171. Mammanns värsta sida.
27 05 09 - 22:46 Det hände sig en gång att jag råkade avlyssna ett samtal som inte var ämnat för mina öron. Barna och deras pappa satt och pratade i köket på landet, och ingen visste att jag var i närheten.- Men vad tycker ni är det allra värsta med mamma? frågade plötsligt en av döttrarna.
Då kunde jag ju inte ge mig till känna heller, för den diskussionen hade jag lust att höra.
- Jo, men det är när man inte hittar sina grejor!
Det höll alla med om med stort eftertryck.
Va, jag hjälper dem ju att leta. Det borde de väl vara tacksamma för! Skulle det vara min värsta sida att jag vet var de slarvar bort sina prylar?
- Ni vet, man frågar henne var en grej finns, och så svarar hon ”i burken” till exempel.
- Ja, och så letar man igenom burken två gånger utan att hitta grejen.
- Jag vet, och så tittar man bakom burken och under och över och runt om kring. Och när man är riktigt säker på att grejen inte finns nånstans där, då går man och säger det till henne.
- Mamma, den finns faktiskt inte i burken säger man till henne, för att det är ju inte som om hon har fel nån gång!
- Ja, och då går hon raka vägen till burken och tar fram grejen, direkt.
- Inte bara tar fram den, hon säger ”vad är det här da?”
- Åh, det är jobbigt, höll pappan med om.
Jaha, var han också drabbad alltså...
Jo, jag vet nog att jag gör sådär. Men jag hade ingen aning om att jag låter så bitchig. Och jag fattar inte hur det kan komma sig att ingen i min familj kan leta efter saker. Eller varför jag måste gå omkring och komma ihåg var de lägger allting.
En av mina döttrar sa när hon flyttat hemifrån att hon fortfarande får impulsen att fråga mig när hon inte hittar saker hemma hos sig. Hon tar nästan telefonen för att ringa mig och fråga var hennes nycklar är. Så illa kan det vara.
Det värsta är, tycker jag, att när jag tappar bort saker, då finns det ingen att fråga. Ingen har en susning om i vilken burk mina grejor ligger. Var är mina svarta manchesterbyxor till exempel?
fem kommentarer