mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Text 21-30 om AC/DC-p… | Home | Text 41-49 om AC/DC-p… »

Text 31-40 om AC/DC-pojken

25 04 08 - 23:47

31. Vernissage

Publicerad: 2007-01-24
AC/DC-pojken har aldrig kalas. Det är inga barn som vill komma. Han fyller ju år och så, men det är bara vuxna som kommer. En gång sträckte vi oss så långt att han fick bjuda med sig några pojkar på Gröna Lund, men de hade ingen lust. Det blev inget.

Det är klart att han blir jättebesviken. Vad ska man göra? Pappan har lovat några gånger att fixa kalas, sen gör han inte det. Han är så rädd att ingen ska komma att han aldrig får iväg några inbjudningar en gång. Jag brukar inte ens lova.

Vad ska man göra? AC/DC-pojken biter ihop. Han brukar knappt klaga. Han vet ju hur det är. Vad ska han göra? Han är ju som han är. Men visst är det tråkigt. Det är en sak att ingen bjuder honom på kalas, men när de inte vill komma heller...

AC/DC-pojken har faktiskt talanger också. Han är fantastiskt duktig på keramik. Inte ljusstakar och krukor utan lerfigurer. Han gör dem jättesnabbt och väldigt bra. Det blir stora ansikten och masker, söta flodhästar och grisar, simmande drakar och rockor, farliga monster och arméer. Det kan bli vad som helst, och det är bra grejor.

Han går på keramik sedan flera år. Det är en duktig ledare som hjälper honom. Hon säger att hon aldrig har sett något liknande. Något barn som gör så uttrycksfulla figurer. Hon bränner dem och förser honom med mer lera. Det är tur att hon finns, Lena.

Jag har fått en hel kör av AC/DC-pojken. Femton huvuden med olika ansikten som sjunger för fullt, och med en dirigent till. De tar jättestor plats och är hur häftiga som helst.

Ibland blir det halsband, ibland blir det fristående figurer, ofta blir det saker som man kan rama in och arrangera på olika sätt.
Jag tänker montera så många jag kan nu under våren. Sen tänker jag hyra en lokal på söder i Stockholm och låta honom ha vernissage! Jordnötter och salta pinnar och äppelcider i plastmuggar. Som på en riktig konstutställning.

Jag har bara råd att hyra lokal en enda dag. Nån söndag framåt april kanske. Eller mars. Få se när jag blir färdig med inramandet och monterandet. Sen ska han få ställa ut. Och sälja. Så kan han köpa nåt han önskar sig för pengarna.

Det är det enda jag kan komma på att göra. För att kompensera honom för alla barnkalas han aldrig har haft. För alla tuschpennor han aldrig har fått i paket från kompisar. För all tårta han aldrig har fått bjuda på. För alla godispåsar, och alla ballonger!

Undrar om nån skulle komma. Skulle du?

Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Klart jag hade kommit om det var lite närmare… men du.inte jordnötter. Dom är så superallergiframkallande (har en dotter som sväller i halsen när det finns jordnötter i samma rum) Men bodde vi närmare och det inte serverades jordnötter hade vi kommit alla tre, det lovar jag!
Kim @ kimmsan.blogspot.com/
Helt klart att jag skulle om jag hade möjlighet! Stå på dig!
S
Skulle väldigt gärna komma på vernissage, fast jag har ju en bit att åka; ca 100 mil... :)
Veronica
Hahaha, klart jag kommer! Jag ska handla för alla pengar som vi aldrig har behövt slösa på födelsedagspresenter till födelsedags-kalas sonen aldrig blivit bjuden på.
dumpad @ www.dumpad.sprayblog.se
Jag kommer helt klart; om jag kan och får! Och om priserna inte är för höga lovar jag att köpa nåt av hans verk också.
Evelyn @ lynnish.sprayblog.se/
Det skulle vara underbart att få se hans konstverk. Har dock en bit att komma eftersom jag bor på Åland, men skriver du någon-ting i bloggen om det vid ett senare tillfälle ska jag se om det är möjligt! Skulle vara så roligt att få träffa dig och din pojke. Ni verkar vara så fina människor. Lycka till!
Eva
Läser gråter o skrattar. Klart jag kommer.
Ellen
Jag skulle komma!
Jag hittade din blogg för ungefär två veckor sedan, läste igenom allt från början. Jag har länge velat bli lärare (är 19 år) och tycker att du ger ett intressant perspektiv på den svenska skolan. Men framförallt är det otroligt att få läsa det du skriver om din son... ofta hjärtskärande.
Och jag skulle inte ha nåt emot ett sjöodjur här hemma!
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Men jäklar säger jag bara...vilka grejer! Han är ju jätteduktig! Ge honom en stooorkram från mig och tala om att han är bäst!
Johanna @ www.dorisproduktion.se
Jag kommer om jag får! Det låter som en utmärkt idé, jag ser fram emot att köpa en liten lerarmé och ha hemma!
Håller med Fias tidigare inlägg, du är verkligen suverän!
jimmY
Jag kommer också!=)
Yngvar
Jag kommer garanterat.

32. Dyra omständigheter

Publicerad: 2007-01-29
– Mamma vad har vi av guld? sa AC/DC-pojken.
– Vad då, vi har väl inga guldsaker, mumlade jag. Som vanligt avbruten mitt i något annat jag gjorde.
– Jamen, vad har vår familj som är gjort av guld, utom ditt det där halsbandet du hade, envisades AC/DC-pojken.
– Hade?
– Ja, jag tog ju med det till skolan förut, och då kom det bort. Det är länge sen, sa han irriterat. Det hade han ingen lust att komma in på.

Jag blev ju tokig förstås. Det var en liten guldkedja som jag fick av min pappa när jag fyllde 40, och något dyrare smycke har jag väl aldrig haft. Använder det bara vid riktigt festliga tillfällen för att jag är rädd att tappa det. Helt onödig försiktighet tydligen!! Vad ska man säga?

Vi har en drulleförsäkring, naturligtvis, så jag ringde till försäkringsbolaget. Man måste ha en polisanmälan. Självklart. Gick till närmaste polisstation.
– Vill du verkligen anmäla ungen för stöld då, sa den uniformsklädde mannen bakom disken där.
– Nä, stöld... han har ju tappat halsbandet i skolan.
– Så han hade tillstånd av dig att låna det, undrade konstapeln vidare.
– Nej.
– Ja, då räknas det som stöld. Då blir soc. inkopplade och hela karusellen. Vill du det? Han såg tvivlande på mig över glasögonkanten. Det är klart att jag inte ville det.

Nästa helg tog jag med mig AC/DC-pojken till GuldFynd i centrum. Vi gick in och tittade på en sån guldkedja som jag hade haft. Lite fulare, men lika lång. Den kostade 5 000:-. Mycket mer än AC/DC-pojken nånsin hade trott.

Först då blev han ledsen. Först då ångrade han sig. När han begrep hur himla länge han skulle bli tvungen att offra halva veckopengen för att spara ihop till ett nytt halsband åt sin mamma.

När jag berättade historien i personalrummet i skolan, för att få lite sympatier, frågade en av kollegorna
- Har ni inte sånt där bidrag? Hon hade ögonbrynen höjda ända upp i hårfästet av förvåning.
– Man kan väl få ett bidrag om man har fördyrande omständligheter på grund av bokstavsbarn?

Fördyrande omständigheter! Nej, det hade jag faktiskt inte hört talas om. Men det lät ju som något vi skulle behöva, så vi snackade med vår BUP-människa. Jodå, man kan söka nåt vårdbidrag av nåt slag. Det var en himla massa blanketter och intyg och papper. Inte visste hon om vi skulle få nåt heller, men söka kunde vi väl alltid göra.

Sen satt vi här pappan och jag och fyllde i och formulerade. Tänkte efter. Har vi några omständigheter här hemma?

Soffan vi köpte höll i fem år. AC/DC-pojkens säng blev sönderhoppad efter ett halvår. Rutan i sovrummet som gick sönder. Dörren till balkongen som fick ett hål. Grannens bil som han cyklade in i så att backspegeln rök. Den andra grannens bil som fick en ful repa i lacken. Minst två jackinköp varje vinter. Allt porslin som går sönder, många tallrikar och glas varje vecka. Alla skolböcker som vi har varit tvungna att köpa nya för att han har haft bort dem eller haft sönder dem. Borttappade nycklar med omständliga låsbyten som följd.

Nåt mer? Jo, den där gången i somras när han fick för sig att svänga in med cykeln precis framför pappan, för att skoja. Det var då pappan cyklade omkull så att hans cykel gick sönder, och klockan han hade på sig, och mobilen han hade i fickan, och digitalkameran han hade i jackan. Sen hoppade pappan dessutom på kryckor i fem veckor.

Ja jösses, vi har aldrig tänkt på hur mycket det blir. Det har aldrig slagit oss att en AC/DC-pojke är en fördyrande omständlighet. Vi bara biter ihop och betalar.

En pojke utan kompisar som är ensammast i världen behöver sysselsättas också. Inget annat av våra barn har gått så mycket på bio, museum, teater, simhallar, TomTits utställningar och såna evenemang. Alltid kostar det. Alltid krävs det fika, hamburgare, glass, frukt. Alltid. Men vad gör man inte för ett ensamt barn. Det får kosta. Inte har vi tänkt på det som fördyrande omständighet. Vi har ju den pojke vi har. AC/DC-pojken bor hos oss. Vi har bara anpassat oss efter det. Märkligare än så är det inte.

Vad som däremot är märkligt är att ingen har upplyst oss om att det finns ett bidrag. Om de som skriver alla bokstäverna inte berättar vilken hjälp det finns att få, vad ska man då ha diagnosen till?

Man måste tydligen vara alfabets-expert redan från början, om man är klumpig nog att bli AC/DC-mamma.

dumpad @ www.dumpad.sprayblog.se

Fick ni bidraget då?
Lillasyster
alltså behövs det verkligen inte att jag tappar bort busskortet hela tiden också ;P
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Redan första gången vi var på HAB så hjälpte kuratorn oss att söka Vårdbidrag. Tänk att det kan vara så olika!
alice
hittade precis din sida och läste direkt igenom hela. mkt gripande och fint skrivet. jag är en kanske inte lika acdc:ig, men ändock en acdc-flicka som är duktig studentska i usa för tillfället. jag är 26 år och har många kuratorer, psykologer, psykiatriker, missbruk och alla tänkbara problem bakom mig, och troligtvis framför mig också, om man ska se krasst på saken.
Ville bara önska lycka till och uttrycka min beundran och fascination för er situation och handlingskraft. hoppas att ni har lite tid för er själva och era andra barn bara, när ni tvingas lägga mkt energi på ett av dem. och man kan bli en mkt lycklig människa trots/tack vare bokstavskombinationer. Det är jag säker på.

33. Likadan som vi.

Publicerad: 2007-02-02
AC/DC-pojken undrade från början om AC/DC smittar. Det gör det. Fast det är inte han som smittar oss. Det ser faktiskt ut som om det är så. Som om allt kaos börjar hos honom. Sanningen är ju att alla bokstavskombinationer är ärftliga. Det är vi som har smittat honom.

Det är mycket som är jobbigt med att vara AC/DC-mamma, men det som är smärtsammast för mig är allt som jag känner igen. Allt det där som jag har varit med om själv och som jag så gärna hade velat bespara honom.

Jag kommer ihåg hur det var att alltid vara missförstådd. De skällde och tyckte att jag var knäpp, mina klasskamrater också. Och jag svarade alltid samma sak.
– Jag menade inte så! Det var inte det jag menade!!
Min avsikt med det jag sa eller gjorde var aldrig i närheten av de konsekvenser mina ord eller mina handlingar fick.

Exakt så är det med AC/DC-pojken också.
– Jag menade inte att det skulle bli så här, säger han.
– Det blev precis som jag inte ville att det skulle bli.
– Jag tänkte att alla skulle bli glada, bekänner han, när resulta-tet blev det rakt motsatta.
Jag hade också den där livliga fantasin som AC/DC-pojken har. Levde i min egen lilla värld och kunde inte alltid skilja på verk-ligheten och fantasierna. Mina kompisar sa att jag ljög. Det är väldigt fult att ljuga. I början på sextiotalet var det nästan döds-straff på påståenden som att man har en häst på landet och sånt. Nu är det lika mycket tabu om man påstår att man klarar spelni-våer, levlar, som man inte varit i närheten av.

Jag fick vänta tills jag gick i högstadiet, tills jag hade tuttar och blev attraktiv för killarna, innan jag fick några kompisar. En lång, ensam väntan. Så många lunchraster som jag stod på trappan och tittade på de andra som lekte. Jag fick aldrig vara med.

Jag ville bestämma. Jag ville styra och diktera vad alla skulle göra. Bestämma reglerna. Precis som min son vill. Jag tyckte de var korkade som inte fattade att det var jag som hade rätt och visste hur allting borde vara. Och egentligen hade jag ingen lust att vara med dem som var korkade heller!

Så här långt bort i tiden kan man inte riktigt lita på det man kommer ihåg. Och jag kan inte avgöra vad som övervägde, att de valde bort mig eller att jag valde bort dem. När AC/DC-pojkens storasyster satt ensam i förskolan så var det i alla fall solklart hon som valde bort de andra barnen. För att hon tyckte att de var korkade. Och AC/DC-pojken tycker att det är direkt plågsamt när inte alla fattar lika snabbt som han.

Så grabben har att brås på. Vi har säkert en bokstav var allihop. Fast själv har han fått hela buketten. Pappans impulsivitet och korta stubin, men också konstnärlighet och kreativitet. Han är lika klumpig som jag, och lika smart. Han har lika lätt för att tappa koncentrationen och segla iväg i sina egna tankar som sin pappa.

AC/DC-pojken har lika svårt att lära sig hur man umgås med jämnåriga som både hans mamma och flera av systrarna haft. Han är lika lättstött och lika långsur som sin mamma. Och han har lika svårt att lyda order och rätta in sig i ledet som alla vi andra. Annorlundaskap, förmågan att tänka utanför ramarna har alltid varit attraktivt i vår familj. Eftersträvansvärt rent av.

Varenda detalj i diagnosen kan man hitta som personlighetsdrag hos oss andra. Ungen har helt enkelt koncentrerat familjens samtliga dåliga sidor. Stackarn.

Och när vi känner igen oss i honom, det är då vi blir arga. När våra egna tillkortakommanden stirrar oss i ögonen, genom honom, det är då vi inte orkar med honom. Då skriker vi åt honom.

Det är så svårt att vara en bra förälder till en AC/DC-pojke. Man gör så gott man kan med det man har. Även om man hela tiden vet att det inte räcker. Det är ju tur att vi är så vansinnigt snygga allihop. Så det fanns någonting positivt att ärva.

Lillasyster
Men du tycker såklart att jag är snyggast... ;]

34. Så fel det blir.

Publicerad: 2007-02-07
Det är så mycket som kan bli fel i en AC/DC-pojkes liv. Han känner ju inga gränser. Saker och ting har en tendens att tappa sina proportioner.

En gång hade jag fått nog av alla knäppa föräldrar som höll på och ringde mig hela tiden om idiotiska saker. Jag fick ett utbrott efter att ha pratat med en särskilt korkad pappa i klassen och skrek att jag inte stod ut längre. Jag skällde och gormade att jag inte orkade svara på ett enda samtal till. Att AC/DC-pojken fick lov att sitta i skolan och varken prata eller röra sig för jag tänkte inte ställa upp längre. Aldrig mer.

Förmodligen tyckte han att det var jobbigt att jag blev så upprörd. Kanske fattade han ett ögonblick att han kan påverka även min situation. Och säga vad man vill om AC/DC-pojken, han bryr sig om sin mamma.

Nästa dag satt han i grupprummet i skolan och samarbetade med några flickor i klassen. De skrev på datorn och han blev sådär ivrig som han alltid blir. Knuffade sig fram och skulle först och skulle mest och trängde undan alla andra. Tjejerna känner honom och vet hur han är, de blev inte arga, men hann inte riktigt flytta sig. I skuffandet och ivern höll hela datorn på att rasa i golvet. AC/DC-pojken blev livrädd för att det som nästan hände skulle få konsekvenser. Han ville få flickorna att fatta att de inte på några villkor kunde prata om händelsen så att deras föräldrar fick för sig att ringa mig.
– Om ni säger nåt om det här så tar jag livet av mig, sa
AC/DC-pojken då.

Det var hans sätt att understryka allvaret, men gissa om det blev liv. Elevassistenten som hörde samtalet ringde mig på jobbet och grät. Jag fick åka dit på direkten för att hämta pojken. Och lugna ner henne. Efter att hon tillbringat ett par timmar med att lugna ner flickorna.

AC/DC-pojken själv var varken upprörd eller självmordsbenägen. Han tyckte bara att det var typiskt att de ringde mig i alla fall, trots att han verkligen gjort sitt bästa för att undvika det.

En annan gång blev han irriterad på sin storasyster för att hon förmodligen skulle ta mer av det nybakta brödet än han. Inte för att han ville ha mer utan för att det skulle bli orättvist. För att ge sina protester ordentligt eftertryck satte han brödkniven i skärbrädan. Det var bara det att syrrans finger kom emellan.

Gissa om det blev liv, och blod. Hon kände sig knivskuren och han kände sig som det mest missförstådda barnet i världen. Han hade verkligen inte tänkt hugga kniven i sin syster. Självklart inte. Men nu när han ändå gjorde precis det, så är det ju inte så konstigt egentligen att hon tyckte att det kändes. Ja, herregud!

Men det kan vara positivt också. Eller nåt. I somras kom en granne förbi och bad om att få låna ett verktyg. Klockan var halv elva på förmiddagen. Medan vi stod där på altanen och artighetskonverserade grannen gick AC/DC-pojken och hällde upp tre ordentliga glas av vår finaste whiskey. Han hade liksom lite koll på att det är trevligt när man bjuder whiskey. Det gillar folk. Det är socialt. Att ingen av oss ville dricka starksprit så dags på dagen hade han ingen känsla för alls. Men AC/DC-pojken gillar vår granne, han ville få honom att stanna. Och jag är ganska säker på att gesten uppskattades.

Det blir oftast fel, men ibland kan det bli lite rätt också, samtidigt.

Annelie
Stackars AC/DC-pojken... Det är i alla fall tur att vissa missförstånd kan man skratta åt, sådär i efterhand.
I övrigt måste jag skriva som många andra här: jag hittade till din blogg i förrgår, men jag kan inte sluta läsa, har läst som en galning, till jag har läst igenom allting.
Jag blir så förundrad över hur ni orkar, och hur mycket en familj kan råka ut för... Ni är verkligen starka, och jag beundrar er!

35. Det var så det var.

Publicerad: 2007-02-10
Nu går AC/DC-pojken regelbundet i skolan igen. Och vi har sakta men säkert grävt fram bakgrunden till att det blev som det blev.

För tio år sedan hade skolan en rektor som verkligen var intresserad av och ömmade för annorlunda barn och alfabetsungar. Det var han som startade samverkansklassen. Han var med i klassrummet varje dag och träffade AC/DC-barnen. Brydde sig om vad de gjorde och gav dem massor av plats. Han tyckte att det är så himla viktigt att alla barn lär sig att vi är olika. Alla sorter måste kunna gå i skolan tillsammans, vara under samma tak. Han var en idealist helt enkelt.

Men han gick i pension. Folk gör ju det när de kommer upp i den åldern. Rektorn som kom efter honom hade inte samma intressen. Han satsade på andra saker, med den äran. Kammade hem en massa olika priser till skolan, men förstod kanske aldrig hur känsligt det är med samverkansklasser. Hur ömsint man måste sköta dem. Hur omöjligt det blir om man inte bryr sig om dem.

Den förste läraren i samverkansklassen slutade ungefär samtidigt med den gamle rektorn, och man sökte aldrig riktigt efter en ny. Klassen hankade sig fram med folk från olika vikariepooler under fyra års tid. Somliga var bra, andra var mindre bra. Men det gemensamma för folk som inte har specialkunskaper om bokstavsbarn är att det är svårt att orka arbeta med dem nån längre tid. Man tar liksom slut.

I våras när BUP lovade oss plats för AC/DC-pojken, en plats i en skola med specialutbildade pedagoger som skulle kunna ge det stöd han behöver, då fick skolan en förfrågan om det fanns en ledig plats för honom i deras samverkansklass. Och det fanns det, men det fanns alltså fortfarande ingen lärare anställd. Vi fick inte veta om AC/DC-pojken hade nån skola att gå i till hösten för det fanns ingen lärare. De hade hela tiden en plats ledig.

Jag läste mellan raderna att det låg till på det här sättet. Fast ingen ville erkänna det. Därför kollade jag platsbankens annonser hela sommaren. Var riktigt intresserad av hur de skulle formulera annonsen efter en lärare till samverkansklassen. Fast jag hittade ingen annons. Det fanns aldrig nån.

Läraren jobbade nämligen redan på skolan. Han hade arbetat med bokstavsbarn i Stockholm i tjugo år och blivit utbränd. Efter att ha varit sjukskriven en längre tid sökte han jobb som spec.-lärare i en helt vanlig skola där han bor. Han blev lovad att få arbeta med ett barn i taget eftersom han har tinnitus dessutom.

I våras ändrade sig rektorn och krävde plötsligt att han skulle ta hand om samverkansklassen. Han satt ju där och hade specialutbildningen och massor av erfarenheter. Läraren sa nej, han hade papper på att han aldrig mer borde arbeta med AC/DC-barn. Förskolläraren som jobbar i samverkansklassen sa också nej, hon insåg att läraren inte skulle klara av jobbet. Men rektorn, som ju är arbetsgivaren hävdade att läraren var övertalig. Det fanns bara två alternativ; ta samverkansklassen eller gå. Så han tog jobbet. I alla fall.

Sen vet vi ju inte hur han tänkte. Om han körde huvudet i väggen på flit. Offrade vår pojke för att alla skulle se hur utbränd han var. Det var i alla fall så det blev. Läraren orkade de andra killarna, som har föräldrar som inte lägger sig i. Men han orkade inte AC/DC-pojken med familj. Vi vet och kan och ser och kritiserar, det visste han, så han aktade sig för både oss och vår pojke. Sen blev vi väl den extra press som gjorde att han inte orkade längre. Resten vet ni.

När vi förstod allt detta tog AC/DC-pojkens pappa kontakt med rektorns chefer. Vår kommun gjorde samma sak. Plötsligt var det en massa människor med ansvar som satte tummen i ögat på AC/DC-pojkens rektor. Och det var då det började hända saker.

Nu är vi på möte i AC/DC-pojkens skola minst en gång i månaden. Möte med lärarna, rektorn, rektorns chefer, BUP-samordnaren, BUP-psykologerna, och oss föräldrar. Vi pratar om hur det går. Rektorn har fått mycket kritik och nu är han ett under av engagemang. Har förslag, har tänkt, vill att det ska bli bra.

Samverkansklassen har en två meter lång och en meter bred majje, som ingen av killarna rår på. AC/DC-pojken utvärderas och testas och är inte längre utsatt för särskolematerial. Han har fått börja med spanska och engelska i en vanlig sexa. Funkar det bra med språken så ska han få ha musik med de andra sexorna också. Allt som samverkansklassen inte kan erbjuda är plötsligt möjligt att få ändå. Med en assistent bredvid sig, eller längst bak i klassrummet.

Äntligen handlar samtalen om AC/DC-pojkens svårigheter om möjliga lösningar och metoder. Om långsam utveckling och olika sorters stöd. Inte om hur man ska bli av med honom så fort som möjligt.

Äntligen börjar han närma sig de andra pojkarna. Som han har hatat så mycket och känt sig så utfryst och kränkt av. I små, små steg börjar de acceptera varandra. Sakta tänds hoppet igen, att han ska lära sig vara en vän. Att han ska kunna få en vän. Som alla andra.

tioli
Vad skönt att det verkar ordna sig för er
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Vad kul att han får ha lektioner med de andra! Hoppas det går bra =)

36. Det var OK!

Publicerad: 2007-02-12
– Hur har du haft det i dag då, undrar jag.
– OK, säger AC/DC-pojken.
Mitt hjärta jublar. Det är det mest positiva han har sagt på åratal!

Han har varit så arg på skolan. Det har vi inte hört någonting om när han har varit hemma hela tiden, men nu när han har börjat igen har det kommit störtfloder av klagomål. Killarna i klassen är nazister och rasister. Deras föräldrar är också det. Man kan ju inte stå ut att vistas i samma rum som en nazist hela dagarna. Så då skulle han aldrig mer gå till skolan.
– Men då behövs ju du verkligen i din klass, så att nån kan säga emot och diskutera med rasisterna, försöker vi argumentera. Om de nu verkligen är nazister.

Han har varit arg på lärarna för att de inte bryr sig om honom. Han är van att be de vuxna om hjälp när han inte klarar av situationen, men det finns aldrig några vuxna i närheten numera. Så då skulle han aldrig mer gå till skolan.
– Men vi vet allt om den där konflikten, säger jag, din lärare mejlade till mig och sa att det var du som startade snöbollskriget.
– Ja, det kanske det var, men sen sa jag sluta, och då slutade ingen, ryter AC/DC-pojken. Han har som vanligt ingen susning om sin egen roll i sammanhanget.

En dag kom han hem i upplösningstillstånd. Då hade grabbarna i klassen mulat honom. Så då skulle han aldrig mer gå till skolan.
Det var äntligen så mycket snö att man kunde leka med den. Jag hade löst mulningskonflikter i min egen sexa hela dagen, så jag var helt inställd på snöproblematik.
– Vad kul att du får vara med, blev mitt svar.
– Du skiter ju i mig, skrek AC/DC-pojken. Du hör ju inte, de MULADE mig. Sånt ska man inte behöva vara med om!!
– Barna har mulat varandra i varenda skola runt hela Stockholm i dag. Barna mulade varandra när jag gick i skolan för 40 år sedan. Det betyder att man leker med varandra i snön. Jag hade min lugnaste och tålmodigaste röst.
– Om du inte blir så arg hela tiden skulle du kunna upptäcka att du är med och leker. De leker med dig och då kan du också råka ut. Men det är väl bättre än att inte vara med alls?

AC/DC-pojken hade väntat sig ett annat svar. Han tyckte att jag var en ond mamma. I nästa stund bad jag honom att göra spanskläxan och han gick direkt och hämtade böckerna. Utan svordomar, utan att kasta nåt i väggen. Sen satt han vid köksbordet och övade på glosorna. Utan ett ljud.

Han är rasande på tisdagsutflykterna också. Särskilt när de ska ut i naturen.
– Vi går alltid så himla långt, till nån tråkig gammal sjö. Man kan inte sitta nånstans för det är för mycket snö. Och korven är inget god. Man fryser och det är värdelöst för man lär sig ingenting där. De vuxna bara pratar med varandra och vi har varit där tusen gånger förut, säger AC/DC-pojken.
Det är så trista utflykter att han aldrig mer tänker gå till skolan. I alla fall inte på tisdagar.

Men för varje dag som går blir klagovisan lite kortare. Protesterna lite mindre intensiva och röstnivån lite mindre högljudd. Fast slöjdläraren är dum i huvudet och hatar barn. Han låter dem inte göra låtsasvapen i träslöjden. Tack för det slöjdmajjen.

Gympaläraren är dum i huvudet och hatar barn. Han pressar killarna i skolans gym, och det behöver de. Alla fyra är lite överviktiga, slöfockar, klumpedunsar. De behöver verkligen röra sig. Vi hejjar på gympamajjen.

Den här veckan är två av pojkarna sjuka. Det är halva samverkansklassen som ligger hemma i sängen och hostar. Jag tänker att det är skönt för en AC/DC-pojke, att få jättemycket egen uppmärksamhet. Det måste ju vara guldläge att ha den nya läraren för sig själv i flera dagar. Men AC/DC-pojken tycker att det är förskräckligt när de bara är två i klassrummet. Tomt, omöjligt att jobba, totaltrist. Därför vill inte AC/DC-pojken gå till skolan i morgon.

Men i dag sa han att det var OK!

Annelie
En del inlägg har varit jobbiga att läsa, men den här känns bara sköööön... *en varm känsla sprider sig i kroppen*
No 1 daughter
Ja!!! ÄNTLIGEN! Ett inlägg som man kan skratta åt :D Klart att retstickan blev mulad. Han går i skolan, på riktigt. Det är bra. Om han bara visste vad mycket roligt man kan lära sig vid en sjö.
Linda
Vad kul att han börjar vänja sig och tycka att det är OK!
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Härligt att han tyckte det var okej!!

37. Taxitrubbel

Publicerad: 2007-02-13
Om man är en väldigt rörig AC/DC-pojke, en som inte klarar av så mycket förändringar. Om man är en lättstörd AC/DC-pojke som tappar fattningen vid mycket små besvikelser, då är det ju typiskt att det ska finnas så mycket i ens liv som inte funkar.

Ta det här med taxin till exempel. Det är långt till samverklansklassen. Tre mil närmare bestämt. Det tar över en timme att åka kommunalt, med flera byten mellan bussar och tåg. AC/DC-pojken skulle aldrig klara det, så kommunen betalar skolskjuts. Och det är väl klart att det inte funkar.

Först finns den här regeln att kommunen bara betalar resor mellan skolan och hemmet. En dag i veckan går AC/DC-pojken kvar på fritids på sin gamla skola. Dels för att behålla kontakten lite med barn som bor i vårt område, men mest för att regelbundet få träffa sin gamla assistent, som jobbar på fritids på eftermiddagarna. Han saknar henne och hon gillar honom.

När taxin åker hem från skolan med honom så åker den förbi gamla skolan och fritids. Sen får han gå en kvarts promenad tillbaka, och det brukar han inte orka när han kliver ur taxin hemma. Så då skiter han i fritids fast han egentligen längtar dit. Han vill inte gå tillbaka till skolan och sen gå hem igen två timmar senare. Det är på vägen till och från skolan som han har blivit utsatt för det mesta av mobbingen förut, så jag förstår honom.

Jag ringde till Taxi Kurir och bad dem släppa av honom i skolan i stället, en gång i veckan. Tänkte att det blir ju inte längre eller besvärligare för dem, det är ju på vägen och alltså lite kortare. Men naturligtvis hade de regler att följa. Det måste vara nån kommunal handläggare som man aldrig får tag på som gör ombeställning för att taxin ska kunna släppa honom på fritids. Omständligt. Ingen tjänstvillighet där inte. Är pojken sjuk däremot så går det så bra att det är vi föräldrar som ringer, till och med samma timme. Är det inte konstigt?

Jag förstår att de har regler, men någon måtta kan det vara. Taxi ska väl serva folk? Maken till dålig service får man ju leta efter. Det är olika taxichaufförer i stort sett varje dag. De kommer aldrig samma tid. För det mesta är de mellan en kvart och tjugo minuter för sena, men de kan också komma tio minuter för tidigt. Det innebär att om AC/DC-pojken står färdig i hallen, med skor, ryggsäck och jacka på samma klockslag varje morgon så kan han riskera att få åka med en sur taxichaffis som har fått vänta på honom. Men han kan lika gärna bli sittandes där i tjugo minuter.

En trött och morgonsur AC/DC-pojke, extremt känslig för stör-ningsmoment, som stressade i sig filmjölken, blir sittandes i hallen med jacka och mössa från kvart i åtta när han ska åka, till fem över åtta när han borde vara framme. Jag skulle bli irriterad. Skulle inte du? Han blir jättefrustrerad, naturligtvis.

Sen kommer han för sent till skolan. Alla pojkar har redan börjat, de bästa platserna är tagna. Han fick inte vara med från början. Lärarna tycker att han avbryter och stör. Vilket han gör. De andra pojkarna i klassen är också känsliga för störningar. Ingenting blir bra när nån kommer sent. En sån morgon kan faktiskt hela hans dag bli fel. Efter tjugo minuter i hallen med täckjacka har han sämsta tänkbara förutsättningar att få en bra skoldag. Så är det att vara AC/DC-pojke.

Jag tycker att det är jätteskumt att Taxi Kurir inte kan skicka samma chaufför att hämta honom samma tid varje morgon. Det måste väl vara jätteskönt för nån att ha en fast körning. När man ringer och undrar varför taxin inte kommer så säger de att de inte har haft nån bil i området. Som om de inte vet att han ska hämtas varje dag, varje dag, varje dag.

Inte blir det bättre på eftermiddagen. Fast då sitter han inte i hallen. Då står han på en blåsig vändplan och väntar många minuter efter att taxin skulle varit där. Upp emot en halvtimme vanligtvis. Det brukar bli problematiskt på måndagarna när vi ska samverka med BUP. Både pappan och jag måste ta ledigt från jobb och så för att klara att vara på BUP klockan tre varje måndagseftermiddag. Det är känsligt om man kommer för sent dit också. AC/DC-pojken gillar verkligen inte att vara försenad. Men det är på det berömda håret att vi passar tiden varje vecka, eftersom taxin alltid är så sen. Pojken kommer hem precis efter att vi borde ha åkt.

Så vi föreslog Taxi Kurir att de skulle köra AC/DC-pojken direkt till BUP istället för hem. Gissa vad de svarade! Pappan ringde den kommunala handläggaren för att hon skulle boka om taxin på måndagar. Det är en månad sen nu. Tror ni att pojken kom till BUP i taxi i måndags? Näej, det gjorde han inte.

Man tycker ju att Taxi Kurir borde ha en liten, liten aning om vad det är för barn som behöver åka taxi till skolan. Att de borde ha en liten, liten aning om vilket viktigt uppdrag de har. Om hur mycket en AC/DC-pojkes liv blir påverkat av att det blir fel varenda dag.

Malin @ malinakrocko.blogspot.com

När min dotter åkte till skolan när hon gick i Mora så kom samma taxi, samma chaufför(så gott som), samma tid. Lika när hon skulle hem. Aldrig nåt krångel. Dom var så bäst!!
dumpad @ www.dumpad.sprayblog.se
Ja herregud vilka byråkrater det finns i världen... Jag fattar inte varför de inte kan släppa av honom på fritids? Okej om hon handläggaren inte är tillgänglig, men det måste väl finnas andra som kan fixa det? Hota med att "dina kontakter i media" kommer svartmåla dem annars ;)

38. Sockerstopp

Publicerad: 2007-02-19
– Vad blir det till middag i dag?
Det är det första AC/DC-pojken säger när han kommer hem. Sen tjatar han om det tills någon har svarat. För det mesta är han inte nöjd med svaret heller utan försöker förhandla till sig någon annan mat. Gärna pizza, eller hummer, eller potatisgratin med stekt sparris.

Det är klart, det finns inte så många glädjeämnen i hans värld. Har man tråkigt, inga vänner och inga direkta intressen, då ligger det nära till hands att stoppa något i munnen. Det mesta handlar just nu om vad han får och inte får äta.

För länge sedan läste jag om att man blir orolig av socker. Det var i nån hälsokosttidning på 80-talet. Nu är det ju en kunskap som är mer allmän, men vi har alltid varit lite restriktiva med sockret i vår familj. Långt innan vi hade nån AC/DC-pojke. Vi är alldeles särskilt restriktiva just med honom. När han var riktigt liten sa jag till honom att han helt enkelt är allergisk mot socker. Han blir helt vild av det. Nu när han är större kan han ibland säga själv att han känner sig rörig när han fått i sig sött. Han är så känslig, han tycker faktiskt att det känns. Vi andra tycker i alla fall att det syns. På honom.

Vi köper så gott som aldrig läsk. Coca Cola serveras kanske högst en gång om året. Glass och kakor och sånt finns inte heller ofta i skåpen. Frukt finns det alltid hemma och det dricks enorma mängder juice och te. Men det är osötade flingor, osötat bröd. Nötter, torkade frukter. Kanske nån gång popcorn. Så har vi alltid haft det. För socker är inte nyttigt, men med en sockerallergisk AC/DC-pojke är det direkt onyttigt.

Vänner till oss har ibland haft ekonomiska avtal med sina barn. Ni vet, inget snask på ett år så får du tusen kronor. Inga cigaretter innan studenten så får du körkort. Sånt. Jag har alltid nobbat stenhårt när mina döttrar har kommit med sådana förslag.
– Varför ska jag vilja betala för att du inte äter godis? Det är idiotiskt att stoppa i sig en massa snask, men det är din kropp, vill du fylla den med sopor, så varsågod.
Det har varit ganska riskfritt att svara så, för de har inte varit gottegrisar.

En av dem ville få betalt för att inte röka.
– Har du börjat röka? undrade jag.
– Nä.
– Är det nån risk för att du ska bli storrökare? var nästa fråga.
– Näej, blev svaret igen.
– Jag är inte det minsta orolig för att du ska börja röka, så det finns ingen anledning för mig att muta dig, sa jag. Men du kan få tusen kronor om du springer tre kilometer varannan dag i ett halvår, för motion behöver du.
Det nappade hon inte på. Hon hade helt enkelt tänkt håva in pengar utan att behöva anstränga sig alls. Ett smart avtal, trodde hon.

Men när det kommer till AC/DC-pojken är det faktiskt motiverat med extra motivation i form av pengar. Han behöver en morot för att välja bort sötsakerna. Så han fick göra ett sånt avtal. Hå hå, ja ja.

Ett år utan socker då. Nej, det blev omförhandlat direkt. Från nyårsafton fram till födelsedagen i september, drygt åtta månader, kan väl räcka. Han vill ju äta tårta när han blir tonåring förståss. Ja, ja, lite tidsrabatt kunde vi väl gå med på.

På nyårsdagen åt han den första chokladbiten. Oj! Glömde!! Glömde alldeles!!! Nåja, vi började om den andra januari.

Tredje januari började diskussionen om vad som egentligen är godis.
– Vanlig efterrätt är väl inte godis. Äppelpaj med vaniljsås måste man väl få äta.
– Jag trodde verkligen att vi pratade om totalt sockerstopp, sa jag.
– Är inte alls säker på att jag vill betala dig tusen kronor för att du ska äta allt utom vissa godisbitar. Ska det vara så ska det vara. Stenhårt.
Motvilligt accepterade AC/DC-pojken ytterligare en gång de regler som vi redan varit överens om.

Femte januari fyllde morfar år. Jag hittade AC/DC-pojken i en soffa med samma läsk i glaset som kusinerna. Oj, hoppsan! Glömde!! Glömde alldeles!!!

Så började det. Sen har det fortsatt med någorlunda regelbundenhet. Bullbitar, saft, läsk, glass, kakor, tårta. Bara en liten bit! Ostkaka med sylt och grädde. Bara en liten, liten bit.

Ja, det är ju inte vi som ger honom. I alla fall inte jag. Men han berättar alltid för mig. Efteråt.
– Pappa gav mig Fanta på Mc Donalds. Det kunde inte jag rå för!
– Jag fick ett tuggummi av taxichauffören, men det har ju tandläkarna, så det är i alla fall sockerfritt.
– Vi fick våfflor i skolan. Tänkte inte på att jag inte skulle äta det. Det är ju inte socker i våfflor. Jag tog bara pyttelite sylt, men sen när jag åt andra våfflan kände jag att det var socker i grädden också. Så då tog jag inget mer. Bra va?
Och jag undrar var jag ska dra gränsen. När har han ätit så mycket att avtalet om tusenlappen är dött?

Nu får ingen annan äta socker heller. AC/DC-pojkens storasyster som dansar tre gånger i veckan och är smal som ett streck, hon vill ha choklad. Och glass. Särskilt när hon har mens. Men nu får hon äta i smyg, annars suktar hon sin bror. Bestämmer han. Fast jag tycker att han ska tåla att se henne äta glass. Han får ju för sjutton betalt för att avstå! Det är ju hans val, inte hennes.

Jag vet inte om jag orkar det här i över ett halvår till. Han äter visserligen mindre socker, men i gengäld pratar vi om socker precis jämt. Och jag ska vara nån slags polis hela tiden, som ska vakta så att han inte äter. Sen ska jag vara domare dessutom och avgöra varje gång han har ätit, att det inte gjorde nåt.

Hoppas det närmaste halvåret går riktigt fort!

dumpad @ www.dumpad.sprayblog.se

Bestäm en gång för alla vad som verkligen gäller, och stå fast vid det. Om det blir ett feltramp i vardagslivet (typ choklad från Konsum) så dra av t.ex. 50 kr för varje gång.
Det kanske funkar?
Annelie
Jag är och har alltid varit en riktigt gottegris. Men så klarade min syster en gång att inte äta godis på ett helt år, och då fick hon 100 kronor. Året efter bestämde jag mig för att klara samma grej. När året var slut fick jag 100 kronor, men det var en besk bismak måste jag säga, för visst hade jag ätit godis, men i smyyyyg...

39. Alltid Redo

Publicerad: 2007-02-25
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i scoutrörelsen. Det finns nåt i själva konceptet med uniform, honnör, hälsa på flaggan, patrullen, kungen, nationen och "Alltid Redo" som gör mig misstänksam. Så när mina barn har velat vara med i scouterna har jag sagt nej. Inga militärer i min barnaskara.

Jag var med själv när jag var liten. Tog knivbevis och tältade på läger och så. Bakade pinnbröd, sålde lotter och spelade trashockey med slipsen fladdrande runt halsen. Eller halsduken kanske det var. Vet inte riktigt varför jag var med. Tyckte inte att det var så kul. Vi lärde oss segla, det var väl behållningen.

Jag har erbjudit mina döttrar medlemskap i friluftsfrämjandet i stället. De har liknande verksamhet för barn. Ja, inte hajker kanske, men skog och mark och naturen och sånt som scouterna gör. Fast det var ju inte naturen som lockade mina barn visade det sig, det var bästisen som var scout.

Det var en sån där bästis som hängde med i åratal. Som stannade på middag och sov över på fredagar. Som följde med på bio och var med till landet på sommarlovet. Som efter hand blev en bonusmedlem i familjen. Och som fortfarande är flitigt förekommande vid vårt köksbord.

Så plötsligt satt hon där och påstod att hon ville ha med AC/DC-pojken i sina scouter! Numera är hon erfaren pedagog och ingrodd scoutledare med egen avdelning. Det var som sådan hon försökte övertala mig att låta AC/DC-pojken bli medlem i den internationella ungdomsrörelsen.

Jag blev förvånad. Hon vet ju både vad jag har för inställning och vad pojken har för problem.
– I scouterna får alla vara med, sa hon. Det finns ingen som är för annorlunda eller för konstig. Alla scouter är nördar från början.
Det fanns nåt i hennes resonemang som jag visste var riktigt. Alla scouter är kanske inte nördar, men det är bra nära.

Eftersom den här tjejen har funnits hemma hos oss i hela AC/DC-pojkens liv, så är hon ju en av hans vuxna. Hon vet allt om vem han är och hur hans svårigheter ser ut. Vi har dessutom ofta pedagogiska diskussioner hon och jag. Det har vi haft i många år. Och jag tänkte att om hon tror att han kan klara att vara scout, då får jag väl tänka om!

Så AC/DC-pojken började i scouterna. Han har skjorta och halsduk, små påsar att sortera packningen i, kniv och bälte, kåsa och tallrik och hela kitet. Varje tisdag skjutsar vi honom till lokalen, och han är alltid lika nöjd när han kommer därifrån.

Nu blev det kanske lite svårare än hon hade tänkt sig, scoutledaren. Det var inte lätt för henne när hon var tvungen att ringa mig och berätta att det gått på tok på olika sätt under kvällen. Och det finns föräldrar även på scouterna som inte tycker att AC/DC-pojkar ska blanda sig med de vanliga barnen. Men på det stora hela har det ändå gått bra.

Jag skulle önska att jag kunde säga att det har funkat för att det är sant att alla kan vara med i scouterna. Men det tror jag faktiskt inte. Jag tror att AC/DC-pojken kan gå kvar i sin scoutavdelning för att det är en kunnig och erfaren vuxen som vill att han ska vara med. En som redan tycker om honom och anser att han är viktig i sammanhanget. Är inte så säker på att han hade kunnat fortsätta vara scout om inte omständigheterna vore som de är. Han är verkligen ingen lätt uppgift för någon.

Men det går så sakteliga framåt. Han har hajkat på vintern och på våren. Han har jobbad på valborgsmässoafton och sålt loppmarknadssaker. Han har lärt sig göra upp eld och varit på Vässaröläger. Han har lärt sig packa sin ryggsäck och ta hand om sin utrustning. Han har till och med sytt fast märken på skjortan själv. Visserligen med ett stygn på varannan centimeter, men i alla fall.

Uniform eller inte uniform, vi är glada att han är med i scouterna. Han hälsar inte så mycket på flaggan heller. Men han har varit och besökt ett daghärberge i en Stockholmsförort. Och tillsammans med sin avdelning samlat in pengar för att köpa strumpor och underkläder till de hemlösa som kommer till härberget. Det tyckte han var både intressant och viktigt.

Mammanns fördomar om vad "Alltid Redo" står för, kom på skam. Som tur var.

40. Han är för trevlig

Publicerad: 2007-02-25
Med en AC/DC-pojke i familjen blir man inte längre bortbjuden. Första gången vi märkte det var vår pojke i treårsåldern. En kompis till oss skulle ha en liten fest. De flesta av våra vänner var bjudna.
– Vi tänkte att vi kör utan barn den här gången. Man hinner snacka mera då, sa vår kompis när han ringde och bjöd oss.
Visst. Det kunde väl vara skönt, det höll vi med om. Det var inget problem för oss. Men när vi kom till festen visade det sig att alla hade barn med sig. Det var bara vi som hade blivit ombedda att komma utan barn.

Den gången tyckte vi att det var konstigt. Vi hade inte märkt att vi hade blivit bortsorterade när våra vänner umgicks familjevis. Numera är vi vana.

Det finns några grannar på gatan som vi går till ibland. Äter middag tillsammans och så. Då kan AC/DC-pojken gå hem om det blir för rörigt. Det fungerar ganska bra. Annars får vi bjuda hem folk själva om vi vill ha nån att leka med.

Han blir inte skogstokig eller så. Tvärt om. Han blir för trevlig. Barn vet i regel att de inte kan delta i vuxnas samtal på samma villkor. Det har AC/DC-pojken ännu inte fattat. Eller helt enkelt inte accepterat. Han avbryter hela tiden.

Inte så att han kommenterar det pågående samtalet. Han börjar prata om helt andra saker. Barnsaker. Med hög och välartikulerad röst. Som när han refererar ett Simpsonavsnitt och skrattar våldsamt åt ett skämt ingen annan hinner uppfatta. Eller när han frågar om man skulle välja att kräkas varje dag i resten av sitt liv, eller att aldrig få lyssna på musik.

Ett av AC/DC-pojkens sociala problem är att han inte kan prata med flera personer samtidigt. Han sitter där vid bordet och skriker: Kalle, Kalle, Kalle, tills Kalle avbryter sitt samtal med de andra vuxna och lyssnar på honom. Då kommer en fråga eller ett påstående som Kalle vanligtvis inte har något svar på. Hur många ben finns det i skelettet? Har han varit på Tahiti. Hur många gånger har han sett Cityakuten, eller nåt annat liknande.

Det går inte att ha AC/DC-pojken vid bordet. Han tar över samvaron och gör den till sin egen. Det har blivit lite bättre med åren, det har det, men känner han sig trygg, då vill han umgås. Så klart. Och det kan vi inte begära att våra kompisar ska klara av mer än korta stunder i taget.

Inte kan han vara med barnen heller. De små barnen i bekantskapskretsen kan tänka sig att umgås med honom, men redan när de är i sexårsåldern börjar de bli nedlåtande. En sexåring ser tydligt att AC/DC-pojken inte har knäckt de mest elementära umgängeskoderna, och idiotförklarar honom därmed. Till och med små kusiner tillrättavisar honom med rösten full av förakt. Det är inte alltid han märker det själv, men jag klarar inte av det. Jag går fullkomligen sönder.

– Nu får du faktiskt plocka undan efter dig här, kan den väluppfostrade grannungen säga. Hon riktar sig till AC/DC-pojken som till en imbecill. Han plockar snällt upp legot han använt. Sen trippar grannungen iväg utan att ta det minsta ansvar för vad hon har lekt med. Då blir han förbannad. Ilsket försöker han uppfostra henne. Skriker att hon måste städa efter sig. Grannungen blir lite rädd för honom och vi tycker att det blir jobbigt. Då får han gå hem.

– Man måste sätta på locken på tuschpennorna säger en annan grannunge. Och hon säger det med en röst som antyder att han antagligen inte har en aning om någonting. Han sätter på alla korkar han ser, men missar kanske en. Då snäser hon åt honom. Han blir kränkt, förståss. Kommer till mig och klagar högt. Varpå grannungens mamma tycker att det blir pinsamt. Då får han gå hem.

Vi brukar sitta som på nålar och bara vänta på att det ska gå åt skogen. Att barnen ska börja roa sig på hans bekostnad (våra vänner har helt vanliga barn, och de gör ofta sånt). Att de riktigt små barnen ska bli ledsna eller rädda. För det mesta har de andra vuxna inte hunnit se någonting när vi redan har fått nog för länge sedan. För att vi är så på helspänn. Överkänsliga helt enkelt.

Nej, då är det enklare att bjuda hem folk. Då kan AC/DC-pojken gå upp på sitt rum när han känner att det inte fungerar. Han vet nämligen själv när han inte passar in. Han vet inte hur han ska förändra situationen, men han vet att han gör fel. Och han anstränger sig till det yttersta för att vara så trevlig och social han bara kan. Jag ser tydligt hur han spänner sin båge till bristningsgränsen. Men det är bara jag som märker hur duktig han försöker vara.

I det stora hela ser vår verklighet ut så att AC/DC-pojkens pappa och jag får gå bort var och en för sig. Den ena är hemma med pojken och den andra går på 50-årskalaset, eller på bio med en kompis. För han klarar inte att vara ensam hemma längre än nån enstaka timme. Då ringer han oss var femte minut. Blir vansinnigt osams med sin syster och äter upp hela köket.

Jag umgås faktiskt så gott som aldrig med min man. För ni ska ju inte inbilla er att man kan få barnvakt till en AC/DC-pojke.

Men vi har ett par vänner som gärna vill att vi kommer. De brukar se till att det finns en bra film för AC/DC-pojken att titta på. Först ger de honom odelad uppmärksamhet i tio minuter, sen sätter de honom i soffan framför tv:n. Det fungerar nästan alltid.

Hurrrr
Intressant blog! Verkligen! Jajemän!
dumpad @ www.dumpad.sprayblog.se
Om ni inte bodde så långt bort skulle jag lätt erbjuda mig att vara barnvakt. Och på frågan om kräks/musik svarar jag: kräkas varje dag i resten av mitt liv. Inte en chans att jag kan leva utan musik!


inga kommentarer

  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump