mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

generic (120. Annorlunda): What is viagraferx.com/ ,…
generic (122. Hälsning frå…): What is viagraferx.com/ ,…
pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 68. Beröm & oberöm. | Home | 190. Skogspromenad »

Svar

03 09 09 - 12:56

Jag försöker svara på kommentarerna i mitt förra inlägg, men det går inte.

spam is not apreciated

säger bloggen när jag skickar kommentaren. Och så vill man ju inte ha det. Så jag svarar här. Det går väl lika bra.

Sen har Mina också svarat här, för bloggen tror att hon spammar hon med. 

Jag måste ta reda på vad som händer med min kommentars-funktion. Sen.

Ja, det finns många bottnar i det här, mina vänner.
För det första vill jag ha sagt att jag gillar Kajsorna. Älskar att bli bjuden på deras goda middagar. Det är först när de börjar bli Kavata som jag tycker att de är jobbiga. Och det kavata består av beskäftigheten
- Det är b a r a att...
Att hon kan garantera att allting som hon har gjort också fungerar för mig. Det är väl egentligen det som är förminskande. Att hon framställer det som enkelt.
- Så här gör man, det funkar alltid, det lovar jag!
Jag får en känsla av att hon inte har lyssnat, eller att hon tycker att jag bara gnäller.

Men Lia, det är inte så att alla Kajsor automatiskt krymper sin omgivning. Och jag älskar det faktum att du har det bra! Det är klart att det finns en och annan Kajsa som mår dåligt under ytan, men jag tror inte att det behöver vara så. Kanske berömmer hon sig själv för att det är det enda berömmet hon får. Men det kan också vara så att hon bara är sugen på att få berätta saker. Och det är väl verkligen helt ok. Alla har vi väl rätt att vara stolta över saker vi har lyckats med!

Jag är inte så säker på att man alltid kan problematisera Kajsa Kavat. Det är härligt med lyckade människor. Jag kan till och med stå ut med att de skryter, så länge de inte talar om för mig vad jag "bara" ska göra för att bli som dem. Hur jag ska tänka och gå tillväga.

Vad ältandet beträffar så finns det också flera sanningar. Det finns gnället, som omgivningen tröttnar ganska fort på. Men vem är inte gnällig ibland?

Sen finns det reflekterandet. Och det gillar jag. När man förbehållslöst sätter ord på skiten man vadar i, utan att tänka på lösningar. Bara beskriver hur det ser ut, liksom. Så att man vet vad det är man kämpar emot. Omgivningens roll är då mest att hjälpa till att formulera, att bekräfta att man uppfattar situationen rätt. Kanske ge en ny infallsvinkel, ett annat perspektiv. Men absolut inte att servera lösningar.

Och det är sant, det är faktiskt kvinnor som är bäst på att reflektera kring problem. Män är mer lösningsinriktade. Berättar man för en man (obs, här kommer en generalisering) om ett bekymmer på jobbet, då möts man inte av förståelse utan av ett batteri lösningsalternativ. Berättar man samma sak för en kvinna så får man bekräftelse på sin reaktion.
- Ja, det skulle jag också tröttna på.
- Det är klart att du blev förbannad då.
- Men gud vad jobbigt.
Förhoppningsvis har man rakryggade kompisar som också kan servera:
- Det var väl inte så farligt?
- Var du inte lite överkänslig, då?
- Men är det inte nåt annat du är irriterad på, egentligen?
För det är det man vill ha när man ältar, reda på om ens reaktioner är adekvata. Så tror i alla fall jag att det är.

Varför män är mer lösningsinriktade än kvinnor, och ofta blir så irriterade över att man inte tacksamt tar emot deras förslag till lösningar, har jag ingen aning om. Det är väl en fråga om uppfostran och socialisering, antagligen. Om deras nedärvda sociala ansvar för det praktiska. Medan det är kvinnorna som har skött känsloliv och relationer. Dock kan jag konstatera att det finns betydligt fler lösningsfokuserade kvinnor än det finns reflekterande män. Men de kommer nog snart ikapp.

Jag kan nog i allla fall vara både lösningsinriktad och reflekterande. Älskar att komma med det där andra perspektivet av bilden. Servera en helt ny infallsvinkel. Men jag brukar också fråga ibland om jag får komma med ett uppslag till lösning.
- Kan jag ge dig ett förslag?
- Vill du höra vad jag skulle försöka?
- Ska jag berätta hur jag gjorde?
För det är så jag skulle vilja bli bemött.

Om vi kvinnor problematiserar oss för att vara lättare att älska har jag faktiskt inte tänkt på. Jag har konstaterat att det finns tjejer som inte har nåt att prata om ifall de inte får gnälla. Att de gör sig intressanta genom sin problematik. Det är trist, och det är himla vanligt i lärarrum. Sånt brukar jag inte orka lyssna på.

Men tänk, jag ville skriva om beröm. Vad långt bort från berömmet vi reflekterade oss!

Mina svarar: 

Nä, där har du ju helt rätt. Jag missade aspekten av det där "det är ju bara att". Vilket är ganska så märkligt att jag gjorde eftersom min syster, utan barn och utan jobb ganska ofta kommer hit och tycker att det är ju bara att städa, eller hur enkelt som helst att bara ta tag i det där med att måla listerna. Får hålla i mig hårt för att inte skrika på henne. Jag tänkte mer på den sidan hos mig som kanske är Kajsa, jag vill ha beröm. Och jag tycker alltid att jag är sämre än andra när jag berättar vad jag åstadkommit. Och jag är socialiserad i mycket som en pojke och försöker förtvivlat knäcka koden så att jag ska få vara med kvinnorna. Och för att jag ska vilja vara med. Reflektera, det är alltid roligt. Men att använda samma problem om och om igen för någon sorts signalspråk som jag inte förstår gör mig lite obehaglig till mods. Jag försöker lyssna och bekräfta de första fem gångerna, sen får jag något sorts litet kli under huden och tänker att det kanske är en omruskning personen behöver. Funkar ju inte förstås... och jag kan verkligen, verkligen tycka om vissa ältare, men själva ältningen och min till syvende och sist-vilja att inflika en lösning på deras problem, hur mjukt och fint än övergången går, får mig att känna mig som elefanten i glasbutiken, stor, bullrig och okvinnlig. Och lite överlägsen. Jag står inte ut med överlägsen i vänskapsrelation. Och jag föraktar förändringsovilligheten lite. Intressant! :-)
 
Jag svarar vidare:
Jag känner igen mig Mina. Jag är också elefant i många sammanhang. När samma problem ältas i evighet amen, då kallar jag det för gnäll. Den personen behöver säkert tröst för nåt helt annat, men kan hon inte prata om det som det verkligen handlar om, då lämnar jag i regel hellre rummet, för annars skulle jag bara säga nåt olämpligt. Som:
- Vad är det som har förändrats sen sist vi pratade om det här?
- Förra gången du berättade det här lät det som om du ville försöka komma vidare.
Eller helt enkelt:
- Jag får en känsla av att du aldrig tänker lösa det där! 
Då brukar det bli väldigt tyst. Så jag undviker situationen.
 
Det som jag tycker är jobbigast är när folk gör sig intressanta med sin problematik. Det är sånt som till exempel består av skitsnack om föräldrarna (i lärar-rummet alltså). I stället för att prata om pedagogik och metoder, som kan ge något, eller riktiga problem, så försöker en del bräcka varandra i att ha flest hopplösa föräldrar. Ju fler idioter man är drabbad av, ju intelligentare framstår man själv, på nåt sätt.  
 
En gång jobbade jag på en förskola i ett jättemysigt litet villaområde. Glada, unga medelklassföräldrar och jättefina ungar.  Inga sociala problem, inga drogproblem, nästan inga skilsmässobarn, inga invandrare utom en liten kines vars pappa var gästforskare på Karolinska. Där blev problemlösheten ett problem i sig. Den unga, välutbildade personalen hade ingenting att bita i. Inget motstånd, ingenting. Så allting förlorade sina proportioner. De funderade på att soc.anmäla när ett barn hade lite för små galonbyxor. De funderade på att soc.anmäla för att en pappa svor åt sitt barn en stressad kväll. De byggde upp varenda skitsak till en katastrof. 
För har man inget problem att ventilera emellan sig, då har man ingenting att prata om. Och de ville så förtvivlat gärna verka proffsiga inför varandra.
 
Du pratar om att knäcka en kod, Mina. En kod för att få vara med. "Och för att jag ska vilja vara med", skriver du. Där slår du huvudet precis på spiken. Där känner jag verkligen igen mig. Verkligen. Jag har inte heller knäckt den där koden helt och hållet. Det finns flera sammanhang där jag är med för att folk är väluppfostrade. Men de tycker att det är skönt när jag går, det är jag övertygad om. Och nu mera, när jag faktiskt är tant och allt, nu mera bryr jag mig inte så mycket om den där koden längre. Ofta vill jag verkligen inte vara med. Då är jag inte med. Och det har inte ett dugg med överlägsenhet att göra!


två kommentarer

Ha haha! nu skrattar jag åt mig själv, för jag svarade "kajsa/lia" i förra inlägget att hon skulle "bara vara"...som om det bara var att...är man som en flodhäst i ett vardagsrum så är det inte så bara, att vara.

Svårt det där!
lalandakid () (Webbadress) - 04 09 09 - 20:13

Ibland vill jag så jättegärna knäcka den där koden, men mer ofta vill jag vända allt det där äppelkäcka, det där lyckade, jag är så bra ryggen och försöka acceptera att det här är jag. Med brister och fel, men det här är jag. Inte helt lyckat det heller....
Linda () (Webbadress) - 04 09 09 - 22:07


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump