181. Lika lika
09 07 09 - 12:44 Äldsta systern, hon är så lik mig. Har alltid varit. Hon ser ut som jag. Som jag såg ut när jag var ung, givetvis. En gång berättade hon att det var en man på pendeltåget som frågade henne:- Ursäkta, men du måste vara dotter till Ann!
Så himla lik är hon på utsidan. Men hon är inte det minsta lik mig som person. Har aldrig någonsin begripit någonting av hennes prioriteringar, reaktioner eller val.
Sparis-systern däremot, hon har inte ett ansiktsdrag gemensamt med mig. Vi är inte lika på utsidan alls. Men vi har rätt lika insida. Jag känner igen mig i väldigt mycket av vad hon gör och vill och uttrycker.
Jag vet inte om min äldsta dotter skulle hålla med mig om det, men jag tycker att hon hade en mycket bättre mamma än sparris, när hon var liten. Jag kunde hjälpa henne vidare på ett mycket bättre sätt. Sparris-systern kunde jag inte hjälpa alls i perioder. Inget av mina barn har haft en så knäpp mamma som hon. Jag klarade helt enkelt inte av henne. Kunde inte hålla reda på vem som var hon och vem som var jag.
Det är så med barn att de sätter sig på centrala nervsystemet. Man blir liksom inställd på samma frekvens på nåt sätt. Om de står i en folkmassa på tusen personer, så ser man dem tydligt i alla fall. Oavsett om de är lika sin mamma eller ej. Det här känner du säkert igen. Men det som jag påstår är att barn som är lika sina föräldrar, liksom förpassar dem till deras egen barndom.
Jag kunde alltid förhålla mig till mitt äldsta barn. Se vad hon behövde och ge henne det. Le åt hennes barnsliga bekymmer och tycka att hon var gullig. Den nödvändiga distansen mellan henne och mig blev aldrig rubbad. Om vi hade en konflikt så var det en konflikt där jag var den vuxne som drog en gräns, och hon var ett missnöjt barn.
Men hennes lillasyster! När hon blev osams med sin mig, då blev hennes mamma lika gammal som hon. Jag förpassades djupt ner i barndomen direkt. Där stod vi och skrek åt varandra som två snorungar. Jag kunde aldrig förhålla mig och se vad hon behövde. Alla hennes bekymmer blev blodigt allvar där ingen av oss var vuxen och ingen kunde hålla känslorna inom rimliga gränser. Och hur skulle hon kunna hantera en morsa som vägrade vara vuxen. Som placerade sig på samma barnsliga nivå som hon själv. Det klarar ingen unge i världen.
Det kändes som om hon hade nån sorts radar. Hon lyckades alltid klippa till mig precis där det gjorde som allra ondast. Putta mig precis lagom så att jag tappade balansen helt. Fast det var ju naturligtvis inte hon. Min kärlek till henne, hennes beroende av mig, berörde alla min själs blåmärken, triggade alla mitt livs smärtsamma minnen. Och det gjorde mig till en distanslös och ganska usel mamma. Inte jämt, men när vi hade konflikter.
Jag är övertygad om att det här inte är specifikt för mig, jag är snarare en väldigt vanlig morsa. Barnens pappa är också bäst på de barn som inte påminner om honom. Han är stundtals mycket sämre på AC/DC-pojken än jag. Det är då AC/DC-pojken går omkring som en liten hånfull karikatyr av sin pappa. Och alla kan se hur lika de är! Jag är mest lik sparris. Men å andra sidan är AC/DC också mest lik sparris. Fast inte tycker jag att han är så lik mig...
Egentligen borde det vara inskrivet i föräldraskapet att man ska få slippa konflikta med ungar som påminner så mycket om en själv. Alla tar tag i de barn som går att ha en hälsosam distans till och lämnar över de där smärtsamma kopiorna till den andra föräldern. Vore inte det egentligen det allra vettigaste? Så ofta som möjligt i alla fall.
fyra kommentarer