningssamma.För när jag var mindre och när man skulle hålla hand så var det ju alltid kille-tjej, och det var ju bara för att tjejerna skulle "ta hand om" killarna. Det var lite dåligt tycker jag...:/ Had'e bra, hälsa alla! ;D /Nadjuff. :)

28. Varannan tjejernas

Publicerad: 2007-05-04
En gång för några år sedan när jag hade en femma, så bestämde jag mig för att göra en liten genusundersökning. Det var sex killar och arton tjejer i den där klassen, ändå visste jag att jag på något underligt vis gav killarna mer uppmärksamhet än tjejerna i alla fall.

Jag beslutade mig för att köra stenhårt med varannan flickornas under en hel vecka. Om det var nödvändigt kunde jag till och med tänka mig att föra anteckningar över vem jag gav frågan och vem jag lämnade utrymme. Så att det verkligen skulle bli halva tiden till pojkar och halva tiden till flickor. Tänkte att om jag var jättenoga så skulle det bli en vana att se tjejerna också. Det var ju inte så enkelt visade det sig.

Det började med att jag läste en artikel. Jag tror det var i PM, men jag minns inte så noga. Artikeln handlade om blickriktningar. Alla pedagoger har en favoritvinkel, antingen tittar man mest åt höger eller åt vänster, men alla har en sida som dominerar stort. I den vinkel där man tittar mest sätter man de elever som behöver mest övervakning, och det gör man omedvetet. Skulle man inte göra det så ser eleverna själva ofta till att sitta rätt. De som vill vara ifred sätter sig där pedagogen tittar sällan och de som vill ha uppmärksamhet sätter sig i pedagogens favoritvinkel.

Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det. Hur seriöst det var undersökt. Det kanske bara var en iakttagelse som någon gjort, men jag ville gärna kolla själv. Eftersom jag hade mycket dramalektioner just då var det lätt för mig att kolla. Jag brukade alltid börja lektionerna med att alla barn satt i ring på golvet. I regel satte jag mig själv ungefär på samma plats i rummet och barnen satte sig någorlunda likadant varje lektion. På samma position i förhållande till mig.

Jag började flytta runt i ringen. Sätta mig på nya platser, gärna på motsatt sida i förhållande till andra gånger. Många elever blev inte ett dugg påverkade, men fler än jag trott blev helt klart störda. Snurrpellarna flyttade sig raskt så att de hamnade i samma position mot mig som vanligt. Omgrupperade sig så att de hamnade i min favoritvinkel igen.

Intressant! Tillräckligt intressant för att jag skulle börja kolla förhållandet i klassrummet också. Jomenvisst, alla snurrpellar satt där jag naturligt tittade mest. I mina döda vinklar satt flickor. Duktiga, självgående flickor som inte fick nån uppmärksamhet alls vissa dagar. Så ville jag ju inte ha det.

Dels började jag gå runt i klassrummet och prata. Stod på helt olika ställen och berättade. Bytte vinkel hela tiden. Och märkte att jag faktiskt plötsligt såg nya barn mycket mer, nya barn på nya sätt. Intressant!

Nästa steg blev naturligtvis att försöka fördela allt utrymme lika på pojkar och flickor. Egentligen borde ju pojkarna bara få en fjärdedel av uppmärksamheten eftersom de var sex och flickorna arton. Men så långt tänkte jag inte sträcka mig. Det hade blivit för krångligt för jag hade verkligen riktigt snurriga pojkar.

I alla fall, jag var mycket noggrann och seriös när jag satte igång mitt jämställdhetsprojekt. Hade en liten klasslista där jag bockade av varje fråga och varje tilltal. En tjej, en kille, en tjej, en kille. Kände mig vansinnigt rättvis och nöjd med mig själv.

Första dagen gick jättebra. Tjejerna riktigt blommade. De kände sig jätteuppmärksammade och blev hur förtjusta som helst.
- Oj! Tänkte jag. Har de fått så lite uppmärksamhet.
Och det hade de verkligen.

Andra dagen gick precis lika bra. Jag var riktigt, riktigt jämlik. Men när sista lektionen var över stod killarna kvar i dörren och tryckte efter att alla tjejer hade gått. De hade utsett en talesman och närmade sig mig med stort allvar.
- Varför har du börjat vara så orättvis? var deras bistra fråga.
- Varför är det bara tjejer som får prata numera?
När jag fördelade min uppmärksamhet jämlikt upplevde de alltså att de inte fick utrymme alls. Intressant!

Jag förklarade för dem hur jag tänkte. Att det skulle vara rättvist mellan flickor och pojkar. De var helt med på noterna. Naturligtvis. Ingen av dem hade något intresse av att breda ut sig på flickornas bekostnad. Tvärt om. De reflekterade till och med själva över att de egentligen bara förtjänade en fjärdedel av utrymmet. Men de trodde inte ett ögonblick på att de fått halva tiden under dagen. De var fullständigt övertygade om att de inte fått någon tid alls.

Följande dagar kollade de mig. De kollade varandra också. Och alla blev medvetna om klassrummets utrymme. Om att det som var vanligt och naturligt för dem var ojämlikhet till pojkarnas förmån. Tillsammans ändrade vi villkoren. Det var mycket intressant.

De är 28 år nu de där elvaåringarna. Undrar hur de tänker om jämlikhet i dag?

Mikaela @ stalkamig.blogg.se

Vad glad jag blev av att läsa det här. Det finns, enligt min erfarenhet, alldeles för få reflekterande lärare. Det är ju jättebra att kunna tänka på sådant här.
Jag funderar på att själv bli lärare, du är en stor inspiration inför den dagen =)
mammann
Du Mikaela, den kommentaren gör mig stolt som en tupp. Bättre omdöme kan man inte få som blogtant. Tack för förtroendet och lycka till på lärarhögskolan!!!
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Det där var intressant att läsa! Det ska jag tänka på när (om?) jag börjar jobba med barn...Håller med Mikaela; du är en jättebra inspirationskälla! =) !
hj @ smexit.se/ord/hj
Hoppas det är ok att jag länkar vidare till detta inlägg.
Kul att hitta en annan dp på nätet, med gedigen erfarenhet av AC/DC-kids :-)
mammann
Det är klart det är OK att länka! Ingen blir gladare än jag om folk använder det jag skriver. Länka på och tack för att ni läser
Ann
Mmm, det är intressant, sånt där! När jag jobbade på mellanstadiet, så drillade jag in mina elever i det där. Inte så att jag satt med pricklista, men jag höll koll på antalet pojkar resp. flickor. Sedan är det ju fortfarande så att vissa tjejer får man dra saker ur - och killar, för all del - medan det inte går att få tyst på andra, när de väl har talutrymmet! Nu är jag på SFI, och där är det ännu fler ekvationer att ta hänsyn till. Fast det kanske det inte borde vara? Jag tänker på språkgrupp, kön, religionstillhörighet, allt som man behöver vara lyhörd för, för att vardagen ska klaffa, och man ska känna sig trygg i att här lär vi oss saker. Tack för påminnelsen! Har minsann haft mina snurrpellar i mina dagar, jag med. :D
anna m @ tartmamman.blogg.se
Jag har läst om ett liknande test för ca tio år sedan med samma resultat - pojkarna protesterade vilt. Men även tjejerna hade påtalat att det blev orättvist. Att de hade fått mer än killarna. Trist att det är så men kul att det uppmärksammas.

29. Medelklassfröknar

Publicerad: 2007-05-10
Jag tror att de allra flesta bokstavsmänniskorna inte har nån diagnos. Jag tror att den absolut största delen av alfabetsbarnen aldrig kommer att få någon diagnos. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, faktiskt.

Å ena sidan skulle jag vilja att social närsynthet (sån som man får när man är lite aspig, eller artistisk som nån av mina döttrar sa) inte var konstigare för samhället än vanlig närsynthet. Jag menar, det är ju ingen som protesterar mot att folk har glasögon. Det är ingen som direkt reagerar på att människor hör lite dåligt heller. Eller är allergiska. Alltsammans fysiska egenheter som inte är sjukdomar. Fysiska belägenheter så vanliga att de knappt kallas för handikapp heller.

Det borde inte vara någon skillnad på att vara vänsterhänt och på att vara snurrig. Det är i båda fallen en del av ens person. Ingen borde sätta sig till doms över varken det ena eller det andra.

Å andra sidan måste man kanske skaffa diagnos på barnen för att nå fram till den kunskap bland människor som är förutsättningen för den acceptans jag längtar efter.

Det borde inte behövas varken bokstavskombinationer eller diagnoser. Det borde vara självklart att alla annorlunda barn får den hjälp de behöver ändå. Precis som alla närsynta barn har självklar rätt till glasögon. Precis som barn med nedsatt hörsel har rätt till hörapparat. Men det är ju inte självklart. Så vad ska man göra?

Problemet är att skolan är anpassad efter det normala. För normala barn med normala problem. Det är inte snurrpellarna som har blivit lärare i vuxen ålder. Det är inte heller snurrpellarna som har skrivit skolböckerna, eller arbetat fram skolmaterialet. Det är inga snurrpellar som skriver skolmål eller bestämmer betygskriterier.

Det är de duktiga skolflickorna, och några pojkar också, som jobbar i skolan. De som själva tyckte det var kul att gå i skolan. De som lyckades. De som hade föräldrar som pratade på samma sätt som fröken. Som kände sig hemma med böckerna, för att de var skrivna för dem. De gillade konceptet, de valde att bli pedagoger.

Alfabetsbarn och snurriga skolpojkar, som bara misslyckas hela tiden. Som missförstår och hamnar i bråk. Som feltolkar situationer och blir förbannade. Som glömmer lappar och inte gör läxor. Som inte orkar hålla i pennan och inte kan sitta still. När grundskolan är slut har de misslyckats så många gånger och fått så mycket skäll att de hatar skolan, och allt som skolan representerar. De blir väldigt sällan lärare. Tyvärr.

Det är de duktiga skolflickorna, och några pojkar också, som är läromedelsförfattare. Deras läroböcker passar utmärkt till deras egna barn, förståss. Till normala barn med välutbildade föräldrar. Kanske passar de mycket sämre till snurrpellarna.

Det finns massor av duktiga pedagoger och mängder med ny forskning som leder pedagogiken framåt. Det finns så mycket som blir bättre hela tiden, men det räcker ju inte.

Jag fick nästan sammanbrott i dag i lärarrummet när jag hörde hur tanterna (alllt mellan 30 och 60) satt och snackade skit om mina snurriga pojkar. Och ännu mera skit om deras föräldrar. Alla dessa fröknar, som var bäst i klassen när det begav sig. Som trivdes. Som hade föräldrar som kom och var stolta på åhörardagarna. De tar sig friheten att sitta där på sina höga hästar och fördöma folk. Både barnen och deras familjer

Vad fattar de egentligen av vad vi säger? Vi som är föräldrar till alfabetsbarn. Vi som kanske själva har bokstäver i pannan? De fattar ingenting. De underkänner oss och tycker att det är vårt fel att barnen förstör i skolan. I deras ögon förstör mina barn i skolan. För de passar inte in.

Hur duktiga pedagoger de än är, hur mycket de än går kurs i positivt ledarskap, de har aldrig tänkt tanken att det kan vara skolan det är fel på. I så fall är det fel på skolledningen. En inkompetent rektor kan vara en realitet, men han är himla bekväm att skylla på. Att gnälla över, istället för att skärskåda sig själv.

På 70-talet, när jag började jobba i skolan, då pratade man om klass-skillnader. Medelklassen härskar i skolan. De arbetar där, de chefar där, det är deras barn som klarar sig bra. Och underklassens barn, som hade föräldrar med låg eller ingen utbildning. Som inte hade böcker hemma, som inte fick hjälp med läxorna, de klarade sig dåligt.

Nu pratar man inte om klass-skillnader. Man pratar om genus och om etnicitet nuförtiden, men inte om socialgrupper. Det är synd tycker jag. För diagnoser har med klass-skillnader att göra.

Jag är medelklass, jag är fröken. Jag har tagit min snurrpelle till diagnoslandet. Det har kostat tid och tårar, och en väldig massa pengar. Men jag kan språket och jag har kämpat. Så min pojke har sina bokstäver. Han går i specialklass och får sent om sider den hjälp han behöver. Hans lärare kan inte se ned på mig och vifta bort det jag säger, för jag pratar samma språk som dem. Så även om jag inte har makt att ändra skolan, så har jag makt att ändra AC/DC-pojkens förutsättningar.

Snurrpellarna som jag är fröken till, de har inga diagnoser. Deras föräldrar gör så gott de kan, men det räcker inte lika långt. De har ingen utbildning och vet inte vad de ska kräva. Inte hur de ska kräva. Så där snurrar deras pojkar runt i mitt klassrum, ledsna och misslyckade. Medan alla lärare på skolan ser ner på deras föräldrar.

Det är jag som ska säga till deras föräldrar att barnen behöver diagnos. Har de bara bokstavskombinationen på rätt papper så kommer pojkarna äntligen att få hjälp. Men de fattar inte vad jag säger. Jag pratar inte så de förstår, fast jag försöker. Nu är de rasande på mig. Tycker att det är mitt fel att deras pojkar har problem. Tycker att jag vill bli av med deras barn!

Precis!! De säger precis samma saker som jag sa för mindre än ett år sedan. De känner likadant.

Jag vill ju inte det. Jag vill inte bli av med snurrpellarna. Jag vill att de ska få hjälp. Och i dagens samhälle är diagnos förutsättningen för hjälp. I skolans värld.

Hur man än vänder sig har man ändan bak.

Scoutfröken
Jag är så otrolig glad och tacksam över att AC/DC-pojken finns i mitt liv! När jag är på väg att ge upp kampen för att snurr-pellarna ska få den hjälp de inte bara har rätt till utan som är absolut nödvändig för att det inte ska käpprätt åt fanders för dem, då är AC/DC-pojken min inspiration. Så tack snälla Mammann för att jag får låna honom en gång i veckan! Och tack för att du själv delar med dig av alla din insikter om allt!


inga kommentarer

  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump