mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

generic (120. Annorlunda): What is viagraferx.com/ ,…
generic (122. Hälsning frå…): What is viagraferx.com/ ,…
pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 189. Så kan det gå. | Home | Svar »

68. Beröm & oberöm.

03 09 09 - 10:06

Jag har tänkt en del på det här med beröm och kritik. Människor växer av beröm. De växer också av konstruktiv kritik. Särskilt om den är kryddad med positiva omdömen.

Jag har alltid haft växande som en sorts grundinställning till mina medmänniskor. Jag försöker möta alla på ett så tillväxtfrämjande sätt jag kan. Det är inget som jag egentligen  anstränger mig för att göra, det är bara så jag är. Och alltid har varit, tror jag.

Alla gillar uppskattning. Det är inget jag tänker på när jag säger
- Men du är ju så bra på att...
- Jag blir alltid så imponerad av dig när du...
- Jag skulle aldrig ha klarat det här utan din hjälp med...
Det går liksom av bara farten. Och min omgivning verkar gilla det.

Däremot är jag ganska restriktiv med sånt som ”jättebra” och ”jättefint” utan mera innehåll än så. Särskilt i min undervisning. Substanslöst beröm är värdelöst. Nästan lite oengagerat, faktiskt. Och då blir det ju motsatt effekt! Om man säger ”jättefint” till en unge som inte gjort sitt bästa, så riskerar man att hon slutar göra sitt bästa. Eftersom det räcker ändå. Det är det jag har gått här och tänkt på. Vad som ger motsatt effekt. För att förstå vad som är konstruktivt har jag funderat över hur destruktivt ser ut. För det finns ju destruktiv välvilja. Hur konstigt det än låter.

När ni ger mig extra mycket beröm här i bloggen, det är när jag berättar hur dålig jag är. Då får jag kommentarer som
” Jag tror att jag hädanefter ska hänvisa folk
   att läsa din blogg i stället för att berätta om vad som sker i våra liv... Det är liksom samma sak.”
” Precis, PRECIS så är det! Du anar inte hur gott det gör i mig att få läsa att någon annan känner likadant."

Ni brukar tacka mig för att jag berättar om de svarta känslorna. För att jag erkänner att det ibland är svårt att tycka om sitt eget barn. För att jag vill sälja honom på blocket. För att jag inte orkar vara nån bra förälder. Det är då jag får mest beröm, när jag delar med mig av mina misslyckanden. När jag visar upp för världen hur himla svårt det är ibland. Och att det är helt normalt att tappa sugen lite. Då känner ni igen er och vi kan bära hundhuvudet tillsammans några stycken.

Sen finns det en massa Kajsa Kavat ute i världen. Såna där tjejer som klarar allt. Ni vet, som har en perfekt trädgård med trendiga växter, ett välinrett hem utan en enda sladd som hänger. Med de nyaste gardinerna, helt dammfria ytor och fläckfritt golv. Kajsa Kavat bjuder på trerätters. Delikat mat, som hon har lagat själv. Hemodlade örter och det bästa vinet. Själv är hon vältränad och kemiskt fri från överviktskilon. Har ett kvalificerat jobb med bra betalt och massa ungar som hon är världens bästa mamma till. Hon är klassmamma och ordförande i föräldrarådet och kassör i samfällighetsföreningen. Och så ägnar hon kvällen till att berätta om hur lyckliga hennes svärföräldrar blev när hon ordnade deras guldbröllopsfirande för 40 gäster helt själv. Och soffan som hon lagade själv i somras blev så himla lyckad. För att inte tala om vilken fantastisk vinst hon ordnade till sin mans företag. Bara sådär. Aldrig att hon skulle dela med sig av några misstag. Att hon skulle erkänna ens för sig själv att det finns saker som är svåra. Svåra, svarta, stökiga och solkiga.

Ja, jag överdriver väl lite. Men ni förstår säkert vad jag menar. Kajsa Kavat är väldigt lyckad på alla sätt och vis. Det är svårt att berömmas henne, hon är liksom bäst hela tiden. Sen lägger hon huvudet på sned och undrar hur man mår. Så berättar man hur man har det och hon är verkligen intresserad. Och så fort man tystnar sätter hon igång och berättar precis hur man ska göra. Hur hon har gjort i alla sammanhang. Inte för att hon har problem, men när det nästan blev problem.
- Det är bara att... säger hon självklart.
- Det funkar alltid, jag lovar!
Och man sitter där vid hennes blanka köksbord och krymper. Krymper och krymper, tills fötterna inte når golvet längre så man får sitta och dingla med benen som en femåring. Allt hon lyckas med i sin välvilja är att förmedla en gigantisk känsla av misslyckande.

Min slutsats är att om man beskriver sina tillkortakommanden, då växer folk omkring en och känner sig styrkta.
Det är inte bara jag som tycker att livet är svårt.

Det funkar som ett konstruktivt beröm. Som ett "Du duger fast du inte är perfekt!"

Och om man visar upp hur bra man klarar av allt, då krymper folk omkring en och känner sig svaga.
Om hon klarar av det så bra så borde kanske jag också kunna. Det måste vara nåt allvarligt fel på mig eftersom jag inte kan klara mina egna ungar en gång. Hur svårt kan det vara?

Det sorgliga är att Kajsa Kavat vill så väl. Hennes intentioner är de allra, allra bästa. Men hon borde vara tyst om hur himla bra hon är.


fem kommentarer

Det Kajsa Kavat kanske behöver är att någon talar om för henne att hon duger precis just för den hon är, inte för allt det hon gör.
Att vara trygg i sig själv gör kanske att man kan klara av att inte bara prestera för att tro sig vinna respekt och kärlek från andra hela tiden?
Linda () (Webbadress) - 03 09 09 - 10:24

Jag tror att Kajsa mår ganska dåligt. Särskilt sådana Kajsor som berättar om det som hon är bra på. För det mesta kanske sådana berättelser är framställda för att hon är så värdelös, och om hon kanske framhäver sig själv lite till, DÅ kanske hon blir omtyckt. Hon inser ju att hon inte är perfekt, hon har ju sååå många fel och brister fortfarande, fast hon jobbar så hårt på att bättra sig. Men, snart kommer hon bli bra nog, och då kommer de att gilla henne.

Det är svårast att tycka om en Kajsa. Men kanske är det hon som behöver kärlek mest av alla?
Mina - 03 09 09 - 10:44

Dessutom. Så tänkte jag på hur kvinnor tröstas. Att en del av det som är att bli kvinna är att först Förstå Att Hon Har Det Svårt och sen att Dela Detta Med Sina Medmänniskor. Det är inträdesbiljetten till umgänget.

Och då menar jag inte att någon ska mörka sina tillkortakommanden som Kajsa gör, må dåligt under ytan. Jag menar att även om någon har det ganska bra så behöver hon anstränga sig för att plocka fram det hon är dålig på för att få kvinnliga vänner. Hon måste förminska sig lite för att duga helt. Har hon inte problem så måste hon problematisera något annat.

Jag tänker lite på de människor som vill älta problem men inte egentligen lösa dem. "Min rektor är så fruktansvärd, nu får vi inte ens tid till att äta lunch, och även fast jag jobbar 75% ska jag ha samma arbetsbörda som innan"
-Kanske dags att söka nytt jobb, på min skola söker de en sådan som du!

Och jag är inte kall. Jag förstår att det finns många skäl till att inte våga förändra och att ändå behöva prata om det. Men jag tror att en av anledningarna till att det vanligtvis är kvinnor som ältar och inte förändrar är att "vi" behöver ha ett problemområde eller två för att vara lättare att älska.

Vill gärna höra motargument för det. (och så klart finns det män som också ältar och inte agerar)
Mina - 03 09 09 - 10:55

Jag har läst din blogg i flera år nu och njuter av alla välskrivna texter och "mitt-i-prick"-beskrivningar som man så väl kan känna igen sig i. Jag har sällan känt att jag har "rätt" att kommentera, eftersom jag inte har någon fot i bokstavsvärlden. Men nu är det dags!

Jag är Kajsa rakt av! Villa, volvo, två välsnutna barn och vackert beskurna äppelträd i raka rader. Jag har haft den ofattbara turen att få vara frisk, orka med en högre utbildning och fått jobb och bra lön. Är van att jobba hårt och engagera mig vid sidan om arbete och familj.

Det är faktiskt något av ett hinder i sällskapslivet att inte ha så mycket bekymmer. Man känner sig lite skyldig som bara sitter och har det bra, när diskussionerna i fikarummet handlar om uteblivna bostadsbidrag eller skolkande tonåringar eller spelberoende barnbarn. Jag är inte dum och jag lever inte i någon rosa bubbla, jag VET att det bara är försynen som gjort att jag just nu inte har så mycket att klaga på.

Jag tror att det ligger ett jättestort ansvar på oss Kajsor, att inte försöka lösa de problem som andra anförtror oss. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att leva i bokstavslandet eller att inte ha råd med mat i slutet av månaden. Däremot lyssnar jag gärna om någon vill berätta. Men om det är så att man automatiskt inger en känsla av misslyckande hos andra bara genom att vara den man är (den där duktiga Kajsan alltså), då vet jag inte vad jag ska göra. Mammann, skulle du inte kunna komplettera med lite handfasta tips om hur vi Kajsor ska bete oss? Man vill ju inte gå runt och i sitt oförstånd göra så att folk krymper!
Lia - 03 09 09 - 11:28

@Lia/Kajsa Kavat
Nu lägger jag mig i här lite, jag tror mamman redan har kompletterat med det mest handfasta råd man kan ge i de sista raderna:

"Det sorgliga är att Kajsa Kavat vill så väl. Hennes intentioner är de allra, allra bästa. Men hon borde vara tyst om hur himla bra hon är."

Jag tolkar dessa rader som att det första man ska göra är att SLUTA tänka så mycket på att vara så rätt,
och det är precis vad man gör om man frågar efter tips på hur man ska bete sig rätt.

Bara var!
lalandakid () (Webbadress) - 04 09 09 - 20:01


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump