mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

generic (120. Annorlunda): What is viagraferx.com/ ,…
generic (122. Hälsning frå…): What is viagraferx.com/ ,…
pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 177. Sommarklädd | Home | 179. Jag hatar inte l… »

178. Jag hatar

29 06 09 - 11:06 Jag hatar den där förbannade ADD:n. Det spelar ingen roll hur mycket jag vet och förstår. Det är så himla jobbigt. Tre bokstäver som står i vägen för våra liv. Som hindrar, stoppar upp, provocerar. Tre bokstäver som förpestar min tillvaro. Fast de inte ens sitter på mig.

Det är jobbigt nog i vardagen, men han åker åtminstone iväg till skolan ett par timmar. Och vi åker förhoppningsvis till jobbet. Så vi slipper konfronteras en del av dagen i alla fall. Men nu på sommaren... det börjar bli helt outhärdligt. I år igen.

Han ligger där som en stor amöba. Ligger och ligger. Klagar, gnäller och kräver. Utan att göra någonting annat än att spela digitala spel och bygga med Lego. Ja Lego, så stor han är. Tittar man på honom ser man att han är på väg att tjockna till igen. Klart mycket tjockare än för bara en månad sedan. Tre veckors sommarlov ligger som en fettklump på hans mage. Hur ska det gå? Han rör sig ju inte mer än högst fem minuter om dagen.

Jag hatar de där bokstäverna som står i vägen för hans liv. Så att han inte kan ta några initiativ. Så att han inte kan komma igång med någonting. Så att han inte kan slutföra någonting. Så att hela hans liv blir en enda lång passiv väntan på döden.

Jag hatar att jag inte klarar av det. Jag är arg på honom redan innan han kliver upp på dagen. För att jag själv redan har ätit lunch innan han vaknar. För att han ligger kvar i ett par timmar innan han går upp, istället för att göra något av sin dag. För att han inte sköter varken sig själv, sina relationer till familjen eller en enda av sina sysslor. Så det första han möter är en förbannad morsa. Urförbannad. Jag fräser och snäser och kritiserar. Är drypande sarkastisk och sveper in honom i en ström av vassa ironier. Allt han gör provocerar mig. Och det mår han ju inte bra av.

Grannarna säger till mig.
- Nu räcker det, Ann! säger de.
Men jag mår ju inte heller bra. Jag är världens sämsta mamma, just nu, och jag hatar det med. Stirrar mitt eget misslyckande i ansiktet. Som om det är så himla kul. Som om jag har bett om att få ha det såhär! Som om alltihopa är mitt fel!!

Vad ska jag göra då? Släppa taget och låta honom vegetera. Skita i att han är en stinkande oduschad hög, eller en stinkande överparfymerad hög. Strunta i att han fetnar till igen och bara låta honom äta hur mycket han vill. Till och med gå och köpa Cola och godis till honom, kanske? Ska jag bara tyst fortsätta slava för honom. Städa efter honom, bädda hans säng, plocka reda på hans tvätt, packa hans saker, stoppa mat i munnen på honom, plocka bort hans tallrik. Köpa nya hörlurar till hans i-Pod varje vecka för att han tappat de gamla. Eller trampat på dem. Köpa ny sovsäck varje hajk för att han struntar i att använda innerpåsen och kladdar ner sovsäcken så att den inte går att tvätta. Vänta tills det är nästan kväll med att komma iväg till klipporna så att han får sova så länge som han själv vill. Lugnt se på medan han sjunker ner i en tillvaro på en fyraårings nivå? Ska jag göra det?

Min pappa blev tokig på mig i midsommarhelgen. Sa åt mig att jag måste sluta att hacka på AC/DC-pojken. Men hur i hela friden ska det gå till då? Han gör ingenting av egen kraft. Visserligen gör han inte som jag ber honom heller. Men hur ska jag bete mig då? Hur ska jag bära mig åt för att han ska lära sig ta hand om sig själv och sitt liv i så pass hög utsträckning att han har en förutsättning att kunna flytta hemifrån en vacker dag. Eller ska han bo hos mig tills jag dör? För att min pappa inte tycker att jag ska hacka på honom. Då slipper han i alla fall ta ansvar för sin hygien. och duscha varje dag. Det är väl jättebra?

Hacka? När ska jag säga till, och när ska jag hålla tyst, för att inte genera omgivningen? Ska min pojke inte få reda på att han har nått min gräns, för att jag måste ta hänsyn till släkt, vänner och gamla grannar? Eller ska jag börja isolera honom och bara träffa andra människor när han inte är med? Ja, jag vet då banne mig inte hur jag ska vända den här situationen.

Sparris-systern försökte hjälpa honom häromdagen. Hon har kommit hem från de vida haven och ville ge honom lite stöd i den här infekterade sommarsituationen. Men han lyssnade inte på henne. Och han använde definitivt ingen av de strategier hon serverade honom. Det blev bara en vuxen till som han ignorerade.

Nej, jag får väl bita i det sura äpplet och inse att jag inte kan göra något mer för honom. Jag har slagit huvudet i taket. För närvarande backar hans utveckling i raketfart. Ska han ha nån chans i livet får jag lämna över till nåt proffs. Nån som kan gå hem efter jobbet och lämna över till kvällspersonalen. Nån som inte blir så arg som jag är just nu. För jag kommer inte längre. Nu är det inte bara hans liv det handlar om heller, utan mitt också.

AC/DC-pojken trasar sönder min tillvaro. Han gör faktiskt det. Sen ljuger han och skyller ifrån sig. Sen ger han mig skulden till allt han gör. Sen kramar han mig och säger förlåt, Sen skiter han högaktningsfullt i vad jag säger. Sen ljuger han och skyller ifrån sig. Och så håller det på. Medan släkt och grannar säger att jag måste sluta hacka.

Vad sjutton ska jag ta mig till? Jag kan ju inte strunta i min egen unge. Om jag ska tystna, inte korrigera honom, inte vägleda honom, inte hindra honom från att göra fel, då måste jag först lära mig att inte bry mig om honom. Och det kan jag ju inte. Jag kan inte sluta älska honom. Jag hatar att jag älskar honom! Kan ni förstå det?
fjorton kommentarer

Hej! Har läst din blogg ett tag nu och jag skulle kommentera ett inlägg men det slutade med att min jävla ADD/ADHD fipplade bort inlägget genom att klicka på en länk innan jag hann posta det. Och sedan orkade jag inte skriva det igen, dessutom hade jag glömt vad jag just skrev. Bra kommer jag ihg att jag tyckte det var. Men det hjälps inte. Jag vet att det hade med tidsuppfattningen att göra. Nä, jag vet inte om jag har det och vad jag har, men att jag inte uppfattar instruktioner utan att hjärnan låser sig, eller att jag har svårt att påbörja och framförallt avsluta grejer. Jag har miljoner saker som står och väntar på att bli färdiga. En del väntar inte längre, skolan tillexempel. Hatar också att jag inte kan koncentrera mig, eller att jag har svårt att veta vad jag ska prata om i en relation. Jag pratar bara om sådant som är relevant för mig, alla andra ämnen är tråkiga och jag håller på att tyna bort av tristress, tråkigt nog för den som pratar. Det sägs ju också att det hjärnan inte är redo och mogen att ta in, det tar den inte in. Vill jag veta, då vill jag veta det nu, inte sen och absolut inte veta någonting annat! Nä, jag har ingen utredning, jag står på kö. Jag har aldrig i mitt liv pluggat till ett prov eller gjort klart ett arbete i skolan. Jo, ett prov pluggade jag till och då fick jag MVG, att jag inte lärde mig av det och tog det som en morot går inte att förklara, viljan att göra annat är större än att få tre ynka bokstäver på ett prov, inte ens om jag skulle få pengabelöning eller någon annan sorts belöning skulle jag vara nöjd. Jo, bara om det var någonting som jag tyckte var otroligt roligt och är en del av min inrutade vardag. Då skulle jag nog nappa. Ändra mig vill min sambo att jag ska göra, ändra mig och verkligen kämpa för att vara normal. Nä, det kan jag inte, jag kan inte ändra mig, för jag hatar förändringar. Och skulle jag ändra på mig så att jag inte följde detta inrutade mönster eller göra saker som är JAG då skulle jag inte känna igen mig själv. Jag skulle vara förändrad. Och hur tycker vi om förändringar. Jag skulle lägga mig ner och vägra fortsätta gå vidare. Dessutom är det inte så enkelt, det handlar om att det inte går att träna bort. Min sambo tror det. Du kan bli bättre med träning. Jag har levt 28 år och kämpat mig igenom 28 år. Om min mormor inte skulle ha brytt sig om mig när jag var barn, skulle jag säkert vara sämre. Hon stöttade mig i skolan, gjorde mat som jag åt och gillade, följde med mig på saker. Mamma sa att hon skämde bort mig. Hemma var det bara bråk på grund av allt tjat tjat tjat. Nu har du smutsat ner dig igen. Du måste städa rummet. Lägg tvätten i tvättkorgen. Nu är du sen igen. Jag fungerar bäst hemma ensam, då blir saker gjorda i min egen takt. Om jag inte behöver bry mig om någon annan utan hinner tänka, får andrum att tänka utan intryck, utan saker som distraherar. Jag kommer att äta när jag är tillräckligt hungrig. Jag kommer inte att dö. Dö kommer jag snarare att göra på grund av omgivningens krav på mig. Deras krav på mig och att JAG INTE KAN nå upp till deras krav gör att jag känner mig värdelös.

Nu till dig... Du hatar inte din son. Möjligen hans ADHD/ADD. Men se igenom de saker han inte gör. Ta de sakerna han gör istället. DE är han ju duktig på. HAN KAN bara HAN VILL. Han kommer inte att göra för att du vill. Han är inte mogen att vilja bara för du vill. Han måste ha en anledning till varför han borde. Peppa honom, inte tjata. Säg bara de bra sakerna istället. Gör ett tidsschema till honom. Hjälp honom att komma ihåg. Jag vet att datorn är hemsk. Jag kan själv sitta timmar vid den. Äggklocka är bra och ett personligt dagschema. Och listor är jättebra. Men sätt dig med honom dagen innan och gör listan, diskutera, så att han känner att det är någonting han är med på, inte bara ytterligare en sak som du vill. Sätt alltid den viktigate och mest tidskrävande punkten först. Du hade gjort någon lista inför ett läger, varpå packningen var sist på den. Den var viktigast och tar för honom ganska lång tid, därför först, sedan matteuppgiften, också en viktig grej. Sedan hade det varit dags att lugna ner och nollställa hjärnan, därför en liten stund med någonting han gillar att göra. En halvtimme med det är lagom tid innan nästa punkt ska göras.

Han kommer att behöva stöd, inte tjat. Det betyder att han gör sakerna med en hand på ryggen och han MÅSTE få göra saker i sin takt. Annars hinner han inte med och han lär sig ingenting heller för den delen. Hittar han någonting på vägen som han vill göra. Lägg saken på en plats för saker att göra när tid finns över.

Jag ljuger occkså och skyller ifrån mig en del, oftast när jag var yngre. Bara för att slippa tjat, slippa att det blir så stor affär, jag gör det ju inte med flit. Ska jag få skäll då?

Finns det inget läger för handdkappade barn på sommaren hos er. Jag skulle ha älskat ett sådant som barn och få träffat andra med samma problem.

Han behöver stöd, inget tjat. Utan någon som bara gör. Sitter han vid datorn när han borde göra någonting annat, gå in, ta i honom vänligt men bestämt. Fråga om han vill spara spelet nu, avsluta, stänga av datorn och gå ifrån eller bara släcka skärmen och gå ifrån. När det är gjort säger du vad han ska göra och hur länge och du hjälper honom att komma igång. Lugnt! Det är nyckeln, lungt och sansat, så han hinner med. Vi vill göra saker i samma takt som vi brukar, då hinner våra hjärnor med och det känns bra.

Sen har han ju faktiskt sommarlov. Ha två halva dagar i veckan som en dag med lite måsten. Eller vad som behövs. Fråga honom, Diskutera, han måste få vara med i allt som rör honom. Han ska lära sig leva med sina problem, göra det bästa av situationen. Du älskar honom, men du måste acceptera hans ADHD/ADD för att kunna trivas med honom och älska honom fullt ut. Se möjligheterna, inte svårigheterna. Skriv upp en bra sak i en almanacka eller så varje dag som killen gjorde! Inte någon dålig. Det får han höra ändå. En bok med bara positiva saker. Du är en mamma, men inte till ett vanligt barn, det kommer du aldrig att bli. Jorden kommer inte att gå under och inte han med den. Njut av honom, han är ju underbar, killen!

Och du, AC/DC, keep on fighting!

Kram på er! =P
[Hanna] - 29 06 09 - 12:35

Oj oj! Det låter väldigt jobbigt och Ann, ingen av oss bokstavsmammor vill ju tjata/påminna sina barn om precis allting, men det blir lätt så när absolut ingenting händer.

Och jag vet att du inte gillar listor/scheman för att det blir alldeles för inrutat för din smak men det kanske är det AC/DC behöver för att fixa vardagen på sommarlovet.

F ö tycker jag att Hanna, ovan kom med många tänkvärda förslag.


Sen förstår jag om ni går varandra på nerverna...speciellt i den här sommarvärmen....jag jobbar fortfarande men vill hellre ligga på stranden och lata mig..och mina pojkar skulle nog önska detsamma...

AC/DC - du som brukar vara bra på att uttrycka dig - hjälp din stackars mamma på traven och tala om vad du behöver för att få igång startmotorn, vare sig det är schema eller annat. Hoppas du får en bra vecka på sommarkollot - både du och Mammann verkar behöva en paus från varandra.
Fredetta - 29 06 09 - 12:56

Nu sitter jag här och gråter. Känner mig om möjligt ändå mer misslyckad.

Allt du föreslår, Hanna innebär att jag måste stå bredvid honom hela tiden. Ge upp mitt liv och mitt sommarlov och bara ägna mig åt honom. Som vanligt. Jag orkar ju inte det. Orkar inte se honom. Orkar inte vara där och starta honom. Är inte lugn. Orkar inte veta att han ligger som en fet säl i nästa rum när jag springer runt och har tusen saker att göra. Som dessutom till stor del handlar om att serva honom. Orkar inte tänka att han bara hjälper mig om han vill det själv. För han vill inte hjälpa mig. Det kommer aldrig att hända. Aldrig. Han utnyttjar mig så mycket det bara går. Men han vill inte någonsin ge något tillbaka. Bara det gör hur ont som helst. Att veta att han inte VILL hjälpa mig. Fast han vet att hela mitt jävla liv går ut på att hjälpa honom.

Jag hatar naturligtvis inte honom, men jag hatar situationen. Jag lever på hans villkor precis hela tiden. Kan inte söka ett vanligt jobb, kan inte umgås med mina vänner, kan inte resa bort, kan ingenting. För han står i vägen. För han måste först, mest, för alla pengar jag har och hela tiden.

Det jag hatar är att jag inte pallar att ge honom stöd och berätta hur bra han är. Han är ju inte bra. Han har legat som en parasit i sin säng i tolv dagar. Korta stunder har han rest sig och gått ut i huset och sabbat nåt, avbrutit nån, hällt ut nåt, krossat nått eller bara varit dryg. Sen har han gått in och lagt sig igen. Vad ska jag säga? Vilken fin keramik du gjorde i mars!

Det känns bara meningslöst att berömma. Han fick så mycket beröm för dagboken. Skolan och bup och vi, alla stod där och berömde. Men sen visade det sig i alla fall att han inte skrivit klart, att han ljugit ihop hälften i efterhand och sedan rivit ut alla sidor som var kvar i boken. Det där med daglig rutin som skulle leda utveckling framåt, det sket han i. Så vad hade vi stått där och berömt? Ett bedrägeri! Hur bra var det då?

Det går ju inte att diskutera med honom. Han vill inte prata med mig. Våra samtal handlar om vad han ska ha. Vad jag ska ge honom, vad jag är skittaskig för att han inte får och vad han kräver. Han skulle aldrig sitta och göra en lista med mig. Aldrig. Och de listor jag skriver skiter han ju i att ens titta på.

Jag kan vara hur lugn och sansad som helst när jag försöker avbryta honom vid datorn. Vänlig och full av förslag på roligare sysselsättning.
- Ja, jag ska, svarar han. Jag lovar.
Så då litar jag på honom och går därifrån. Varpå han sitter kvar vid datorn i tre timmar till. Utan att ens ha övervägt att resa sig. Det är inte fråga om att jag skulle kunna ta försiktigt i honom och leda honom därifrån. Jag kan inte rubba honom och han accepterar inte att jag rör vid honom. Och står jag kvar och väntar på att han ska släcka ner så blir han rasande och börjar skrika. Eller kastar saker omkring sig.

Jag blir rörd och glad över ditt varma och engagerade svar Hanna. Men också ledsen och förtvivlad och uppgiven. För dina konstruktiva förslag förutsätter en bra mamma, och det är jag inte just nu. Jag kan inte njuta av honom. Jag orkar inte se honom.

Han ska snart åka på autismläger i nio dagar på Barnens Ö. Det ser jag fram emot. Men först måste jag ombesörja en lång och krävande packningsprocedur. Som jag också hatar. Som han fullständigt skiter i att vara delaktig i. Sen måste jag ge honom mina sista besparingar till fickpengar. Hans lägerverksamhet tömmer hela min sommarbudget. Först och främst han! Och han har tömt hela mig. Alla mina reserver, alla mina kloka tankar, allt mitt tålamod. All min kärlek. Jag är bara tom och trött och oändligt ledsen.
Mammann - 29 06 09 - 14:07

Du, gumman, jag fårstår hur hårt du har det! Men det där i min synvinkel låter som i grund och botten han är en trilsk tonåring. Tonåren är ju också en trotsålder och i dessa utvecklas man mest. Sedan som pricken över i så har han också sin problematik som bara förstorar hela tonårstrotset ännumer. Du är definitivt inte misslyckad som mor. Du är helt underbar då du ser att du inte mår bra i detta nu och varför du inte mår bra. Det är viktigt. Det finns massor som hade struntat i det och bara gått på. Ni behöver båda ladda om batterierna. Du av att ha tid utan honom. Du skulle behöva längre tid än bara nio dagar. Finns det inga bidrag, hjälp utifrån eller så? Kontaktfamilj genom kommunen eller så en helg eller varannan helg i månaden. Fast det kanske redan finns. Men för er bådas skull.

Och sedan min andra fråga är, saknar han empati? Förstår han inte att du mår dåligt? Att bara hjälpa dig med en liten sak bara för att få dig ens det minsta glad, för det skulle du ju bli, om han så bara ens föreslog att han skulle göra dig glad.

För nu är ju er relation infekterad. Och hans jämtemot dig väldigt mycket. Han är säkert väldigt trött just nu på allt verkar det som. Vad gör han i sängen hela dagen? Sover?
[Hanna] () - 29 06 09 - 15:34

Jaa Hanna, han är en riktig, tvättäkta fjårtis. Det är vad han är! Tonåring. Så han kan helt enkelt inte ha med mig att göra.

Nej han saknar inte empati. Men om han ska vara snäll mot mig nu, då måste jag se till att han är snäll. Då måste jag hjälpa honom med det också. Och jag VILL inte.

Han skrev nyss i sin statusrad på facebook "mår skit". Hans keramikfröken frågade "Varför?". Han svarade "olika anledningar". Han känner sig naturligtvis lika misslyckad som jag. Och han mår antagligen jättedåligt av att jag är så trött på honom.

Vad han gör i sängen? Spelar PSP. Bygger med lego. Lyssnar på sin i-Pod. Ritar. Vad gör killar i sängen? Pillar sig i naveln...

Hans pappa åker iväg med honom i sex dagar, med start i morgon. Sen åker han på kollo i nio dagar, därefter kommer han hem tre veckor och sedan åker han på scoutläger i nio dagar. Så ser sommaren ut. Och kanske törs jag släppa alla spärrar nu, för att jag vet att han åker i morgon.

Tack snälla, söta Hanna för att du står på min sida. Du anar inte hur skönt det känns!
Kram!!!
Mammann - 29 06 09 - 16:04

Jag ville bara säga...Andas Djup. Du är en bra mamma men ibland blir man less.
Ha det bäst och njut av att han är borta.
kram
Donna () - 29 06 09 - 22:45

Ja Donna! Jag hör din röst i mitt huvud. Jag andas djupt och tar ny sats. Tack för ditt stöd!
Mammann - 29 06 09 - 23:29

Jag vill abslout inte förminska situationen ni har nu, för det låter verkligen skitjobbigt för er båda. Och ärligt talat har jag ingen koll på bokstavslandet, mer än den koll jag får här.

Men jag tänker på de där vanliga tonårsgrejerna... och funderar på om du skulle prova att göra precis tvärtom, och släppa mer istället?

Det där med olika dygnsrytmer har alltid funnits i min familj också. Det är jag som sovit till 11, 12, 13. Och det hade aldrig funkat om någon lade sig i min dygnsrytm. Resten av familjen har helt enkelt fått börja sin dag utan mig, och så har jag hängt på senare. Att vänta på familjens slöfock måste ju göra en galen. Jag tänker att ofta pågår ju olika saker under dagen, så det behöver inte vara hela världen om AC/DC missar klipporna på morgonen, han kanske kan vara med på något som händer vid fyratiden istället? Att just sovandet ska skapa en sådan irritation låter onödigt jobbigt för er.

Jag tänker att vore det en alldeles "vanlig" tonåring du hade där hemma, så skulle du lugnt kunna strunta i sommarlovssovandet och -kilona och låta honom vara zombie en stund. Men en vanlig tonåring skulle ju så småningom klättra upp ur det där stadiet av sig själv, och bli piggare och mer aktiv allteftersom veckorna/månaderna/åren gick, när zombieläget inte behövdes längre.

Men kanske är det just det AC/DC inte fixar, att ta sig ur det där själv... Det där vet ju ni mycket bättre. Vill inte skriva någon på näsan, bara brainstorma högt lite grann.

Annars kan jag bara säga som de andra: njut av pausen ni får från varandra nu. Jag tänker på er.
tioli (Webbadress) - 30 06 09 - 01:55

Åh vad skönt för dig att maken tar med sig AC/DC på eget äventyr! Se nu till att njuta av lugnet och ladda batterierna på det sätt som du gillar allra bäst.
Kram!
Fredetta - 30 06 09 - 08:05

Tack Fredetta för dina glada tillrop! Det känns lika tryggt varje gång du klappar mig på axeln såhär.
I kväll ska jag gå på parkteatern med mina döttrar. Det ska bli så trevligt!

Tack tioli för att du hjälper mig brainstorma.
Och du har alldeles rätt. Det handlar ju inte om sovandet, utan om passiviteten när han är vaken. Förra sommaren gjorde jag lite som du föreslår, försökte låta honom vara. Det var bara vi två på landet och jag skötte mig och lät honom sköta sig själv. Vi träffades nästan inte alls då. Han kom upp i köket när jag gått ut igen efter lunch. När jag kom hem från klipporna på kvällskvisten hade han knappt ätit frukost. Då gjorde jag min middag. Sen lade jag mig vid elva, halv tolv och han var uppe till fyra. Det var hur skönt som helst. Jag bara släppte honom. Fast jag fick börja varje morgon med storstädning.

I hans värld går förra sommaren till historien som sommaren då han fick göra allting. Jag bara latade mig och han skötte hela hushållet. Själv. Det är alldeles sant i hans värld och hänger ihop med att jag alltså inte serverade honom mat när han var hungrig. Eftersom jag helt enkelt inte var där då. Han berättar för alla hur han slavade för mig medan jag låg platt på bryggan och inte hjälpte till. För jag låg på bryggan när han var hungrig, så han fick fixa sin egen mat.

Jag vet inte om han kan klara att ta sig ur det här själv. Det känns bara som om vi har gjort vårt bästa fram till nu, och det räcker inte längre. Vi har slagit huvudet i taket, för han behöver mer stöd än vi klarar att ge. Vi har trott att vi skulle kunna leda honom ut i livet själva, men vi kanske måste inse att vi inte räcker till. Han har slutat ta emot vår hjälp, så vi måste nog se till att han får hjälp från nåt annat håll. Och det är en sorg och en svår prosess, ett stort beslut, som vi inte har tagit riktigt än, men är på väg mot. Att knuffa ut gökungen ur boet och låta honom bo i internat.

AC/DC-pojken klarade vi hyffsat. AC/DC-tonåringen klarar vi inte alls.

Just nu sover han som en gris. Fast pappan är och hämtar husbilen de ska åka till Jämtland i om en halvtimme. AC/DC-pojken har lovat att vara packad och klar när pappan är tillbaka, men han går inte ur sängen i dag heller. Jag väcker honom. Jag orkar inte lyfta upp honom längre. Han ligger alltså kvar. Så det är fara värt att pappan kommer att åka utan honom. Faktiskt!
Mammann - 30 06 09 - 09:37

Det här med att serva med mat osv...det får ju mina pojkar (10 och 12 år) verkligen känna av nu - när de inte har fritids och jag jobbar. De får fixa frukost själva och maten under dagen (där har jag laddat med lite färdigmat från Findus, och Billys panpizzor) för de fixar iallafall att värma maten i micron, tack och lov.


Men, så ser det ut som hej kom och hjälp mig när jag kommer hem, med mattallrikar och glas lite här och där och jag blir lite arg och tjatar på dem att de kan väl iallafall ställa in sakerna i köket (helst ner i diskmaskinen också) men så långt har jag inte kommit än. Men det blir nästa projekt.

Jag tycker annars att det du skrev om att du gjorde ditt på sommarlovet och så får han sköta sitt, låter väldigt vettigt! Problemet är bara att orka med röran och städberget som kommer i efterdyningen (jag känner igen mig, återigen).
Fredetta - 30 06 09 - 13:07

Hej Ann! Har ju följt dig länge och skrev för säkert ett år sedan ett brev till dig som du så gulligt svarade på. Jag har länge försökt att få ihop ett tillbaka och nu verkar det kört i och med att jag har sumpat min gamla mailadress.
Det var en rätt knasig inledning till svaret på ditt inlägg ovan, men jag vill iaf att du ska veta att jag har tagit till mig av alla dina kloka ord som du skrev till mig då och som jag läser när jag följer dig här.

Det är tungt att läsa om din förtvivlan, din sorg, ilska och vanmakt och att du mår som du gör.
Tungt, men mycket modigt Ann att du kan skriva om precis alla känslor som du bär kring AC/DC och din relation till din fine, mysige, men ibland galopphäst-bångstyrige son.
Och det är ok att inte orka, att inte palla mer, att känna sig mindre tillräcklig och bli arg. Så klart
Linda () (Webbadress) - 01 07 09 - 07:16

*mumlar ilsket* ibland är bärbara datorer ett påfund av hin håle.
Som jag tänkte skriva då...

Så klart att du måste få känna så här. Du sliter Ann, du sliter så hårt och orkar så mycket, men du måste få vara rädd om dig också.
Tid ifrån varandra låter bra och något du och AC/DC behöver för att hitta tillbaka till allt det som faktiskt tycker om hos varandra. Nu ser ni nog mest allt det ni inte tycker om.

I hans beskrivning av förra sommaren, när han fick sköta sig själv, så verkar han ju iaf ha sett att han faktiskt fixade att ta hand om sig själv och att det var rätt mycket jobb som fick läggas ner för att fixa det som han är van vid att du servar honom med.

Något vettigt svar eller något konstruktivt kan jag nog inte ge dig Ann, bara många varma tankar och en stark förhoppning om att du orkar kämpa vidare.
Linda () (Webbadress) - 01 07 09 - 07:26

Tack söta Linda för dina värmande ord och tankar.
Nu har pojken i alla fall åkt med sin pappa. Och jag har varit på parkteatern med hans systrar. Träffat en kompis och ätit lunch. Hälsat på min älskade gamla faster, gjort lite sommar-reashopping. Redan första dagen! Här finns det uppdämt behov.

Och det sista pojken sa till mig innan jag gick iväg från honom var "jag älskar dig, mamma". Jag svarade inte på det. Så det känns som om han faktiskt är en större människa än jag. När han kommer hem igen ska jag orka igen. Det ska jag!
Mammann - 01 07 09 - 10:54


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump